Falling down
9 years ago
Tack så jäkla mycket för peppen från förra inlägget! Det är så rörande att ni har liksom tryckt på kommentarsknappen, loggat in, kanske behövde ni fixa och trixa med lösenord och användarnamn, men ändå fortsatt, för att skriva till någon ni inte känner att jag ska kämpa på, det blir bättre sen och att ni känner igen er i beskrivningarna. Och vet ni, det hjälper och värmer så otroligt mycket.
Måste bara tilläga att jag har hjälp! Annars hade det aldrig gått, vi har ju ingen familj eller annan släkt här. Men även med hjälp på dagarna så är resten av tiden, framför allt nätterna, kämpiga så här i förkylningstider. Vi har två urgulliga svenska tjejer Alice och Nina som bor här i nyc, som jobbar omlott. Det är så skönt när de här oförstörda 20 plusarna kommer in med lite fräsch energi som piggar upp, när man själv känner att man luktar feberos och isglass.
Ett annat plus med dem är att få höra hur det är att vara young, single and ready to Tinder i New York... Så jag kanske inte ska gå så hårt ut på Johan ändå, som för övrigt kommer hem nu ikväll, 12 dagar blev det.
Efter en vecka med sjuka barn är att gå till posten och göra ett pass till Max, med 754 olika formulär i peak hour, som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött. Ren och skär avkoppling.
Mycket sånt här i sjukstugan. Lego, huvudvaxning och benlyft.
Foto: Jack Renck
Men på tal om singel i New York så tänkte jag på en grej, vad händer med den känslan av ilska som jag kände mot Johan på nätterna, sen när allting är bra igen? Förstår ni hur jag menar? Alltså om jag ligger i någon slags trötthetsdelirium mitt i natten och känner lite lätt... irritation? mot min man, men sen på morgonen så är ju alla sådana känslor borta, var tar de känslorna vägen? De måste ju läggas på hög i mitt undermedvetna och ligga latent och gro? Och sen en dag kanske det brister och jag kör en Michael Douglas i Falling Down, för att han andas lite för högt en söndagsmorgon.
Ja, jag vet inte, bara en tanke. Vi får helt enkelt vänta och se.
Efter en vecka med sjuka barn är att gå till posten och göra ett pass till Max, med 754 olika formulär i peak hour, som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött. Ren och skär avkoppling.
Mycket sånt här i sjukstugan. Lego, huvudvaxning och benlyft.
Foto: Jack Renck
Men på tal om singel i New York så tänkte jag på en grej, vad händer med den känslan av ilska som jag kände mot Johan på nätterna, sen när allting är bra igen? Förstår ni hur jag menar? Alltså om jag ligger i någon slags trötthetsdelirium mitt i natten och känner lite lätt... irritation? mot min man, men sen på morgonen så är ju alla sådana känslor borta, var tar de känslorna vägen? De måste ju läggas på hög i mitt undermedvetna och ligga latent och gro? Och sen en dag kanske det brister och jag kör en Michael Douglas i Falling Down, för att han andas lite för högt en söndagsmorgon.
Ja, jag vet inte, bara en tanke. Vi får helt enkelt vänta och se.
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.