Döden döden

I fredags pussade Johan och jag barnen hejdå på morgonen och tog ett flyg upp till Stockholm för att säga hejdå till en vän som gått bort. Så fin begravning, en kyrka som var full där det kändes som om taket skulle lyfta sig av alla känslor som trängdes där inne. Sorg och kärlek. Ingen säger något men alla känner. Det är långa kramar, hjärta mot hjärta.

Utifrån hörde man fågelkvitter som tillsammans med skratt från ett litet barn som ville testa ekot i kyrkan, var nog det vackraste ljud jag hört.

Vi var bara människor som kände tillsammans, och det var så fint. Man blir så skör och påmind om vad man har och då vad man kan förlora. Fan, att man har på klagat på att det känns som oktober i juli.

Mina tankar gick till vår väns fru och barn. Jag tänkte på mina barn som var i en annan stad. Jag tänkte på de som jag en gång har förlorat. Jag kände min mans tunga andetag som satt bredvid mig, och jag håller hårt hans hand och smeker hans handrygg med min tumme samtidigt som jag viskar till honom; Du får aldrig dö. Du. Får. Aldrig. Dö. 

På kvällen i planet hem så säger vi inte så mycket till varandra. Det har varit en tung dag, speciellt för min man. En timmes flyg som kändes som en evighet, jag längtade hem.

Visste att barnen redan skulle sova när vi kom fram, och jag saknade att det inte var jag som hade fått lirka igenom sex stycken små nybadade, varma fötter i nytvättade pyjamasben.