Blue is the warmest color
9 years ago
Jo, men visst är det fint att vara lite blå under ögonen? Så det syns att man har levt liksom.
Tänkte egentligen inte skriva något om hur jobbigt det kan vara med sjuka barn, för det kan man läsa om nästan över allt, det är är old news. Och nu den här tiden på året så släpar sig alla upp för sina egna backar, alla har sitt.
Men det här är min uppförsbacke som jag vandrar om nätterna:
Visst, jag fattar att det är värre för barnen än för mig, men efter i natt vete fan. Det här är femte natten de är supersjuka och jag är ensam med dem. När jag lägger dem på kvällen så är det som om jag kliver på nattpasset, och jag får en nattångest som liknar den som jag hade när Jack var nyfödd och man inte hade någon aning om något. De är så förkylda och täppta att ljuden som kommer från dem när de sover låter som om jag vore i en djuraffär. Det gnisslas, piper, visslas, kissas, flåsas, skälls och kräks. Blir som någon psykedelisk transmusik när man lägger ihop allt och lyssnar tillräcklig länge.
Ibland vill jag bara skrika i kudden för att jag är så trött och orkar inte gå upp en gång till och göra välling, stoppa in nappen, snyta, torka, ge medicin, byta pyjamas som blev kladdig pga att medicinen spottades ut. Hatar när min röst låter så bestämd och hård, liksom pratar ända nere från magen när jag pedagogiskt svarar -Fast ni måste! på frågande protester om nässpray och vatten.
Hatar att jag till och med skrämmer om att vi får åka till doktorn så hon ge er medicin i stället, om ni inte tar den nu. Men vad ska jag göra? Jack hade någon slags feberpsykos för någon natt sen, då han sprang upp i min säng, ner på golvet och upp i fönsterbänken medan han bara skrek. Och det här att de vägrar nässpray även fast de skriker om att de "inte kan lukta" eller vägrar medicin fast de är så febriga att de yrar, gör att jag blir tokig (medicin som de för övrigt tjatar om när de är friska för att den smakar godis, wtf?!).
Snälla snälla Max, du kan väl hålla dig frisk?
Hatar att jag inte kan låta bli att sucka ljudligt när alla tre väcker varandra med cirka 8-12 minuters mellanrum, precis så där lagom till att man har blivit varm igen under täcket och är så nära, så nära att somna om.
Och sen hatar jag att jag blir så jäkla arg på Johan. Det brinner i huvudet på mig av ilska riktad mot honom. Varför vet jag inte, han kan ju inte göra något ändå, men kl 02.48 är skilsmässa det enda alternativet för att få sova lite. Jag ligger och planerar hur jag ska kunna flyga med tre barn själv till Stockholm, vilket i för sig är ganska kontraproduktiv då det är de som håller mig vakna på nätterna. Men jag antar att det handlar om en oro för barnen som tar sig ut på fel sätt. Det är ju svinläskigt att vara ensam när de är så sjuka, vad gör jag om något händer?
Men sen vaknar man upp på morgonen och tänker att det var ju inte så farligt, pussar på skitungarna och öppnar fönstret och märker att det har gått från 17 grader och sol igår till snöstorm idag, och inser att det kommer bli en hal backe upp i natt.
instagram e.renck
Tänkte egentligen inte skriva något om hur jobbigt det kan vara med sjuka barn, för det kan man läsa om nästan över allt, det är är old news. Och nu den här tiden på året så släpar sig alla upp för sina egna backar, alla har sitt.
Men det här är min uppförsbacke som jag vandrar om nätterna:
Visst, jag fattar att det är värre för barnen än för mig, men efter i natt vete fan. Det här är femte natten de är supersjuka och jag är ensam med dem. När jag lägger dem på kvällen så är det som om jag kliver på nattpasset, och jag får en nattångest som liknar den som jag hade när Jack var nyfödd och man inte hade någon aning om något. De är så förkylda och täppta att ljuden som kommer från dem när de sover låter som om jag vore i en djuraffär. Det gnisslas, piper, visslas, kissas, flåsas, skälls och kräks. Blir som någon psykedelisk transmusik när man lägger ihop allt och lyssnar tillräcklig länge.
Ibland vill jag bara skrika i kudden för att jag är så trött och orkar inte gå upp en gång till och göra välling, stoppa in nappen, snyta, torka, ge medicin, byta pyjamas som blev kladdig pga att medicinen spottades ut. Hatar när min röst låter så bestämd och hård, liksom pratar ända nere från magen när jag pedagogiskt svarar -Fast ni måste! på frågande protester om nässpray och vatten.
Hatar att jag till och med skrämmer om att vi får åka till doktorn så hon ge er medicin i stället, om ni inte tar den nu. Men vad ska jag göra? Jack hade någon slags feberpsykos för någon natt sen, då han sprang upp i min säng, ner på golvet och upp i fönsterbänken medan han bara skrek. Och det här att de vägrar nässpray även fast de skriker om att de "inte kan lukta" eller vägrar medicin fast de är så febriga att de yrar, gör att jag blir tokig (medicin som de för övrigt tjatar om när de är friska för att den smakar godis, wtf?!).
Snälla snälla Max, du kan väl hålla dig frisk?
Hatar att jag inte kan låta bli att sucka ljudligt när alla tre väcker varandra med cirka 8-12 minuters mellanrum, precis så där lagom till att man har blivit varm igen under täcket och är så nära, så nära att somna om.
Och sen hatar jag att jag blir så jäkla arg på Johan. Det brinner i huvudet på mig av ilska riktad mot honom. Varför vet jag inte, han kan ju inte göra något ändå, men kl 02.48 är skilsmässa det enda alternativet för att få sova lite. Jag ligger och planerar hur jag ska kunna flyga med tre barn själv till Stockholm, vilket i för sig är ganska kontraproduktiv då det är de som håller mig vakna på nätterna. Men jag antar att det handlar om en oro för barnen som tar sig ut på fel sätt. Det är ju svinläskigt att vara ensam när de är så sjuka, vad gör jag om något händer?
Men sen vaknar man upp på morgonen och tänker att det var ju inte så farligt, pussar på skitungarna och öppnar fönstret och märker att det har gått från 17 grader och sol igår till snöstorm idag, och inser att det kommer bli en hal backe upp i natt.
instagram e.renck
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.