The end?

Juni 2018. Vid gränsen till USA separerar man barn från sina föräldrar, man placerar dem i burar och förvarar dem på plastmadrasser. På DN finns idag en ljudinspelning att lyssna på med dessa barns avgrundsskrik. Jag tycker att alla som vågar tala om politik, gränser, mångkulturalitet, historia, feminism, ekonomi eller vilken fråga det än kan tänkas vara ska lyssna på det klippet- för allt är representerat där i. En sådan total human kollaps. Den totala avsaknad av humanism och hur skrämmande likt de är de där journalfilmerna under andra världskriget där föräldrar tvingades välja vilket barn man skulle ta med på de där tågen. Det liknar egentligen inget jag kan sätta ord på. Jag kan inte sluta gråta och det pågår just nu ett ett av världens rikaste länder. Jag skäms för att jag inte gjort mer… Jag känner tyngden av de där barnen i mina armar, hur värmen av en hysterisk, trött, hungrig och rädd tvååring väger på höften. Varenda instinkt i kroppen , varenda cell skriker för full kraft. 

Ni kan som jag donera här hos : ActBlue Civics

Vi måste prata om det här! Och vi måste främst göra något åt den fruktansvärda våg av hat, rasism, fascism och sexism sprider sig ut i alla instanser. Det är dags, eller egentligen för sent att ta till krafttag. Men nu kan vi inte backa, vi får inte backa. Våra barn ärver vår jord, vår politik och de beslut som format samhället. Hur ska vi kunna lämna det här till de nästa.

Det blir extra viktigt att belysa dessa och liknande politiska besluts som läggs fram under förklädnader som “trygghet” “ordningsåterställande” och “motverkande av hot emot nationen”. Det är liknande retorik och människodelande exempel vi ser från hela Europa just nu. Inför vår Sverigeval i september ska vi inte bli förvånade om mer och mer radikala förslags läggs fram. Det är sannerligen så att vi kommer mötas av att SD slår oss med storm. Det blir så synnerligen mer tydligt hur vi tvingas lyssna och leva i ett uttalat rasistiskt, främlingsfientligt, kvinnoförtryckande land där vi som ser alla människors lika värde kommer behöva kämpa för det. Nu räcker det. Vi måste göra något.

Kommer återkomma med mer konkreta förslag på hur vi som vill och kan kämpa aktivt och ska kunna realisera det motståndet. Nu återgår jag bara till en stund av sorg och skam för mänskligheten en stund.