En dans på rosor…

2 years ago

Ja, det här var ju inte det lättaste direkt. Jag förstod ju att det skulle bli kämpigt med fyra barn, men det här alltså: wohaa!  Jag vet ju att det fortfarande är tidigt, han är ju bara fem veckor, och det vore ju konstigt om det inte var rörigt, och jag antar att det  tar ett tag att landa i allt.

Men hej igen iallafall… Är ni kvar? Den här bloggtystnaden har inte varit frivillig, jag har velat skriva men det har verkligen inte gått. Även om jag har haft en stund över nån gång så är huvudet mos. Men en förlossningsberättelse kommer snart, men det tar lite tid som sagt. Tror att det här är första gången jag inte har haft jättedåligt samvete för att jag har låtit det gå så lång tid sedan jag uppdaterade. Hinner inte ha dåligt samvete för det. Jag hinner inte ens stänga byrålådor eller knäppa amningsbehån känns det som. 

En dans på rosor…
En dans på rosor…

Men de första dagarna hemma från BB alltså… Känns som en dimma när jag tänker tillbaka. Man är ju så skör som nyförlöst. Man har den där trötthetshinnan på ögonen som till och med syns på bild, som gör att det ser konstant ut som man har gråtit. Vilket man i för sig har. Det värker överallt, i snippan av förklarliga skäl men även i själen för det är ett jäkla Ibiza skumparty av hormoner som går loss i kroppen.

Sen den här gången hade jag även den värsta smärtan någonsin i brösten när mjölken rann till, fick ta smärtstillande och yoga-andas varje gång jag rörde mig. Det gjorde mig så arg och stingslig mot alla, jag var så hemsk där ett par dagar. Och eftervärkarna! Satan vad ont jag hade av dem, de var värre än de riktiga värkarna och tydligen blir de ju värre ju fler barn man fött, den utnötta livmodern måste väl jobba hårdare för att samla ihop.

En dans på rosor…

Hinna av trötthet i ögonen och slå-nån-på-käften-ont i bröna. Så det där lilla urmoderliga leendet jag försöker mig på är bara fejk. Herregud mitt bröst ser helt groteskt stort ut!?

En dans på rosor…

Några dagar innan förlossningen, ett sista läkarbesök där vi spikade en igångsättningen fredagen den 13de juli. Jack fick följa med och vara fotograf.  

Men som sagt de första dagarna hemma… puh. Det var så svårt att vara där för alla, såklart. Så visste jag ju att det skulle bli. Det jag inte visste var att när jag satt där, i skräddarställning på den kladdiga mattan i barnens rum, och tittade på när Jack och Harriet körde någon slags Pictionary med torkade tuschpennor på Ikeas måleristativ, så ville hela min kropp vara med Bruno. Det låter så hemskt att skriva, jag ville ju vara med de andra barnen och jag var ju med dem, men det var som om att något primitivt i mig skrek att jag borde stänga in mig i sovrummet med Bruno och bara amma och lära känna varandra så där i början. Så den känslan skapade ju dåligt samvete som tillsammans med tre dagars- gråten inte gjorde mig till någon Moder Teresa.

Och samma sak med de blandade känslorna om att jag verkligen ville att barnen skulle intressera sig för lillebror och beundra honom. Samtidigt fick jag panik när de väl var nära. Jag förstår inte hur deras små barnhänder helt plötsligt kan se ut som händer till en amerikansk proffsbasketspelare. Och det skulle pillas i ansiktet, helst när han ammande eller precis hade somnat. Försökte ett tag med att säga att det enda stället som var tillåtet att klappa på var mitt i ansiktet, absolut ingen annanstans fick de röra honom, bara för att se om det skulle ta bort udden av pillandet. Funkade inte.

En dans på rosor…

På lördagen jobbade Johan och jag kände mig sjukt pigg och gick och käkade hamburgare med barnen. Några timmar innan förlossningen startade.

En dans på rosor…

Den här bilden är tagen kanske 30 minuter innan vi åkte in till förlossningen, Max vill inte sova och det kändes som om hon visste att något var på gång, hon var lite låg och sorgsen. 

En sak som jag inte är van vid är att han är en liten kräkbebis. Han kräks hela tiden och jag är konstant blöt av bebiskräk, och det är fläckar över allt. Efter en natt ser mina lakan ut som om de tillhör en kille som precis kommit in i puberteten. Det har liksom gått till den gränsen att jag inte orkar byta kläder, eller att jag utan att reflektera tar första bästa grej att torka av mig med, typ en barnstrumpa som ligger intryckt mellan kuddarna i soffan eller ett gammalt kvitto. Men han går upp i vikt som han ska, så det är väl ingen fara på taket med det.

En dans på rosor…

Nån timme gammal. 

En dans på rosor…

Enligt  Max så är det hennes bebis, hon blir svinsur om någon tar på honom.

Jag kan inte säga att det blir lättare och lättare för varje dag som går, men det blir i alla fall färre och färre dagar kvar tills inspelningen är slut och vi kan vara lite mer två föräldrar på den här underbara röran. Ja det är lite segt i huvudet på mig, men jag ville mest bara titta in och säga hej till er och berätta att vi ändå alla mår bra. Och verkligen tacka för alla grattis här och på Instagram.

 

En dans på rosor…

Ögonblicket jag kom hem från BB så har Max vuxit och gått från att vara en bebis till att vara ett litet barn. 

En dans på rosor…

Tja! Whats dripping?

Leena Nordstedt · 2 years ago
❤️❤️❤️❤️

Linn · 2 years ago
Tack för att du delar med dig av livet som småbarnsföräldrar till 4 (!) små guldklimpar ❤️. Det är helt förståeligt att tiden inte räcker till att skriva. Vi läsare finns kvar ändå. Heja dig!

Frida · 2 years ago
Älskar dina inlägg! Bra kämpat med förlossningen och livet med 4 barn❤️.

Sofia · 2 years ago
Tack för att du delar med dig, älskar att läsa det du skriver❤️

Ida · 2 years ago
du är fan bäst.

Loppan · 2 years ago
Grattis familjen Renck. Så fina bilder. Ta en dag i taget. Han är så lik dig Bruno.

Petra · 2 years ago
Hög igenkänningsfaktor på ditt inlägg här hemma med 3 kids (5,3 år och 3 månader) , tröttheten, pillet och skriket på barnen ...man överlever men skönt att höra att det finns fler därute i samma sits! Heja dig!

Lotta · 2 years ago
Grattis! Grattis! Vi är kvar! Älskar din blogg, den är alltid lika kul att läsa trots att jag inte har en endaste bebis. Du skriver väldigt bra och underhållande :-). Ta hand om dig nu!

Helena · 2 years ago
Åh, kan verkligen relatera till allt från känslan att inte räcka till, pill och att mellantjejen plötsligt blivit så stor. Har dock bara tre barn (varav en bebis). Idag är en sån dag när jag bara vill gråta av trötthet och ditt inlägg gjorde mig mindre ensam i allt. Tack❤️

Karin · 2 years ago
Heja dig Elin! Vilken fin och genuin blogg du har. Känn absolut noll press på att leverera inlägg. Alla förstår att det är en stor utmaning med 4 barn. ❤️ Kramar!

Karin · 2 years ago
Kära Elin! Av alla fantastiska inlägg du har skrivit så var det här det mest fantastiska tror jag! Så underbara bilder (ögonen tåras), så många levande beskrivningar (man rodnar och fnissar), massor av igenkänning (som får en att skratta högt) och så bara härligt alltihop. Heja dig! Grattis till alla fyra och jag behöver inte säga att du ska njuta lite lite av den här tiden också för det vet jag att du gör. Du verkar ha den förmågan mitt i allt det galna (så grattis även till det!). Och du, vi väntar gärna några veckor på nästa inlägg. Det är det alltid så värt. Så ta det lugnt och ta hand om dig/er!

Bella · 2 years ago
Fina du... vad kul att äntligen få en skymt av dig. Du är en supermom som roddar och fixar! Alla har vi våra ups- and downs. Kämpa på.

Marie · 2 years ago
<3

Ann · 2 years ago
Du är en superhjälte! Grattis igen!

T · 2 years ago
Så fint och roligt och levande inlägg! Låter så jävla asjobbigt men också ljuvligt med hela högen barn som har varandra och dig. Heja heja! Och stort grattis till baby Bruno!

Ellie · 2 years ago
Är mer eller mindre i samma sits! Heja dig! Det är en stor investering som är värt allt men det är tufft ibland. Tack för att du är ärlig och filterlös ❤️

sofia · 2 years ago
Sån igenkänning på bilden där bebisen ammar och storasyster ligger med handen på din arm. För mig rymmer den många av känslorna när ett syskon kommer till familjen. Kärlek, känslan av att inte räcka till, omställning och ännu mer kärlek. Är så förtjust i din blogg! Dina ord och dina bilder inspirerar och förmedlar verklige "nått". Mvh/ 2:a gången jag kommenterar detta inlägg = kul/creepy?!

Helene · 2 years ago
❤️

Jenny · 2 years ago
Du är helt otrolig!

Cissi · 2 years ago
Så fint skrivet! ❤️Känner igen mig så mycket och då har jag bara två barn, en 2-månaders bebis och en 2,5 åring...

Mikaela · 2 years ago
Du skriver så bra! Grattis till 4 fina, friska barn

britta · 2 years ago
Så fint! Omvälvande förändring. Fyra friska barn som du gjort. <3

Maria · 2 years ago
Vilken fin familj ❤️

Karin · 2 years ago
Så imponerad av dig!!!

julia · 2 years ago
Du verkar så stark öppenhjärtlig o härlig men kan vi ta ett ögonblick och prata om hur SNYGG du är? jag har 0 barn och är aldrig lika glammig, har (tar) aldrig tid/ork? sååå snygg! plus hur mkt är inte Bruno en mini-Elin?! u rock girl, kämpa på och njut <3

Sofia · 2 years ago
❤️❤️❤️