och där är där man inte är…

Det här är lite vad vi gjorde i Stockholm dagarna innan vi åkte till Torekov.

I fredags pussade Johan och jag barnen hejdå på morgonen och tog ett flyg upp till Stockholm för att säga hejdå till en vän som gått bort. Så fin begravning, en kyrka som var full där det kändes som om taket skulle lyfta sig av alla känslor som trängdes där inne. Sorg och kärlek. Ingen säger något men alla känner. Det är långa kramar, hjärta mot hjärta.

Utifrån hörde man fågelkvitter som tillsammans med skratt från ett litet barn som ville testa ekot i kyrkan, var nog det vackraste ljud jag hört.

Vi var bara människor som kände tillsammans, och det var så fint. Man blir så skör och påmind om vad man har och då vad man kan förlora. Fan, att man har på klagat på att det känns som oktober i juli.

Mina tankar gick till vår väns fru och barn. Jag tänkte på mina barn som var i en annan stad. Jag tänkte på de som jag en gång har förlorat. Jag kände min mans tunga andetag som satt bredvid mig, och jag håller hårt hans hand och smeker hans handrygg med min tumme samtidigt som jag viskar till honom; Du får aldrig dö. Du. Får. Aldrig. Dö. 

På kvällen i planet hem så säger vi inte så mycket till varandra. Det har varit en tung dag, speciellt för min man. En timmes flyg som kändes som en evighet, jag längtade hem.

Visste att barnen redan skulle sova när vi kom fram, och jag saknade att det inte var jag som hade fått lirka igenom sex stycken små nybadade, varma fötter i nytvättade pyjamasben.

Okej, nu får det lov att vara över, den här bloggsemestern. Fast kan väl inte påstå att det har varit en frivillig semester utan mer en riktigt lång torka, bara att öppna datorn har gjort att jag har fått lite prestationsångest. Även om jag känner att jag ligger efter med så många inlägg som jag vill skriva, saker som jag tänker på eller som jag varit med om, så minskar ju nyhetens behag och skapar ännu mer onödig stress om jag ska skriva det eller ej.

Men jag ska bara kötta ut inläggen, och tacka för att ni är tålmodiga!

Men först ska Max och jag bara bli friska från en förkylning, som slog så lägligt till de två enda soliga dagarna som har varit hittills.

Och hörni, tack för kommentarerna på förra inlägget. Jag bölade ju såklart en tredje gång när jag läste vad ni skrivit, men denna gång i hemmets trygga vrå. Skickar ett internet-hjärta; <3 Eller så kanske det är en strutglass, så här i sommartider, med TVÅ kulor för mamma har druckit ett glas rosé.

Ja så har man gråtit, inte bara en gång utan två gånger, in public de senaste dagarna. Jag ska inte klaga, vill bara berätta.

Flög ner till Torekov själv med kidsen i fredags. Kände mig ganska kaxig för jag har hängt så mycket med barnen själv och det har varit ganska mysigt. Jäkligt jobbigt ibland, men mysigt. Men när själva resan börjar med att den förbeställda taxin inte kommer, och jag står med alla tre utanför porten och väntar i 40 minuter så börjar stress-påslaget kicka in.

Och man vet ju för att en sån här grej ska gå relativ smärtfritt så kan det inte vara 40 minuters onödig väntan. Men barnen var grymma, det var bara jag som kände hur svetten rann mellan brösten när vi sprang in på terminalen, tillsammans med taxichauffören som bar min väska (btw flashback från när jag födde Jack och var tvungen att åka in till BB själv och den stackars stressade taxichaffisen fick ofrivilligt följa med in i förlossningsrummet. Men mer om det en annan gång kanske).

Men sen när även planet var försenat, det började närma sig middagstid och Max började åla sig i bärselet då stod det i stjärnorna att det skulle bli högljutt. Och det blev det. Det kändes nästan som om vi stod på en scen och spelade upp pjäsen Psykbrytet – ett drama i tre delar inför alla passagerare. Jack och Harpan låg på varandra och drog varandra i håret, medan jag väser om alla mutor och hot jag kan komma på, och Max som annars är världens enklaste bebis gallskrek.

Men även om det var skrik och gråt blandat med flygande hårtestar, plus att jag visade mer än halva min rumpa när jag satt på huk i för låga byxor för att sära på dem, så var det inte det jag grinade över. Jag hade fixat det där, troligtvis med blossande kinder och spänningshuvudvärk, men jag hade fixat det utan tårar.

Men det som öppnade gråtporten var två personer som klev in och hjälpte mig. En kille som gick fram till Jack och sa hej vill du titta lite på min Ipad? Och i samma ögonblick var det dags att stiga ombord, då kommer en kvinna med den ljuvaste auran och frågar Harpan om hon får hålla henne i handen ut till planet. Det var då det brast. Jag började alltså hulka offentligt för att det finns snälla människor. Men fan vad gulligt det var. Gråter nästan nu när jag skriver det.

Nu orkar jag knappt förklara gråtattack nummer två, är liksom trött på min egna skrivröst. Men i snabba drag handlade det om att jag skulle åka rulltrappa med barnen, Max i bärsele, har en tom vagn och de andra två som går bredvid. Nu i efterhand borde jag gjort det annorlunda men det har funkat bra tidigare. Harpan ramlar och blir liggandes på mage i rulltrappan medan jag står nedanför och håller vagnen, och når henne inte.

Folk går förbi utan att hjälpa och jag skriker Men hjälp henne då! Men ingen gjorde något, tror kanske att det inte såg så farligt ut, men jag såg ju framför mig min lilla 2,5-årings hand ligga söndertrasslad på ett operationsbord på handoperation. Precis som jag har sett små små barnhänder ligga när jag jobbade. Och det är väl det som får mig att just använda min jobbröst, den som kommer fram när det är skarpt läge, när det är något akut som händer. Den kommer liksom djupt innefrån magen har jäkligt mycket pondus. – KAN NÅGON TRYCKA PÅ STOPPKNAPPEN!? skriker jag. Och den rösten fick till och med en japansk turist att förstå vad som händer och sprang ner och lyfte upp henne.

Sedan grät vi allihopa. Inte turisten alltså, men Harpan, Jack och jag.

Nu är vi iallafall i Skåne, svinkallt och blåsigt. Men tillsammans hela familjen.

What’s cooking good looking?!

Idag åkte jag med barnen själv till Fjärilshuset. Jag har typ träningsvärk i kroppen och tålamodet, men jäklar vad roliga de är att hänga med när allt flyter. Och då menar jag när de har sovit bra, man kommer iväg i tid på morgonen, man lyckas balansera en jämn blodsockernivå, och när man inte skäms för att sjunga Disney-sånger högt och tydligt på bussen.

Direkt när vi klev innanför dörrarna frågade jag mig själv vad fasiken jag tänkte på, båda barnen är ju livrädda för flygande insekter. Men det gick bra ändå.

Det kanske blir tråkigt att läsa dessa sammanfattningsinlägg, men jag som så många andra känner doften av semestern. Jag orkar inte riktigt tänkta djupt eller viktigt just nu. Men med sömn, solkräms-kladdiga barn och en lös och ledig man kommer inspirationen flyga snart.

Förra veckan var jag på ett tjejmingel hos Cissi Wallin, trevligt, inspirerande och såklart lite skrämmande.

Annars försöker vi mjölka det mesta ur Stockholm och barnvakter innan vi åker till Skåne. Vi var tex på Adam & Albin och käkade middag och jäklar va bra det var. Svingod mat, lite för mycket skumpa blandat med pms dock, men som slutade med grovhångel i Lilla Baren på Riche, som på den gamla goda tiden.

Okej, kl är 23.58, Johan är i London, och det ser ut som fan här hemma så jag säger väl godnatt nu.

Fast just det, jag döpte ju inlägget till Midsommar. Men inte så mycket att säga om det förutom det var familj, vänner, barn och allt som hör midsommar till. Förutom urinvägsinfektion.

Nämen titta vem som står och försöker läckra sig i nya numret av ELLE?!

Som alltid, väldigt hedrad att få vara med.

Jo, jag är glad att jag gick på Polarpriset i torsdags. Jag hade väldigt roligt.

Sömnbrist blandat med nervositets-champagne-dagsdrickande gjorde att jag var tvungen att muta barnen att gå och käka pizza till lunch dagen efter. De är så kräsna med maten att inte ens pizza funkar, är det vanligt? Om Harpan fick välja skulle hon äta makaroner och kokt ägg.

Men sen var det dags igen på lördagen. Och varför utsätter man sig för det kan man ju undra, när man vet att det inte är någon som kan gå upp kl 6.43 och ta barnen nu när Johan är borta?

Jo, även fast det vore så lätt och bekvämt att bara vara hemma, för att jag är ganska osocial och trött, så försöker jag göra något när jag är gräsänka, alltså typ gå och käka middag med en kompis. Tror kanske att jag skulle bli ännu mer tokig annars? Plus att det är svårt att säga nej till den här donnan. Vi körde en middag på Teatergrillen och jag var hemma vid midnatt till bland annat en annan liten donna:

Imorgon kommer Johan hem. Det finns mycket bra med honom men en grej är att han är morgonpigg. Tur för honom, för nu har han att göra ett par morgnar framöver.

e.renck

Idag är det dags för Polarpriset. Det ska bli skönt att få klä upp sig lite och mingla med det vackra folket. Eller i alla fall stryka sig längst med väggarna och titta på de vackra folket.

Jag går som Johans plus en liksom, och nu när han är iväg och jobbar så var min första tanke att jag absolut inte skulle gå utan honom. Jag tycker ju att sådana här grejer är ganska läskiga och jag är inte bra på mingla.

Men sen kände jag att vafan, jag orkar inte oroa och begränsa mig själv hela tiden med mina egna neurotiska drag, det är så utmattande. Så jag provar att säga JA istället! Så hoppas vi att jag inte blir gravid.

Jag tror att anledningen till att jag tycker att bordsplaceringsmiddagar just är så utmattade är för att jag ofta känner att det är jag som måste hålla hov och panikslaget oroar mig om mina bordsgrannar är tillfredställda eller ej. Sen när middagen är slut så har jag en molande träningsvärk i kroppen från att typ gått ner i brygga för att vara till lags. Utan att kanske alltid få samma sak tillbaka.

Men som sagt, nu tror jag att jag har lärt mig lite att vara bekväm i tystnad. Och att det inte bara jag som ska leverera.

Chilla lite som man säger!

Följ på instagram så ska jag försöka lova en selfie med kungen!

e.renck

Förra veckan var jag hos frissan. Jag går till Victoria och innan jag började gå till henne så gick jag nästan hellre till gyn än till frisören. Vet inte varför jag tycker det har varit så obehagligt. Men i alla fall så är det inge problem nu längre, Vicky är så grym och jag blir alltid nöjd även om jag bara sitter och låstas förstå henne när hon tindrandes berättar om varma och kalla toner och inramningar.

Sen i måndags var jag och Johan på Mathias Dahlgren Matbaren. Han ska åka iväg och jobba i två veckor så vi körde en liten dejt.

Jag bad min man ta en bild på mig och jag fattar verkligen inte vad är det som är så svårt? Han kan alltså ta sådana här bilder när han jobbar:

Men när jag ber honom så blir resultatet så här:

Skit framför eller bakom ratten? Och jag lovar att det här var inte den sämsta bilden. Han hävdar att det är jag som blundar på alla bilder, och jag skriker att det är väl bara att ta en bildjävel när jag har ögonen öppna då?

Och så vill jag bara skriva lite snabbt att jag blir så himla glad när ni kommenterar, även om jag har blivit väldigt dålig på att svara. Nu har sajten här uppdateras, och tyvärr försvann alla tidigare kommentarer och jag ber om ursäkt om jag inte hann svara. MEN nu kommer bli enklare att för oss alla att kommentera, bra va!

instagram e.renck