Igår kände jag att det fick vara nog med sjukdom och elände, så jag mötte upp några polare på Beekman Hotel på Manhattan. Tänkte att ett glas vin kan jag ta. Fick svindel inne på Beekman, kunde knappt titta upp. Kändes som om det här hålet liksom skulle sluka mig. Ja, och som alltid när man bara ska ta ett glas vin och dessutom får uppdatering hemifrån att Max sover och har det hur bra som helst, så får man ju feeling. Och inte vilken feeling som helst, åh nej; karaoke-feeling.  Så vi åkte till ett sånt ställe där man kan hyra sådana små rum. Försökte dock låta bli att tänka på allt snusk som har hänt i de där rummen, och liksom bara rulla med det. Och när man är ganska täppt i näsan och halsen så måste jag fan säga att det låter lite, lite bra när jag sjunger. Det var i alla fall väldigt roligt, men när det börjades röka i dessa 4 kvm var det dags för mig att åka hem kände jag. Värsta helkvällen fast hemma innan klockan tolv. Sweet. Men ändå så staplade mig upp i morse som en ostbåge och undrade varför förkylningen yttrade sig som illamående och huvudvärk idag.   instagram e.renck

Såklart kom förkylningen som en räkning med posten till  Max och mig också. En riktig håll-käften-förkylning. Så jag tittar bara in snabbt och säger hej. Men lite lättare blir det, får jag ändå lov att säga, när solen skiner in här hemma.  Ahh, när man bara vill få skriva fula ord i smutsen på fönstren, då vet man att det är vår på g.    Och titta på den här lilla jäkeln som kommer upp och läckrar sig i vår trädgård. Är så dålig på blomarter så jag kallar den bara hopp om livet-blomma.  

Tack så jäkla mycket för peppen från förra inlägget! Det är så rörande att ni har liksom tryckt på kommentarsknappen, loggat in, kanske behövde ni fixa och trixa med lösenord och användarnamn, men ändå fortsatt, för att skriva till någon ni inte känner att jag ska kämpa på, det blir bättre sen och att ni känner igen er i beskrivningarna. Och vet ni, det hjälper och värmer så otroligt mycket. Måste bara tilläga att jag har hjälp! Annars hade det aldrig gått, vi har ju ingen familj eller annan släkt här. Men även med hjälp på dagarna så är resten av tiden, framför allt nätterna, kämpiga så här i förkylningstider. Vi har två urgulliga svenska tjejer Alice och Nina som bor här i nyc, som jobbar omlott. Det är så skönt när de här oförstörda 20 plusarna kommer in med lite fräsch energi som piggar upp, när man själv känner att man luktar feberos och isglass. Ett annat plus med dem är att få höra hur det är att vara young, single and ready to Tinder i New York... Så jag kanske inte ska gå så hårt ut på Johan ändå, som för övrigt kommer hem nu ikväll, 12 dagar blev det.  Efter en vecka med sjuka barn är att gå till posten och göra ett pass till Max, med 754 olika formulär i peak hour, som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött. Ren och skär avkoppling. Mycket sånt här i sjukstugan.  Lego, huvudvaxning  och benlyft.  Foto: Jack Renck  Men på tal om singel i New York så tänkte jag på en grej, vad händer med den känslan av ilska som jag kände mot Johan på nätterna, sen när allting är bra igen? Förstår ni hur jag menar? Alltså om jag ligger i någon slags trötthetsdelirium mitt i natten och känner lite lätt... irritation? mot min man, men sen på morgonen så är ju alla sådana känslor borta, var tar de känslorna vägen? De måste ju läggas på hög i mitt undermedvetna och ligga latent och gro? Och sen en dag kanske det brister och jag kör en Michael Douglas i Falling Down, för att han andas lite för högt en söndagsmorgon. Ja, jag vet inte, bara en tanke. Vi  får helt enkelt vänta och se.  

Jo, men visst är det fint att vara lite blå under ögonen? Så det syns att man har levt liksom. Tänkte egentligen inte skriva något om hur jobbigt det kan vara med sjuka barn, för det kan man läsa om nästan över allt, det är är old news. Och nu den här tiden på året så släpar sig alla upp för sina egna backar, alla har sitt. Men det här är min uppförsbacke som jag vandrar om nätterna: Visst, jag fattar att det är värre för barnen än för mig, men efter i natt vete fan. Det här är femte natten de är supersjuka och jag är ensam med dem. När jag lägger dem på kvällen så är det som om jag kliver på nattpasset, och jag får en nattångest som liknar den som jag hade när Jack var nyfödd och man inte hade någon aning om något. De är så förkylda och täppta att ljuden som kommer från dem när de sover låter som om jag vore i en djuraffär. Det gnisslas, piper, visslas, kissas, flåsas, skälls och kräks. Blir som någon psykedelisk transmusik när man lägger ihop allt och lyssnar tillräcklig länge. Ibland vill jag bara skrika i kudden för att jag är så trött och orkar inte gå upp en gång till och göra välling, stoppa in nappen, snyta, torka, ge medicin, byta pyjamas som blev kladdig pga att medicinen spottades ut. Hatar när min röst låter så bestämd och hård, liksom pratar ända nere från magen när jag pedagogiskt svarar -Fast ni måste!  på frågande protester om nässpray och vatten. Hatar att jag till och med skrämmer om att vi får åka till doktorn så hon ge er medicin i stället, om ni inte tar den nu. Men vad ska jag göra? Jack hade någon slags feberpsykos för någon natt sen, då han sprang upp i min säng, ner på golvet och upp i fönsterbänken medan han bara skrek. Och det här att de vägrar nässpray även fast de skriker om att de "inte kan lukta" eller vägrar medicin fast de är så febriga att de yrar, gör att jag blir tokig (medicin som de för övrigt tjatar om när de är friska för att den smakar godis, wtf?!). Snälla snälla Max, du kan väl hålla dig frisk? Hatar att jag inte kan låta bli att sucka ljudligt när alla tre väcker varandra med cirka 8-12 minuters mellanrum, precis så där lagom till att man har blivit varm igen under täcket och är så nära, så nära att somna om. Och sen hatar jag att jag blir så jäkla arg på Johan. Det brinner i huvudet på mig av ilska riktad mot honom. Varför vet jag inte, han kan ju inte göra något ändå, men kl 02.48 är skilsmässa det enda alternativet för att få sova lite. Jag ligger och planerar hur jag ska kunna flyga med tre barn själv till Stockholm, vilket i för sig är ganska kontraproduktiv då det är de som håller mig vakna på nätterna. Men jag antar att det handlar om en oro för barnen som tar sig ut på fel sätt. Det är ju svinläskigt att vara ensam när de är så sjuka, vad gör jag om något händer? Men sen vaknar man upp på morgonen och tänker att det var ju inte så farligt, pussar på skitungarna och öppnar fönstret och märker att det har gått från 17 grader och sol igår till snöstorm idag, och inser att det kommer bli en hal backe upp i natt. instagram e.renck

Jag håller ju på att försöka fixa till mitt lilla, lilla kontor så att det ska bli mysigt och inspirerande. Just nu sitter jag aldrig där. Vet inte om det är på grund av att det är så kallt och avskalat där, eller om det är för att rummet ligger på 4:de våningen. När jag har släpat upp Max och babysitters, babygym, kaffe och typ rökelser så är det alltid något jag glömt eller något som händer, så jag springer upp och ner för trapporna exakt hela dagen. Trodde att jag skulle få världens tajtaste rumpa med alla trappor i huset, men jag får mest ont i knäna.  Det kommer i alla fall bli heltäckningsmatta, och eftersom Elin The Pink Lady har smittat mig så blir det en puderrosa. Vill väl också ha en skönare stol att sitta på vid skrivbordet, en mysig golvlampa, kanske klämma in en liten fåtölj och typ en golvplanta.  På ABC mattavdelning.  Sen är vi på jakt efter ett litet bord att ha bredvid Milo Baughman-stolen. Var inne i en vintage-möbelaffär som har specialiserat sig på lampor från 30-talet, men det finns en och annan 70-tals pjäs också. Inte minst den fina Scolari-lampan vi köpt till vardagsrummet. Scolari-lampan. Som glödande honungsdroppar.  Sen blev det en Bellini-brunch på Balthazar. Där Max var nog den enda gästen som fortfarande hade på sig pyjamas. Sjukt lyxigt, och sjukt avis. Själv var jag tvungen att ha på mig en blus från Dries Van Noten och brallor från Helmut Lang.   instagram e.renck

Okej, så för några dagar sen åkte min man iväg till Europa för att jobba. Han ska vara borta i  TVÅ veckor. Det är som om jag har stått i ena hörnan av en boxningsring och gett mig själv örfilar för att peppa mig och ladda upp inför kommande dagar. Jag var så redo.  Men jag blev knockad i första rond. Samma ögonblick som Johan satte sig till rätta i flygplansstolen, valde film och bad om en extra kudde, så hörde jag två ynkliga röster här hemma;  Maaaaaaaamma...  Jag vänder mig om och möts av feberglansiga hundögon. ALLTID är de sjuka när jag är ensam med dem. Vem är det som håller på att testa mig? Men med isglass, sänkta krav och med en nonstop filmvisning så går det ändå bra. Planen var ju faktiskt att jag skulle ligga i som fan med blogginlägg och andra projekt nu när jag är ensam på kvällarna. Men jag har insett att det är bara att följa barnens dans och gå och lägga mig samtidigt som dem.

Tänk om man själv hade fått ha ett lekrum när man var liten? Alltså ett rum bara för lek. Det blev ju i för sig folk av mig ändå, även om jag inte hade det och istället fick dela rum med min syrra MEN som jag däremot lyckades övertala att städa min halva av rummet för 50 öre. Hehe, sjukt nöjd än i dag. Men i alla fall. Jag är så glad att vi faktiskt har plats i huset att kunna ge våra barn ett lekrum. Vi ville försöka skapa en stämning i där inne som inte bara ska vara mysig, men även fantasieggande och kanske lite mystisk. Find the baby! Vi byggde en läshörna, som fungerar utmärkt som en Mamma ska bara vila ögonen en sekund medan ni leker tyst och själva-madrass en lördagmorgon kl 06.42. Tapet med en Rousseau-målning.   Barnen börjar faktiskt kunna leka där några kortare perioder själva, utan att de slår ihjäl varandra, och det måste man ju säga är ett roligt framsteg så här i småbarnsåren. instagram e.renck

Så vad gör man en fredag när man är mammaledig och vill känna lite fredagsfeeling? Jo, man kör en playdate med barn, sushi och mimosa. Ni anar inte vilka planer som kan smidas när 4 st New York-mammor balanserar pipmuggar och champagneglas, och slår sina klocka huvuden ihop.   I torsdags så var jag och Johan och käkade på Megu, ett hippt ställe med japansk mat och servitörer som sitter  på huk och är  lite tjena tjena. Men det var  ett roligt ställe där jag sittdansade  till den höga musiken, men tänker nog att man ska nog snarare gå dit med tjejpolare än sin man på dejt. Vad mer? Jo,  hur går det med det här nyårslöftet med att känna sig vardagsfin kanske ni undrar? Nja, det går väl så där. Så här såg jag ut i fredags. Hittade tröjan på en ganska rolig butik här i Park Slope och tänkte att den kunde ju vara lite annorlunda mot de svarta jag alltid bär. Plus att jag är så trött på att alltid ha stretchbrallor med högmidja så jag provade att ha kjol. Så här i efterhand när jag ser bilderna så trivdes jag nog inte så bra i den här outfitten. Kände mig lite utklädd, men det kanske är en vanesak. Jaja.. på't igen ba. instagram e.renck

I samarbete med Babyshop.se 

Vill ni ha ett New York- tips? Det är att inte gå på ett barnmuseum på en söndag. Och om ni gör det se till att ha ätit frukost ordentligt innan och ha inte för varma kläder på dig.

Så i söndags var vi alltså på Brooklyn Childrens Museum. Supermysigt för barnen som älskade det, men för mig med fallande blodsocker och för varma fötter så var varenda barnskrik lika stressande som när man har läppglans och utsläppt hår.   Men kidsen representerade Sverige med tröjor från Mini Rodini. Jack i den här.   Och Harpan i den här!.

I fredags small det! Jag var ute på stan och svirade utan man och barn. Åh herregud vem är jag då? Och vad ska jag göra med händerna liksom? Allt var så ovant. Men helt ärligt var det som att cykla. Kom hem kl 3. Vi käkade på ett ställe som heter Sant Ambroeus. Där kan man springa in typ Jake Gyllenhaal och gamla ex från Sverige. Suddigt och luddigt, precis som det ska vara. Fanny, Ally, Martina och jag. Ja, och sen blev det lite väl dimmigt ska jag erkänna. Eftersom jag inte är ute och klubbar överdrivet ofta, är ju typ alltid gravid, så är det svårt att veta vart någonstans det "händer". Men för oss hände det på en nattklubb ovanför Cipriani (säger man ens nattklubb längre?!). Där stod Leo DiCaprio i ett hörn och var svår, och uppskattade inte komplimanger för sina skådespelarinsatser tydligen. Och i en annan hörna satt rökandes 21-åriga modeller på ryggstödet på sofforna och var så där cool-smutsiga. Ni vet osminkade och med stripigt hår, men så sjukt snygga. Men det finns plats för alla, tänkte vi fyra småbarnsmorsor och körde på som om det vore för sista gången. Så rolig kväll, men smakar det så kostar det; jag tappade telefonen, inte bara en gång, utan två gånger i toaletten när jag kom hem. Där av lite brist på bilder.