Aggrhhh... Brukar ni vara med om när man kollar sig i spegeln och bara känner sig så fruktansvärt... grå? Jag är inne i en period där allt bara känns fel. Vet inte om jag brukar få sån ryck varje vår eller om det är efter varje barn, jag vill liksom bara fräscha upp mig, skrubba, klippa, skala (?) eller tatuera mig!? Det bara sprätter i kroppen på mig som en marskatt. Jag tror jämt att jag ska gå regelbundet och göra ansiktsbehandlingar och naglar och sånt, och här i New York är det ju så lätt, det finns ju nagelsalonger och drop in-ansiktsbehandlingar över allt, men ändå blir det aldrig av att jag går. Det är inte det att jag är lat, utan snarare att jag inte riktigt gillar när någon rör mig. Jag klagade lite för mig själv när jag stod och hängde över handfatet och lös med Iphone ficklampan i mitt torra torra ansikte, som man gör, och önskade att man bara kunde typ skjuta in mer fukt i huden! Ba bam, rakt in! Men så kom jag på att jag läste ju om det här hos Alexandra. Och undrar om det är något man ska prova på? Infusions in i huden som fuktar och slätar ut. Det enda jag är rädd för är att jag ska ta fan i båten så kan jag inte ro henne i land liksom. Alltså att jag påbörjar något som man inte kan sluta med för då känns det som man hamnar ännu mer på minus. Nu provar jag i alla fall några koreanska ansiktsmasker och får väl se vad som händer. Okej, ser ju lite ut som någon slags wook-sås man kan köpa på Ica. "-Well, hello Clarice" Någonstans i världen sitter någon (kanske en man?) och skrattar och tjänar pengar på att folk faktiskt lägger det här hästansiktet på sitt eget. Resultatet? Jag vet inte, för jag fick inte ha kvar den i ansiktet tiden ut, Max såg mig och bröt ihop. Men visst känns det ändå lite lent och ungt.   instagram e.renck

Eller kan man det? I lördags kom den förlorade sonen hem, eller den förlorade fadern ska man väl säga. Och som många gånger förr snålades det inte med presenterna som fick följa med hem. Och ja, vad ska man säga, i en perfekt värld hade jag väl hellre velat haft min man hemma (fast gärna med presenterna ändå, höhö.) Och en näst-perfekt värld hade jag velat haft honom hemma, och klarat mig utan presenter. MEN summan av kardemumman är att han kommer alltid behöva åka bort och jobba i vissa perioder så jag ska erkänna att jag inte gråter floder när han kommer hem med detta:  - What's in the box!? What's in the box!?! Håller med om att Orange is the new black som Emelie precis sagt. Sen hade han köpt armband åt hela familjen. Otroligt svårt att fånga alla på bild tillsammans, så det är nog inte så lätt att se hur de ser ut i denna ormgrop av bleka armar.  De är från märket Redline som jag tycker är så fint, Max är rosa med vitdiamant, Harpans är med röd och guld-kejda och Jack har en svart diamant. Jag fick med säkerhetsnålen för jag är så jäkla punk. Jack hade på sig sitt armband i cirka 34 sekunder sen fick han panik, och ville inte vara med i vår sekt längre. En bättre bild på mitt armband, även på de andra två jag hade sen tidigare. Klösmärket på handen är från Max, hon nyper när hon ska sova. Stark som fan. Och jag är alldeles grå av torrhet.  Men nej, man kan inte köpa kärlek, men man kan köpa plåster som sätts på de sår som stavas det-blir-många-sömnlösa-nätter-när-man-är-själv-med-barnen-i-tre-veckor. instagram e.renck

Idag fyller bloggen ett år! Hipp hipp. Tack alla ni som läser, jag borde bjuda på tårta. Något som jag märkt jag tycker är svårt är så kallade outfit bilder på mig själv, men nu vill jag göra det för jag trivs så bra i mina nya jeans. Jakten på ett par schyssta jeans tar aldrig slut, men det här märket heter i alla fall Mother.   Nu är det dags att börja planera inför hemresa till Sthlm. Wiiieee!

Snabbt hej igen! Min man kommer hem på lördag efter att ha varit borta i nästan tre veckor, och jag lovar att det blir bättre med roligare uppdatering då. Men vi har bland annat hängt och käkat glass på trappan i solen, precis så som man ska göra i det här området. Hälsat och småpratat med alla som gick förbi. Och jag blev uppraggad!! Dock av en annan mamma som bodde några hus längre upp på gatan, som helt oblygt frågade rakt upp och ner om vi kunde bli vänner. Hon var sjukt cool, så jag fnittrade och sa tindrandes yeees pleasee.   Sen i lördags var det 27 grader och Max åt sin första sandkaka.   Och så avslutar man med ett barnkalas på söndagen som sig bör.   En fråga: Hur länge tror ni man måste sova för att känna sig normal igen? Alltså hur många månader eller år med ostörda nätter krävs för att bli back to business i huvudet... Okej, vi hörs snart igen!   instagram e.renck

Tröja från Married to the mob, där alla intäkterna går till Planned Parenthood.  

Tja! Hur är läget? Här är det helt okej förutom att jag ramlade i trappan här hemma när jag hade Max på höften. Jag är lite skakis fortfarande, det var en sån jäkla smäll att trappsteget sprack. Max mår bra, men hennes doktor fick ta en titt på henne ändå för jag blev så orolig. Det var jag som tog smällen med min armbåge och rygg, tror jag fått en spricka eller nått i armen. Så det är ju lite trist när gräsänke-dagarna började så bra, jag var ju fasiken på Brooklyn Botanic Garden i söndags med barnen. Som ett livs levande preventivmedel. Ganska så Instagram-vänligt va? Som ni ser så var vi ju inte helt ensamma. Lite festivalkänsla över det hela, förutom att folk var ganska rena. Det var dock lite svårt att slappna av när det var så mycket folk och barnen gick lösa. Men jag kom hem med alla tre. Jag kan istället sitta hemma i min trygga vrå, och titta ut genom sovrumsfönstret. Funkar bra det med.  

Nu är vi hemma igen efter en veckas semester, och jag tittar bara in snabbt och säger hej så ska jag skriva något vettigt och visa lite bilder strax. Hela dagen igår gick till att tvätta tusen tvättmaskiner för att verkligen få bort Hawaiian tropic-doften som förföljer mig, vilket är konstigt då jag inte ens äger en sån. Sen fick Johan massa extra pussar från barnen och hundögon-blickar från mig och åkte i väg för att jobba, och ska vara borta i 18 dagar (!). Väääälkommen hem säger Max, som på bilden ser ut som en helt annan bebis? Kanske en lånebebis som sover på nätterna?!  instagram e.renck

Känns så konstigt att börja skriva ett inlägg efter det här långa uppehållet och inte kommentera vad som hände i Sthlm förra fredagen, som är så jäkla tragiskt att jag vet inte vad jag ska ta vägen. Efter att jag andats ut när jag fått reda på att mina nära och kära är ok, så gick mina tankar till de familjerna som inte hade samma tur. Och det är nu jag då bara ska glida över till "- Kolla min nya baddräkt!" ? Eller skriva om hur skönt vi har det i Miami, fast vädret har varit dåligt? Ja, jag vet inte...   instagram e.renck

Så på måndag åker vi till Miami, och då var det det här med packningen. Så här är några grejer jag kommer pula ner. En sidenklänning från Dries Van Noten Två små gölliga baddräkter till Harpan. Finns det något gulligare än en spänd liten vällingmage i en baddräkt.   Träskor från Chanel. Och vad ska man säga om det? Gå inte på Barneys med en halvflaska vin i kroppen. Det roliga är att jag beställde hem bikinisarna (?) för flera veckor sen, men har inte prövat dem ännu. Skjuter upp den jobbiga situationen ifall de inte skulle passa. Orkar inte leta efter nya. Då får det hellre skava lite här och där.

Haha, jag läste den här roliga twitter-listan om äktenskap. Vissa var så klockrena: Det är så kul att man kan vara så olika men ändå fungera så bra ihop, alltså just i ett äktenskap. Herregud, vad Johan och jag är olika i när det gäller vissa punkter, till exempel det här med städning och ordning. Eller som han tycker i mitt fall; bristen på städning och ordning.   Han menar att frågan är inte vem eller att man gör det, alltså tar ut soporna eller plockar ur diskmaskinen, utan snarare när att man gör det; direkt. Mitt tänk är lite mer situationsbundet om jag får försöka formlera mig lite tjusigt. Jag menar att ibland kan ju saker komma emellan? Till exempel så kan hungriga barnskrik komma emellan en avtorkad diskbänk, om ni förstår hur jag menar. Ut med maten liksom! Men sen att jag ibland kanske glömmer att torka diskbänken när allt lugnat sig är en annan femma, men jag tror verkligen att hans och mitt slutresultat skulle vara detsamma, bara om han lät mig göra det i min takt. Men ja, jag får väl försöka bli lite bättre på vissa punkter, så vi kan gå omkring här hemma med tindrande ögon och lukta på varandras skurmedel. Men då får Johan också sluta riskera peta ut mina ögon med hans bristfärdiga halspulsåder som bultar i frustration om det skulle ligga lite vällingpulver på golvet. Ge och ta. Ge och ta...   Ahhh... äktenskap.