Åh vad jag älskar att logga in på The way we play så här efter ett långt uppehåll, pirrigt nästan. Känns som om det brinner i fingrarna. Och alltid när jag får den pirriga känslan att jag har saknat att skriva så börjar tankarna nästan på ett aggressivt sätt snurra att: fan vad jag ska börja publicera inlägg. Ska bara kötta på på inlägg. Ett om dagen! Men så vet jag ju innerst inne att det inte funkar med livet liksom, och som många av er skrev i kommentarerna för ett tag sen så kanske det räcker med ett i månaden. Och då direkt kommer aggressiva “skriv-Elin” och viskar med sammanbitna tänder i bakhuvudet: Men se då för fan till att det blir ett jäkligt bra inlägg nu. 

Likadant är det när jag börjar träna. Jag går i månader med min svaga, svaga kvinnokropp och sen smäller det till och jag kommer iväg för att träna. Ofta är det något nytt jag provar, typ Bikram-yoga eller Soulcycle, och efter en gång känner jag att det this is the shit. Nu jävlar ska jag inte bara börja köra yoga en gång i vecka utan jag ska köra en riktig jävla 30-dagars challenge! Eller jag börjar jämföra vilka spinningskor som är bäst och vilken färg på de snabba cyckelbyxor med vadderat skrev jag ska klicka hem. Jag har inget mellanting, allt eller inget. Och så slutar det alltid med att det blir inget, jag går aldrig tillbaka, även fast de sålde på mig ett 3-månaderskort.

Men på tal om träning så var faktiskt min ambition nu att komma igång igen, för min vingscapula som jag fick när jag fick när jag började jobba på operation börjar spöka igen. Alltså mitt skulderblad på ena sidan har liksom släppt från bröstkorgen och sticker ut som en liten vinge. Sexigt va? Men det gör att jag har konstant ont och kan knappt lyfta Bruno.

Och det jag tror mig hjälpa mot ryggen är vanlig yoga så det ska jag börja köra igen. Men när jag var 19 år och var så där ung och lös som man var, och helt utan ett fullt utvecklat konsekvenstänkande, så träffade jag kärleken i mitt liv. Jag hade börjar hänga med ett nytt kompisgäng, och där fanns det en tjej som jag gillade jättemycket. Hon var tillsammans med en kille som också hängde i samma gäng, men efter en tid så gjorde de slut och det dröjde inte länge innan han och jag fick upp ögonen för varandra. Utan att nått egentligen hände så  blev vi blixtförälskade och trodde att det skulle vara han och jag för alltid. Och jag vet hur ledsen jag var för att jag verkligen gillade hans ex-flickvän och kände att hon kunde bli en nära vän, men genom mina 19-åriga översminkade ögon såg jag bara honom. Det brann och kittlade och jag vet att jag tänkte att: inget, INGET spelar någon roll, bara det är han och jag. Kosta vad det kosta vill.  

Men han var inte kärleken i mitt liv visade det sig. Han var inte ens topp 15 av kärlekarna i mitt liv. Jag tröttnade ganska snabbt, och avlutade och försökte låtsas som inget hade hänt inför ex-flickvännen. Men mitt dåliga samvete åt mig inifrån, och jag var tvungen att avsluta med henne också. Kunde aldrig berätta. Och jag kan än i dag få lite ångestrysningar längst ryggen när jag tänker tillbaka på det.

Fast vänta, vad hade det här med träning att göra..? Just det! Men det är är på grund av det där fel-steget som jag tror att jag blir straffad, eller i alla fall börjar betala av min skuld nu, med den värsta, väääärsta förkylningen jag någonsin har haft. Jag har varit levande död i mer än två veckor nu, och den där jäkla förkylningen gick över till bihåleinflammation som gick ner i halsen och ut i öronen och tryckte bakom ögonen så det kändes som om de stod ut som två pingsbollar. Så jag har stönandes haltat omkring här hemma i cirklar på grund av min ena vinge och med bollögon, medan näsan har runnit och svurit åt mitt 19-åriga jag som var tvungen att inte bara sabba en vänskap, utan även min framtida träning. Fan, den här förkylningen har hållit i sig längre än vad den där jäkla onödiga romansen gjorde.

Vad har hänt annars då? Jag har tusen utkast som ligger sparade här på bloggen som jag aldrig fått ändan ur att göra klart och publicera, så nu ligger de där och hånar mig för att det har gått så lång tid sen det hände så det känns irrelevant. Plus surt för att jag la ändå ner tid på att börja skriva dem. Tid jag kunde lagt på att på att göra något nyttigt, typ maniskt leta efter gråa hår med ficklampan på mobilen.

Snart åker vi till Stockholm för att hänga där en vecka innan vi drar till Torekov. Mycket ska hinnas med på 7 dagar, träffa familj och vänner, frisör, och vi har lovat barnen Grönan som vi kommer köra på Midsommarafton för att bocka av det plus slippa midsommarplanering.

Ni då? Hur har ni haft det? Har ni också tiotusen olika skolrelaterade grejer att beta av så här års? Moving up-cermonies, kvartsamtal, presenter till lärarna, avslutningspicknickar, informationsmöten osv, gånger 3. Tur att jag inte jobbar va…

Och jag avslutar med några icke relevanta bilder som jag hittade i mobilen, för jag vill dryga ut det här inlägget lite, hehe.

e.renck

Kanske sitter ni på bussen och läser det här, eller så är ni på jobbet?

Det ni inte vet är att jag är alldeles nära er, även om nu först inte ser mig där hukandes bakom kopiatorn. Eller så hoppar ni till när jag plötsligt står alldeles glåmig framför er i sovrummet när ni nattar barn som precis börjat somna medan ni scrollar på mobilen med ljusstyrkan neddragen på minimum. Men jag kommer här tassandes, bärande på en bricka med en vas med övervattnade, hängande tulpaner. Och med en present.

Jaha, vad är det här då? kanske ni undrar, men tar försiktigt emot den för att öppna den. Och när ni väl har den i era händer den så ser ni att den är lite väl slarvigt inslagen… med fult papper och för mycket tejp. Den är väldigt tung, och den luktar lite konstigt. Men eftersom ni är artiga vågar ni inte säga något utan ler lite obekvämt och fortsätter öppna… men en känsla i er säger att ni inte alls vill ha den här presenten. I paketet ligger en mörk ask. Den känns tom trots tyngden, och ni fumlar med att få upp det svåröppnade locket. Jag ler lite ängsligt medan jag ser på.  Och när ni väl med en bruten nagel fått upp det, så väller ett stort mörkt moln ut och omringar er. Och jag viskar:

Varsågod,  jag ger er… min ångest. 

För det är så det känns när jag skriver det här inlägget, att det ska bli ett paket med ångest som jag kastar i famnen på er. Som om jag ger en present som ni inte har bett om, som ni inte vill ha och inte kan lämna tillbaka till affären.

Men det är så jag har mått nu ett tag, haft sån otroligt svår ångest.

Och lite läskigt att skriva om det, för en del av mig känner att jag inte får klaga. Här sitter jag i mitt hus i New York, med fyra friska barn och Gucci -väskor i garderoben och en man med världens största hjärta. Vad har jag att ha ångest över? Men det här är något som jag har haft till och från i 10 år nu.

Jag fick en depression sista året som jag pluggade till sjuksköterska i Kalmar, och den låg i mig, och grodde och blomstrade som ut som en maskros när jag gjorde min praktik inom psykiatrin. Alltså jag hade ju den redan i mig så att säga, men att må dåligt och sen vara 5 veckor omringad av människor som mår ännu sämre, höra om deras öden och nästan leva i deras ångest och smärta, tippade mig totalt över kanten. Jag sög upp deras känslor som en svamp.

Jag minns att jag var på en förfest i en studentkorridor, med mig hade jag mina Sofiero, (som man fick 5 stycken plus en påse för en 50-lapp på systemet för att sen lägga 50 spänn på inträde på Kåren och volà, en utekväll för en hunka.) Men jag minns att jag tyckte det var så otroligt högljutt även fast folk pratade i slow motion utan ljud  i min öron och jag orkade inte ens svara. Hur mycket jag än försökte koncentrera mig på vad de sa så förstod jag inte. Jag reste mig som en robot och cyklade hem. Då hade jag försökt bita ihop ett bra tag. På måndagen gick jag till vårdcentralen där en otroligt vacker manlig läkarstudent skrev ut antidepressiva. Jag åt dom ett par år tills jag började jobba som operationssjuksköterska och provade att sluta och allt funkade väldigt bra.

Tills jag blev gravid med Max och min psykolog som jag gick till här i New York nämnde i förbi farten någonting med att du med din depression nu, och jag frågade henne förvånat om hon trodde att jag var deprimerad!? För det hade jag inte fattat att jag var, jag trodde bara att det var mitt permanenta tillstånd, att jag var en trött småbarnsmorsa som kände efter för mycket. Vilket är konstigt eftersom jag ända hade mått dåligt och borde känns igen symptomen, men tror att det hade kommit smygandes under så lång tid så det var vardag liksom. Men hon tittar på mig och ba; ehhh.. ja? 

Så jag började knapra igen och här är vi nu. I början i Kalmar var det så himla viktigt för mig att planera att jag skulle sluta äta medicinen hela tiden, att det bara var tillfälligt. Men nu så känner jag faktiskt ingen stress att jag ska sluta. De funkar bra för mig och jag har inga planer på att sluta.

Har absolut ingen aning om varför jag skriver det här egentligen, men jag pratar ju lite om det i senaste avsnittet av vodcasten, så det känns nästan som jag vill förklara mig lite.

Men den här jäkla ångesten alltså, jag blir helt golvad. Jag vet att den kommer när jag är helt slut. Och den har kommit smygandes till mig flera veckors tid… typ när jag pratar så stryps det åt i halsen på mig och jag måste kippa efter luft, mitt i en mening, mitt i ett ord nästan. Och första gångerna så blev jag så förvånad och undrade vad det var som hände och skrattade för mig själv och kollade lite försiktigt om någon annan märkte det. Men nu känns det som om det knappt går att dölja.

Och jag är rädd att smitta av mig, att folk runt omkring ska tycka att jag kommer med dålig energi. Att alla ska märka och se att jag bara låtsas. Jag är till och med rädd som jag skrev att jag ska smitta via skärmen till er som läser det här. Förlåt i så fall… stå emot.  

Men mitt i allt det här så kan jag ändå på något konstigt sätt känna att det lugnt. Jag har lärt mig att det kommer och går, och snart känns det bättre. Det känns faktiskt redan lite lättare efter att Johan kom hem, och jag får sova bättre i och med att Bruno har slutat amma… 

(Okej, eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg, så från att jag skrev det där ovanför och tills jag skriver det här nu, så har Johan hunnit åka igen. En vecka var han hemma, och nu blir det två veckor borta. Fy fan, det var inte kul för någon är han åkte, hela familjen är så trött på detta flängande nu. Och bara för att det här är sista resan han gör nu på i detta projekt, och för att vi kramandes stod i hallen och sa till varandra med tårar i ögonen att vi fixar det här, bara två veckor kvar sen är vi tillsammans, så tar mina katastroftankar över och jag tror att planet kommer störta.)

Jag känner att jag inte kan knyta ihop påsen i detta inlägg, men det kanske får vara så. Och jag vet helt enkelt inte ens om jag kommer trycka publicera, men om jag gör det så tror att jag att det jag vill säga med det här osammanhängande, dåligt formulerande inlägg, är att om det finns nån annan där ute som också lider av ångest och depression så går det att känna sig bättre, det är okej att känna som man gör och det finns hjälp att få. Gå till läkaren och käka antidepressiva, länge, om det behövs.  

Okej, nu vill jag bara ge er fina presenter. Hoppas ni tar emot dem.

Har du slutat blogga? Den frågan har jag fått och svaret är väl ja. För det antar jag att jag har. Inte frivilligt dock, men mer som att jag börjar komma till en tråkig insikt att det kanske inte riktigt räcker till, tiden och livet liksom.

Hehe, jag skulle villa prata med den där personen som själv hade fyra barn, som så glatt och piggt sa när jag var gravid med Bruno, att ett fjärde barn kommer knappt märkas när du redan har tre så små. Han kommer liksom bara hänga med i farten. Jag skulle vilja fråga om det sades för att peppa eller om det var tänkt för att hon när som helst ska hoppa fram nu, skrattandes och pekande säga: HAHA gick du på den!? Åh herregud jag kan inte fatta att du trodde på vad jag saaa!? Och titta vad sliten du ser ut!! HAHA?! Ser du?! Ska du grina nu också?!  För att sen ta sina fyra välkammade ungar med sig och äta glass utan att bli kladdig.

Och kvar sitter jag på köksgolvet och ler lite osäkert.

Men vad har hänt sen sist? Jo, massor.  Det mesta ganska oviktigt och ointressant. Men  jag har  till exempel äntligen lyckats sluta amma Bruno, vilket är ganska stort för mig. Dels för att det är troligtvis den sista som kommer få suga på mina tuttar, alltså bebis. Och dels för att det var så jäkla svårt! Han helammade i nästan 8 månader, åt motvilligt lite gröt ibland och vägrade ta flaska. Och när jag försökte dra ner på amningen på dagen för att få honom att äta mer, men då ammade han för kung och fosterland på nätterna. Alltså han släppte inte brösten över huvet taget. Min bröstvårtor blev alldeles svullna, torra och nästan lite svampiga, (tack för den bilden säger ni, medan ni äcklat ställer ifrån er fikat) och det gjorde så jäkla ont. Har aldrig haft problem med vare sig amma eller att sluta amma med de andra.

Plus att han bet mig med sina fem små sylvassa tänder, både när han var vaken och i sömnen. Jag vaknade i blodiga lakan på morgonen. Låter som jag måste hitta ursäkter för att jag ville sluta amma, med bara det borde väl vara en anledning i sig. Men visst, tankarna gick ju lite att om han verkligen behöver sova med tutten i munnen och bita mig så är det väl klart att mammas älskade lilla lilla pluttenuttgubbis ska få göra det. Men jag blev ett vandrande spöke, mer än vanligt det vill säga. Och min rygg pajade ur, också mer än vanligt, men jag var både psykiskt och fysiskt helt slut.

Så tillslut så drogs plåstret av och jag slutade från den ena dagen till den andra. Och nu en och en halv vecka senare så känner jag, ska inte säga att livet sprätter i mig, men jag känner mig lite mindre levande död. Och i natt så sov han HELA natten.

Ska sluta prata om amning, men jag har en målbild i huvudet, och det är när brösten har slutat se ut som om de innehåller hårt keso så ska jag shoppa nya underkläder! Oj oj oj vad fin jag kommer bli… Kanske till och med slå på stora trumman och köpa matchande trosor och BH?  Fan, Johan kommer titta på mig med stora förälskade ögon, när jag med ny självsäkerhet sitter på sängkanten och låtsas om att jag inte vet att han ser mig, och sakta, sakta smörjer in mig med någon dyr väldoftande bodylotion som jag kanske precis har instagrammat om. Det kommer bli vackert.  Åh, det kanske till och med bli en ny bebis?! Nä, där drog jag det för långt.

Men jag ska i alla fall slänga alla gamla urtvättade amningsbehåar jag har, herregud jag har ju samma som jag hade när Max var bebis… Nä. Nu ljög jag. Faktiskt från när Harriet var liten…. Amen va fan, okej, sluta pressa mig, från när Jack var bebis. Sådär! Jag har alltså behåar på mig som jag hade när jag ammade Jack, och han fyllde 6 år för några dagar sedan. Bam!

Åh, underbart att vara tillbaka från en lång bloggtystnad och sen skriva en bok om svampiga bröstvårtor…

Men hittills i vår så har det faktiskt varit ganska kämpigt med allt. Jag har varit alldeles för mycket ensam med barnen. Och ibland tvivlar jag på om jag kan skriva om att Johan är bortrest för jag vill inte måla fram honom som någon frånvarande förälder, men… det är han ju i perioder.

Och det suger för alla i familjen. Och jobbiga ensamma dagar så skiter jag fullständigt i att alla de dagarna han inte är bortrest, så är han där när barnen går till skolan och slutar jobba lagom till att de kommer hem klockan fyra. Det jag menar är att jag ibland känner att det inte spelar ingen roll att han är så jäkla närvarande, för att sen vara frånvarande.

Och tro mig, det är inte så att jag skickar ut en offentlig pik till honom så här över nätet, (köp mjölk och wienerbröd!) vi pratar om det här konstant, och jag är ju faktiskt väldigt involverad i vilka jobb han ska ta på bortaplan eller inte, för att just kunna diskutera hur det kommer påverka familjen, hur många dagar det gäller, och vilken back up jag kommer ha och så vidare. Men nu har det varit lite väl mycket. Av februaris berömda 28 dagar så var jag ensam förälder i 25. Och nu är det 22:a mars och han har varit borta 14. Men i februari så var det självvalt, fel ord kanske, men jag valde att åka till Mexico med barnen och vår aupair Andrea. Så när han kom hem efter två veckor i London så var vi tillsamman en dag innan vi åkte. Och jag valde att åka utan honom för jag tröttnade på att vänta på att han skulle vara ledig för att kunna göra något som jag ville göra med barnen. Hmm… Det kanske är en omedveten offentlig pik till honom så här över nätet, tänker på titeln på det här inlägget? Jaja, han har varit en bra första make.

Hade lite mer att berätta men känner inte att jag hinner mer just idag. Ska hämta barn!

Fan vad jag har saknat att skriva av mig… Andas lite lättare på något sätt. Nä nu kör vi!

Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud? Han kysste din kind…

Vem fan det var som kysste min kind kan jag faktiskt inte svara på med tanke på att Johan är bortrest, men nu är jag förkyld alla fall. Inte jättefarligt, ändå ganska okej. Ganska skönt att vara lite sådär småsjuk, bara lite lagom.

Så pass sjuk att jag kan utan det minsta dåliga samvete glida omkring med ett par tajts och en Titanic t-shirt i storlek XL med Leo och Kate tryckt på bröstet, som de måste ha råkat skickat med av misstag när jag beställde från H&M (hehe, Elin: 1 – H&M: 0)

Men ni som läser min blogg regelbundet kanske tänker nu att det inte låter så annorlunda mot vad jag brukar glida omkring i en helt vanlig dag när jag hämtar barn och har mig. Och det har ni ju helt rätt i, så det kanske var ett dåligt exempel.

Men så här då; jag mår så pass bra att jag kan åka in till stan och äta lunch med Malin men så pass sjuk att jag måste köra hembeställning på Thaimat plus en Coca-Cola till middag? Förstår ni då hur pass sjuk jag är. Fast vänta… nu sitter Johan i London och läser det här och skakar på huvudet och säger; Vad menar hon, hon kör ju alltid hämtmat?

Men om jag förklarar det så här; att jag är så pass lagom sjuk att jag ställer in träningen, men tänker inte banga att gå ut och dricka vin i kväll.

Jaja, så det är väl som vanligt här då egentligen. Det var det om det.

Ja, men så att Johan är alltså då i London. Nu är det dag 13 av 14. Slutklämmen på det här HBO-skiten han håller på med. Nä, de är ingen skit, det var bittert sagt av mig. Jag har faktiskt sett avsnitt 1 och 2 och det är riktigt bra. Och det säger jag inte bara för att jag har legat med regissören 4 gånger, utan för att jag faktiskt tycker det. Och det är ju en jäkla tur att jag tyckte att det var bra, med tanke på att jag spenderade typ 5 månader av mitt liv i Litauen. Födde ju för guds skull barn där, russian style. 

Det har ändå gått bra att vara själv den här gången. Eller det tyckte jag i alla fall den första veckan. Den här veckan har känts lite mer; måndag, tiiisdag, oooonnssdaag, tooooorssssdaaaag, frrrrrrrreeeeeeeedaaaaaaaaag.  

Och det är inte det att det bara är jobbigt att vara en ensam förälder med 4 barn, även fast jag svor ganska mycket när det skulle göras 57 st små Alla Hjärtans Dag-presenter till Jack, Harriets och Max klasskamrater. 57. Femma. Sjua. Och jag var mentalt på mitt happy place när Harriet envisades med att skriva sitt och alla barnens namn själv, på alla kort. För att sen ändå känna mig som världens sämsta förälder när de andra föräldrarna även hade gjort presenter till lärarna.

Men det är också jobbigt att vara själv med allt huvudansvar. Typ att vi hade besök från försäkringsbolaget som skulle kontrollera en läcka vi haft i källaren, och jag står där och är typ rädd att få något slags tourettes och säga något något fel datum eller fel material på golvet så han tror att jag ljuger.

Eller elektrikern som kom och skulle fixa fläkten i köket där jag trodde att det var något elfel, men så var det tydligen bara lamporna som behövdes bytas. Fick lite dåligt samvete att han hade tagit sig hit, så bad honom i panik byta en glödlampa i hallen. Var på han suckandes säger; yeah, that is why I became an electrician.  

Så sånt är lite jobbigt. Men mest såklart saker som att lägga 4 barn samtidigt. Vill ni veta hur man gör? Alltså förutom hota, muta och grina? Eller det är nog kanske inte så mycket mer än det i för sig, men jag tycker faktiskt att jag har fått in någon slags rutin som funkar just nu. Peppar peppar.

Jo, men jag brukar lägga Jack och Harriet i deras sängar i sitt rum. Sen har vi som en walk through closet till mitt sovrum där jag sover med Max och Bruno i sängen. Jag säger till de stora att så fort Max och Bruno har somnat så kommer jag in och läser för er, men ni måste vara tysta så att de somnar fort. Sen ligger jag där och bökar lite med Max som ska sova på min arm med sina ben emellan mina ben med alla sina saker med sig, samtidigt som jag ammar Bruno till sömns. Ofta har jag fått skrika flera gånger in till Jack och Harriet att ju mer de pratar och busar desto längre tid kommer det ta innan jag kommer och läser.

Tror inte att de fattar det konceptet dock men ibland funkar det. Men då ligger jag där inne i sängen och väntar och väntar, och skrollar Instagram under täcket. Och 50% av tiden har Jack och Harriet somnat av sig själva. Kanske inte är jättesnällt att lura dem till sömns, men det är så jag måste göra när jag är ensam. Sen lirkar jag ut tutten ur munnen på Bruno och känner mig lite fri, i cirka 28 minuter innan han vaknar igen.

Annars händer det inte så mycket här hemma, förutom att jag och Malin jobbar på med vår Vodcast. Nu känns det som vi börjar hitta formatet. Kul, men om sagt sjukt mycket mer jobb än vad man kanske kan tro. Avsnitt 4 finns här.

Oj oj, om ni hade varit en liten fluga på väggen här hemma imorse, så hade ni poppat små flugpopcorn och chockat stirrat med era små fasettögon (den du, biologi-lärar-Uffe!). Jag känner att jag kan skriva sånt här för att jag tänker att det är fler än familjen Renck som har kaos på morgonen? Eller? Snälla säg att ni har det!

Det börjar med att jag vaknar ur en mardröm där jag drömt att Johan har varit otrogen med både Tove och Klara från podden “Trettiplus trevar”. I drömmen blir jag så arg och ledsen att jag börjar slå honom, men det är ingen kraft i slagen liksom. Blir bara mjuka klappar. Nästan som om jag belönar honom för att han har legat snett. När jag är stressad brukar jag drömma att jag ska ringa på mobilen, ofta är det till 112, men mina fingrar bara viker sig, och jag trycker fel eller tappar telefonen. Intresseklubben antecknar… säger ni med er lilla flugröst.

Allafall… Johan har varit bortrest i en vecka och har en vecka kvar, och det bästa med det är typ att jag får ställa ner vad jag vill i diskmaskinen. Stekpannor och skärbrädor. Andrea är också ledig idag och alla de tre stora barnen ska till skolan. Ni hör ju nästan vad som komma skall.

Bruno har haft feber i natt som har hållit mig och Max vakna, vilket gör att Max är på ett solstrålshumör när hon vaknar. Vägrar allt. Tror vi har haft tre dagar där alla har varit friska. Sen är det ju de här jäkla skolluncherna som ska göras, och jag står och svär över det förbannande amerikanska smöret är så hårt så det blir stora hål i mackorna när jag brer. Försöker laga dem så bäst jag kan genom att dra och trycka med fingrar i de torra kanterna, och tänker att det är bra att jag inte är där i skolan när de öppnar sin lunchbox. Sen ska det göras äppelbåtar av grönt äpple till Jack, rött till Harriet, och rött till Max fast utan skal. Men glömmer att skala innan jag skurit det i bitar, så det slutar med att jag står kissnödig över en överfylld papperskorg och skalar båtbitarna en och en.

I Jacks skola så får man gå till Head office om man kommer för sent för att få ett late pass, och jag har sålt min själ till djävulen och svurit på att det aldrig ska hända. Så det är som ett mantra jag hör i mitt huvud hela tiden; integåtillrektorn, integåtillrektorn. Tycker att det är sjukt att de har så faktiskt. Stackars små femåringar som ska behöva skämmas, de är ju aldrig deras fel att de har kommit försent, skolan får ju hitta något sätt att straffa föräldrarna och inte barnen. En kompis till mig berättade att i deras skola så har de ett party en gång per termin för alla som aldrig kommit försent, får ont i magen när jag tänker på att man skulle behöva berätta det för sitt barn att de inte får gå. Fy fan. Vad tror ni skolinspektionen skulle säga om det?

Men vi kom i tid. I dag också. Jack skola börjar 8.30, Harpans 8.45 och Max kl 9.00. Så jag är som en busschaufför som släpper av en i taget. En busschaufför med glatt humör. Nja, snarare en sån som skriker i högtalarna; att om barnen ska låta så får NI GÅÅÅÅ AVVVV… ( true story btw, Harpan var 1 år, trött, varm och ville inte sitta i vagnen. Bra där SL. )

Efter att Max har ramlat rakt baklänges ner på marken från Harriets ståbräda, eftersom hon envist ska stå där istället för att sitta, så lyckades vi komma någorlunda i tid deras skolor också. Det hände tusen andra kaosiga saker denna morgon men jag orkar inte tänka på det nu. Laddar energi för att snart köra samma visa när det är hämtning…

Nu sörrni, nu ska jag kasta mig på knä som matadoren i Ferdinan, och slita upp skjortan och blotta hjärtat. Nä, det var väl att överdriva, och ni vill inte se mina blåsprängda amningsbrön, det är bara Bruno som sprattlar med benen i extas när han ser dem.

Men jag och min vän Malin Eklund har gjort en grej. En slags podd fast det är en film, en vodcast. Tanken är att vi  iscensätter lite det vi pratar om. Det är så kul at ha ett litet projekt att pilla på, och så roligt att göra det med Malin, hon är knäpp. Och även om det här tar ganska mycket sovtid från mig när jag sitter i det lilla, lilla utrymmet mellan en sovande Gittan och Bruno i sängen, så får jag jäkligt mycket energi för det är SÅ roligt. Vi släpper ett avsnitt varje torsdag. Gå in och kolla om ni vill, vi filmar allt med mobilen så försök att inte kräkas av åksjuka.

Här kan ni se avsnitt 1.

Och här är avsnitt 2 & 3.

Har du Sveriges mörkaste blogg?

Åker ni räkmacka på honom?

Usch, nu blev jag nervös när jag ska trycka publicera.

Det här kanske ska vara min nya grej att bara dundra in med ett inlägg en gång i månaden? Som en löning. Eller som PMS, lite beroende på hur man känner.

Nä jag vet vad jag vill vara för något! Jag vill vara som det där textmeddelandet man kunde få helt otippat av någon som man kanske trodde att man kunde bli kär i. Vet inte om ni känner igen känslan, men när man en vanlig trist tisdag i februari slutade jobba 16.30 och gick till sitt skåp i omklädningsrummet och drog fram mobilen.

Och där bland missade samtal från mamma, såg man att man hade fått ett meddelande, bara sådär liksom, av en av de killarna som var på tapeten just då. Och det högg lite till i hjärtat för man blev så överraskad; Varför skriver han?? Nu? Men han ville bara höra hur läget var och fråga om man haft en bra dag och vad planen för resten av veckan var. Så vill jag vara. Som en liten suprise hälsning en grå tisdag, så jag lovar här och nu att jag ska göra mitt bästa att det inte bara sker en gång i månaden.

Fast helt ärligt, nu när jag tänker efter så var det ju inte de killarna som hörde av sig på tisdagar som var de som det brände till i hugget med. De killarna som det pirrade av hörde ju av sig på lördagnatten; är ru vAken??  Förutom Johan! Dagen efter vi träffats första gången hade jag både missat samtal och textmeddelanden från honom, i slutet av jobbdagen. Åh min Johan… *hugg hugg*

Okej skitsamma, vare sig mina inlägg blir som en räkning eller som ett barnbidrag så vill jag bli bättre på att uppdatera. Jag svamlar lite nu, tror jag är i en feberdimma. Inte min dimma men ALLA andra i familjens. Alltså alla utom jag och Jack har åkt på någon slags oändlighets feber. Till och med vår stackars aupair Andrea.

Okej.

Så det var ju jul och nyår och sånt som ni vet,  jag ska inte hålla på att gå tillbaka till det. Men vill bara visa den här bilden som jag tvingade barnen att ta.

Herregud vilken hög med bleka nästan genomskinliga ungar. Har sagt till dem att tomten som man tar kort med är bara en låtas tomte och han pratar engelska. Men att den riktiga tomten som kommer på julafton pratar svenska. Och han hade nån konstig tysk/skånsk brytning, som jag i för sig nästan gick lite igång på.

Efter att vi fått till bilden ovan med fyra eftermiddagströtta, hungriga barn, som jag placerat ut i tomtens knä som om jag spelade Tetris, så säger han att han tycker att mamma ska hoppa in i bilden! Ehhhh…. svarar jag lite tveksamt. Men eftersom jag har svårt att säga nej till äldre skäggiga män så drar jag upp byxorna, som visat rumpskåran efter allt huksittande, och sätter mig bredvid. Och här är resultatet.

Skrattar när jag ser den här bilden. Vet inte varför, men det blir inte mer verklighet än så här. Obekväm, trött och blek med torra läppar, statiskt hår efter mössa. Som ett ösregn. Men livet liksom.

Men sen på julafton körde vi lunch på Aquavit som vi gör varje jul. Lugnt och fridfullt, barnen tysta som små ljus. Ja… Det är så jag kommer minnas det i alla fall.

Sen blev det nytt år, som det ju blir. Känner ni peppen?! Nä inte jag heller. Inget nyårslöfte eller nått sånt. Eller jo, jag och Johan ska ligga lite mindre. Ja… Det är så jag kommer minnas det i alla fall.

Okej, det här blev ett kort hej, men jag textar snart igen och frågar om ni är vakna!

e.renck

Åh herrejäklar, det var en månad sen jag skrev! Var tar dagarna vägen egentligen, snacka om att hålet där sanden rinner ner genom timglasen har fött fyra barn, det går snabbt liksom. Fick faktiskt lite, ska inte kalla det åldersnojja, men någon slags nojja över att allt går lite väl snabbt när Jack upptäckte sin första lösa tand här om dagen.

Men nu har jag i alla fall suttit med datorn i knät i en evighet. Ligger i soffan med Bruno tvärs över min mage, och han har liksom med sitt huvud i mitt vänstra armveck, fast med ansiktet nedåt. Han snarkar dock så det är ingen fara med honom, han lever, men det gör det lite svårt att skriva.

Men jag har surfat runt lite, försöker sortera bilder, och gör allt annat man kan göra med en dator i knät, än att skriva det här inlägget. Vet ni varför? Jo, för det känns som jag ska skriva ett kärleksbrev.

Till er.

Börja inte skruva på er nu och tyck att det här kommer bli jobbigt och pinsamt, jag ska försöka göra det snyggt.

Och ja, jag vet att risken med det här kan vara att ni ser mig som den där lite för överförfriskade bruden, som står inne på tjejtoaletten på något uteställe och målar läppstift långsamt, långsamt, och lite utanför munnen. För att sedan backa ett halvt steg och kisa med ena ögat medan hon ser sig i spegeln, och kanske kommer det en liten hick. Sedan väser hon med feströkar-andedräkt till den nya väninnan/arbetskompisen/pojkvännens kompis nya tjej/ chefen/eller helt enkelt vakten som kommit in för att det har blivit en sån jäkla lång toakö, att;” faaan, jag gillar dig! Alltså på riktigt, ja gillar dig. DUU e en sån man gillajj…” 

Men då får ni tycka att jag är den bruden, för tro mig, jag är den bruden. Skäms inte ens.

Jag tror det jag försöker förklara utan att det ska låta så jäkla fånigt är att det betyder så himla mycket att ni läser, och att ni är så otroligt snälla. Hur ni bjuder till och delar med er och är så jäkla generösa med pepp, kärlek och råd. (Och så vidskeplig som jag är så tror jag i för sig  att bara för att jag skriver så här så kommer ni sluta läsa och kommentera, så nu spottar tre gånger över vänstra axeln, (sorry Bruno)).

Men det känns nästan som om att jag har bytt ut alla de älskade, fantastiska sjuksköterskekvinnorna som jag hade förmånen att få jobba med och Södersjukhuset, mot er som läser.

Men en av det bästa sakerna med att ha jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats är just att det är kvinnor där. Det var så fint att komma in på morgonen i omklädningsrummet och där alla extramammor och systrar trängs, med sina underbara värkande kvinnokroppar.

Och alla de gånger när de med bara en blick såg att man att man behövde en arm runt sina axlar och en kram med sina trygga tunga arbetarhänder. Händer som har torkat tårar utan handskar, som har tröstat och som har räddat liv. Och hon bara tyst förstår. För hon vet. För hon har levt. Hon vet hur det är att vara 22 år och råkar ge ut sin själ till någon snubbe som inte tog emot den. Och de hade vetat hur det är att vara 34 år och ha en vattenläcka i källaren. Eller hur otroligt länge en tvååring kan vara förkyld. Och nu är det liksom ni som vet. Ni som ger tips på hur man avzombifierar barn när det gäller Ipad, eller skriver peppande att ni också upplevde hjärntröttheten i små barnsåren men att det blir bättre. Och jag vill typ fråga er om allt! Typ varför har jag fått en sån jäkla konstig koloni med finnar på ena sidan av hakan som har varit där typ en månad och vägrar försvinna! Får bita mig i knogen för att inte ta en bild och lägga ut.

Och nu när jag börjar tänka på sjuksköterskor igen så kom jag ju på att jag fick ju två frågor som handlade om min utbildning när jag skrev det här inlägget, (som för övrigt gick sådär att svara på, fy fan vad dålig jag är ibland.)

Hej! Tack för kloka och bra ord. Spännande att följa dig & er i allt som händer!
Undrar massor om din utbildning till sjuksköterska. Hur började det? Vad var bra/dåligt? Vad har du för erfarenheter? Vill du jobba inom vården någon gång i framtiden?
Xx

Undrar lite av samma sak. Börjar själv själv studera till ssk i höst (utan övertygelsen att det är mitt ”kall”) och vill gärna höra dina tankar angående ditt yrkesval och hur du ser på din framtid.
I övrigt, älsk på din blogg <3

Det började faktiskt med att jag ville bli gymnasielärare för jag ville jobba med ungdomar på något sätt. Men sedan började jag tänka tillbaka till något av alla mina besök på Farstas ungdomsmottagning där jag hade vägarna förbi ett par gånger som ung. Där fick jag träffa en barnmorska som säkert hette Eva, som jag minns var just så där urmoderlig och varm, och jag kände att det är ju barnmorska jag vill bli! Jag vill sitta där på en mottagning där det doftar hormoner i väntrummet,  och ta emot vilsna ungdomar med blossande kinder som vill ha gratis kondomer eller göra klamydiatest.

Och för att kunna göra det så måste jag bli sjuksköterska först. Men under utbildningens gång så kom jag fram till att jag absolut inte vill förlösa barn, det kändes alldeles för läskigt. Hands up till alla barnmorskor där ute, fan vad grymma ni är. Och jag kom även fram till att jag inte vill jobba på sjukhus på avdelning, alltså som allmän sjuksyrra, jag trivdes aldrig där. Så jag började tvivla på om jag hade valt rätt utbildning. Men sen när jag gjorde praktik på Kalmars länssjukhus ortopediska avdelning, så fick jag vara med på operation en dag, och jag fick se en höftplastik. Där någonstans, i den handspritsdoftande, kalla omgivningen hittade jag hem. Det var som om den sterila arbetsmiljön gifte sig med mitt privata röriga jag och jag fattade att det är ju operationssjuksköterska jag vill bli! Så då pluggade jag ett extra år för att bli specialistsjuksköterska inom operationssjuksvård. Jag jobbade även som sjuksköterska på ett demensboende ett kort tag vilket också var helt fantastiskt, älskade att jobba med gamla.

Jag hann bara jobba tre år på operation innan jag födde barn, så nu har det har liksom gått fler år som jag inte jobbat än faktiskt antal år som jag jobbade. Så nu känns det inte som om det knappt gills längre. Jag kan så klart sakna vissa delar, men jag känner inte att jag sörjer, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker tillbaka på den tiden med kärlek i minnet, men utan längtan tillbaka liksom. Men så många frågar mig om jag vill gå tillbaka till sjukvården, och helt ärligt vet jag inte. Försöker nog acceptera för mig själv att det är okej att inte vilja det. Att våga tro på att det finns andra saker som jag skulle kunna tycka vara kul och som jag skulle kunna vara bra på. Och acceptera att allt inte behöver vara skrivet i sten, att jag faktiskt får ändra mig om fem eller kanske till och med 10 år.

Hoppas att detta gav lite svar på frågorna, och om man inte känner att det är ett kall så finns det så många olika inriktningar och vägar man kan gå inom sjuksköterskeyrket, så förhoppningsvis hittar du rätt.

Eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg så hinner det hända så mycket. Jag har till exempel varit hemma i Stockholm med bara Bruno! Plus att jag hade bröllopsdag i torsdags, och Johan också. Fem år, träbröllop. Det har jag aldrig haft förr. ❤️

Lets talk about sex baby… Let’s talk about you and me…

Nä, vi ska inte prata om sex. Vi ska snarare prata om dess motsvarighet, nämligen sömn. Sömn och trötthet. Och jag ska försöka att inte klaga på hur trött man är som småbarnsförälder för det är man så… trött på att höra (höhö).

Och det är inte den där vardagströttheten jag menar, den som man känner när man sätter sig i soffan på kvällen efter att man har kört en 63 minuter lång nattning av Max som istället för att försöka sova har gjort sjukt osmidiga kullerbyttor i sängen där hon nästan lyckas krossa både mitt näsben och mina nya glasögon.

Alltså inte den tröttheten som gör att man 9 minuter in filmen Nashville från 1975, som man av någon jäkla anledning har gått med på att lägga sin söndagskväll på, får en knuff i sidan av Johan som undrar om man sover.

Och inte heller den tröttheten som är den som säger, när man väl har fått ovan nämnda brottardrottningen att somna, att har man inte sett den där jäkla filmen på 34 år så kan man väl vänta lite till och istället få somna med oborstade tänder en liten stund tätt intill henne. Den tröttheten vet man ju att den kan var mer eller mindre vissa dagar beroende på hur natten har varit, typ ifall man lyckades eller misslyckades att sätta den enda chansen man har med nässprayen i näsborren på ett sovande barn.

Utan jag menar den tröttheten som ligger som en hinna över hjärnan, konstant. Den hinnan har under fem år spridit sig sakta och trögflytande och lagt sig som en fogmassa i hjärnans vindlingar. Och där sitter den fast. Och inte mycket kommer in och inte mycket tar sig ut. Den gör kort och gott att jag känner mig dum. Korkad och oallmänbildad.

Och eftersom den här typen av hjärntrötthet har kommit smygandes så långsamt sedan jag fick barn så har jag liksom inte märkt av hur den har blivit en del av min personlighet, om ni förstår hur jag menar. Om jag sitter på en middag med massa folk så är det som om min hjärna bara kan gå ner några få nivåer djupt i vissa diskussioner, sen tar det stopp. Jag kan knappt anstränga mig eller försöka, och det har känts så sorgligt för det får mig att känna mig som, jag skrev, korkad och oallmänbildad.

Och hade jag varit lyckligt ovetandes om att jag en gång i tiden var ganska smart, så hade ju allt liksom varit glass och bananer nu, då hade jag ju bara kunnat rulla vidare. Men nu är jag ju medveten om att innan jag fick barn kunde jag sitta på de där middagarna och vara lite snabb och vettig. Och även lite charmig och rolig.

Eller? Jag kanske inte alls var rolig eller snabb förr, det här kanske bara är en efterkonstruktion?

Vilket fall som helst, nu låter jag lite sinnesslö när jag stammandes försöker göra mig intressant när jag minglar. – Did you see, ehh, what’s it called, ehh, you know, that new show on HBO… or was it Netflix? Its with that actor, ehh, whats his name… he is also in that other show you know, and married to the girl with the long hair. No? Its a good show anyway, you should see it.  Sen börjar mina ögon vandra när det börjar pratas midterm election och jag blir förbannad på mig själv som inte kommer ihåg det jag läste i New York Times i bilen på väg dit. Och det här slog mig nu för att den senaste tiden har jag haft ganska mycket sociala grejer som hänt, middagar och skit, och jag undrade varför jag tycker det är så jobbigt och svårt att prata med folk.

Jo, det är väl helt enkelt för att hjärnan trampar vatten för att hålla sig över ytan. Jag kan nästan räkna hur många nätter de senaste fem åren jag har haft en helnatts sömn,

Den som är jobbigaste just nu på nätterna är faktiskt Max, hon vaknar mellan 4-5 gånger varje natt och vill dricka vatten ur nappflaska för att sedan krypa så nära så hon nästan ligger under mig. Men när Johan är hemma så sover han med henne i gästrummet som tur är, och Bruno är ändå ganska okej, eller han är som en 4-månaders bebis är liksom.

Men, det som jag är nyfiken på är, kommer hjärnan tillbaka? Alltså jag antar att man kommer få sova hela nätter i framtiden, men det jag undrar är om är ifall den där hinnan någonsin kommer försvinna eller är den här för att stanna?

e.renck

Ps.

En annan grej, som jag tycker är lite genant att fråga er om, men jag blev nominerad i årets Babyblogg och jag vet inte varför jag tycker det är så svårt att be er rösta på mig, jantelagen antar jag, men jag skulle i alla fall bli jätteglad om ni ville göra det. Jag tror det är en sån puff jag behöver för att komma igång med bloggandet och få lite nytändning liksom.

Här kan man rösta, och man kan rösta varje dag fram till fredag. TACK! *emojin som är lite generad men gullig*

Ahhh… jag har sån skrivkramp! Så jäkla jobbigt. Inte kramp som om att jag inte har något att berätta, snarare tvärtom, jag har så mycket jag vill skriva om! Har en lista i min mobil med idéer på inlägg som jag vill skriva…

Oj, vet ni vad som hände just precis nu i skrivande stund!? Jag höll på att skriva att jag är lat och att det är någon slags lättja som gör att jag nöjer mig med att bara skriva listor om inlägg, istället för att faktiskt skriva dem. Men så stannade jag upp lite i tanken, och hörde min psykologs röst säga till mig; Var snäll mot dig själv! 

Och ja, jag har faktiskt fyra barn, den minsta blir 4 månader imorgon och den äldsta är 5, Johan har varit bortrest i 8 dagar, barn har varit sjuka och såklart samtidigt så påbörjades en akut renovering i källaren på grund av en läcka. Jag får ge mig själv some slack liksom.

Är det här vad man menar är ett breakthrough i terapi? Att man liksom jobbar aktivt med att vända och bryta sina egna negativa tankar. Snyggt jobbat, Elin!

Det här fick bli en snabbis och det är okej. För så snäll tänker jag vara mot mig själv idag!

Hej och hå!

e.renck