Nu ska jag berätta om min vårhuds-rutin. Inte för att någon frågat men mest för att jag har blivit så fin i huden sen jag införde den innan sommaren för tre är sen. Solskydd kan ju verkligen ta fram det sämsta med huden och ge feta ytor, torrt intryck eller rent utav svettigt och finnigt. Här har jag en kombination som jag fullkomligt älskar och eftersom jag tycker så mycket om er så vill jag dela den med er…

Så en lista:

1. Skinrise Biosonic Pads Exuviance
2. Chanel L’eau Tan
3. Sheer Daisy protector sunscreen Exuviance
4. Glossier Concealer.

I den ordningen och Voilà! Ni kommer tacka mig sen…

Det är som förståeligt fortfarande bebisbubbla här. Jag har lite svårt att uppdatera kring något annat, för det här är det enda som betyder något just nu. Men tänker att ni fattar precis det…

Så jag tänkte sälja en del saker igen. Dels saker jag älskar men inte använder i den utsträckning som dom förtjänar. Sen skor, för fötterna växte denna gång också. Sen sådant som hör sommargarderoben till och i ärlighetens namn finns det inte på kartan att jag kommer kunna ha dessa i sommar och vad vet jag kanske aldrig igen och de kan kanske göra någon av er gladare än att hänga på galge hela våren.

Ni sms:ar eller mailar som vanligt och står för frakt. Jag skickar så fort jag kan.

[email protected]
0703333180

Kram Julia

När vi berättade för Harry att han skulle bli storebror så hade han många frågor om tid, såklart. Hur långt tar det innan han är klar? Hur långt blir det mellan oss? Hur länge har ni vetat? Hur länge ska mamma må illa etc. Vi funderade lite på det där och försäkte på olika sätt göra det greppbart för honom. Med kalendrar, delmål och sånt. Annars så försökte vi prata rätt lite om bebisen anskomst och leva på som vanligt, om inte Harry tog upp det själv då. Det funkade bäst för oss och blev då inte heller en tid fylld av enbart längtan utan en tid för oss att fortfarande vara tre.

Vi hade ändå ett mysigt projekt ihop som var att åka till Zetas och köpa tulpanlökar. Han fick välja en färg och jag en. Sen planterade vi dom i vår pallkrage och så berättade jag att när dom här börjar slå ut så är det dags. Nu en vecka efter att han kom kunde vi äntligen skörda våra blommor. Han var mycket stolt och jag blev sådär gråt rörd.

Hur har ni förberett era stora barn om att det ska komma en ny?

Nu har vi vart hemma i snart en månad och Harry i två veckor. Vad det har känts otroligt lyckosamt att bo någonstans där man älskar att vara.

Då kom jag att tänka på att Jag får ofta frågor av er läsare om hur jag tänker kring inredning och varifrån våra möbler kommer. Så tänkte vi kan göra en liten husesyn i några av rummet och helt enkelt berätta om just vad, vartifrån och hur jag tänkt kring sakerna.

Låt oss.

Hur tänker jag kring hemmet och inredning då. Jo såhär, det ska kännas beboligt. Man ska se att här finns minnen, kultur, upplevelser, umgänge och omsorg. Det ska vara harmoniskt och lätt att ändra känsla med enkla förändringar. Därför valde vi en naturfärgad bas för att kunna flytta lite tavlor eller kuddar och få en annan känsla. Jag tycker det som härligt då man kan leka kurator i sitt eget hem då och då. Men framför allt är det hållbart då man inte behöver köpa nytt i relation till trender. Något annat som är helt väsentligt är att blanda gammalt och nytt, det säger alla men det är så sant. Inget hem kan få själ och du inte har något som ”upplevt” i det. Något annat som både jag och John hävdar är att inget rum är komplett utan böcker och konst, det gäller såväl badrum, kök som vardagsrum. Sen det viktigaste- allt ska kunna användas. Filtar ska vara mjuka, soffor ska gå att tvätta, mattor ska tålas att spillas på och dörrkarmar kan bli kantstötta. Sen så ska ju tilläggas att en bra musikanläggning och ett gott doftljus (vin) gör ju all skillnad.

Satsa på sådant som påminner er om saker, resor, hem och tidpunkter i ert liv där ni mått bra. Byt lakan ofta, plocka blommor ställ lite varstans och laga mat i köket tillsammans då blir det hemma.

Sen är ju Pinterest ett himlans bra ställe att leta inspiration på, ibland kan man behöva bryta algoritmer men annars svarar det ju redan på en sån stil du kanske redan har.

Om det är något ni undrar så fråga. Vill ni att vi ska fortsätta såhär lite genom hela huset eller känns det överpretto?

Det här med Sveriges 10 dagar är ju helt magiskt. Vi har kunnat vara hemma allihopa och bara fokusera på att bli ett större ”vi”. Det blev så att vi fråga Harry hur han ville göra efter några dagar hemma och han föredrog att vara kvar med oss istället för att gå till föris. Vi såg ganska snabbt att det hade en jätte fin effekt på hans anknytning till lillebror och även på hans känslor och reaktioner gentemot oss. Efter några dagar var det lungt och härligt mellan alla och lite roller var etablerade.

Vi har tagit dagarna som dom kommer. Även om mycket är som vanligt så är allt samtidigt förändrat. Hela stämningen i huset, dynamiken mellan oss alla. Jag har fått det beryktade hormonpåslaget när mjölken rann till och grät i någon dag över allt som var fint, svårt, sorgligt. Över att inte kunna visa honom för min mamma- att inte veta om vi hinner det. Att han är så fin och hel och att vi äntligen sitter här tillsammans. Att jag klarade av den där förlossningen så som jag gjorde, att Harry är storebror. Sen gick gråtdagen över, som tur va…

Vi har delat upp oss så som man vanligen gör ibland till helgen, Jag och Harry har gjort saker som funkat med min kropp och med Elis behov. Bakat, målat, stora legobyggen, planterat lite, läst sagor och glott på familjefilm ihop. Harry och john har gjort saker som känns som vanligt och där Harry fått sin egen tid, parklekar, cykelutflykter, snickeriverkstad, rollekar och jaga, springa, blindbock etc. Ett roligt och härligt upplägg då alla fortfarande får vara med men lite uppdelat.

Jag har funderat mycket på hur det skulle kännas att få ett till barn, ett barn som inte är Harry om ni förstår vad jag menar? Det har varit så självklart och samtidigt så surrealistiskt att det inte är han som kommer ”igen”. Jag blev så chokad över hur naturligt och givet det kändes när Eli kom, som om vi inte bara väntat honom utan att han hörde hit.

Nu känns vi som en familj i ordets rätta bemärkelse och det värmer både mig och John att hela huset känns bebott.
10 dagar in och än så länge inga större motstånd. Men om jag mins rätt så börjar nattskriken, magontet och sömnbristen ge sig tillkänna om ungefär 3 månader. Får återkomma då med ett minst lika ärligt utlåtande….

Okej nu testar vi grönt igen. Det är som ett ex vi inte kan släppa. Jag kommer inte säga på eller till vad men jag kan ge er att det ska vara utomhus denna gång. Vill inte hamna i spenatsoppan igen…

Ni som säkert har kanonslag, vilken röstar ni på?

Jag älskar att baka men ännu roligare är det när Harry är med. Jag minns själv den där känslan av att fä göra på riktigt. Han har alltid älskat mat och förskolan han går på uppmuntrar till delaktighet i alla dom leden så han är bekant med smaker, avvägning och tillagning. Trots det gör jag det gärna enkelt för mig så jag dukar upp alla ingredienser innan så får han vara med i själva bakandet.

I veckan gjorde vi en klassiker men slängde i lite mer smör och choklad för moist. Den lär räcka hela veckan tänkte jag och nu ser jag att den klarar sig ev till morgonen. Men bra är väl det då får jag baka nått annat.

När jag var liten sov jag ofta hos några av mamma och pappas vänner. När hon bakade med mig lät hon alltid sådär jättemycket smet finnas kvar att slicka i skålen och jag minns hur jag älskade henne för det och var helt förundrad över hur hon som vuxen kunde ta ett sånt beslut. Därför gör jag alltid så med Harry. Han lyser då.

Vi bakade Tigerkaka efter det här receptet för er som blir sugna.

Du behöver
100 g smör
100 g grädde (eller mjölk, ca 1dl)
180 g vetemjöl [ca 3 dl]
10 g vaniljsocker [ca 1 msk]
8 g bakpulver [ca 1,5 tsk]
3 g salt [ca 0,5 tsk]
165 g ägg, rumsvarma (ca 3)
210 g strösocker [ca 2,5 dl]
12 g kakao [ca 2 msk]
15 g mjölk [ca 1,5 msk]
mörka chokladknappar

Gör så här:
Sätt ugnen på 180 grader. Smöra och mjöla en avlång sockerkaksform och lägg bakplåtspapper i botten av formen.
Smält smör i en kastrull och blanda i mjölken.

Sikta vetemjöl, vaniljsocker, bakpulver och salt i en bunke.Vispa ägg och strösocker vitt och fluffigt.Vänd i smöret och mjölken, blanda till en slät smet. Vänd försiktigt i de torra ingredienserna i smeten. Ta lite mindre än hälften av smeten i en annan bunke och sikta i kakao och ha i lite mjölk, blanda.

Lägg lite av den vita smeten i botten, ringla lite av chokladsmeten över och upprepa tills all smet är slut.Marmorera smeten lite lätt med änden på en sked eller slickepott.

Toppa med chokladknappar och grädda kakan längst ner i ugnen på 180 grader varmluft i cirka 35-40 min, gör stickprov innan du tar ut kakan.
Ta ut, låt svalna 10 minuter i formen innan du vänder ur den.

God spis

Post pregnancy pictures hörni. Jag kände att vi kanske skulle prata om det här med kroppen (igen då ni som vant er). Jag vet inte om jag följer ”fel” personer på sociala medier eller om man helt enkelt inte ska dela den här sidan av graviditeten med varandra, den där lite svullna, förändrade och förlösta sidan menar jag då.

Är det någon som pratar om hur man mår efteråt, eller hur man ser ut för den delen? Kan ibland känna att det ligger lite samma stigma kring det där som med missfall. Alla vet någonstans hur det ser ut och vad som pågår men det är livsviktigt att det sker bakom kullissrna. Eller självfallet finns det dom som tydligt synliggör kropp och vardag och hela efter föräldrarskapet grejen helt rått men ofta i form av en seriestripp, scetch eller tv serie. Men var är alla vi vanliga med våra magar och bristningar och juver. Vi syns inte så ofta.

Inte för att jag saknar en teori om varför, tror nämligen jag har drabbats av samma ”sjuka”. Det förvänta av oss själva att vi ska se ut som vi gjorde innan, lite på en gång, gärna redan dag tre. Själv har jag tampats jätte mycket med att försöka hålla kraven och ideealen långt borta. Att fokusera på det som är viktigt på riktigt, att alla mör bra och att jag gjort LIV. Men det är inte utan svårighet ibland att hålla borta önskan om en platt mage, smala armar och vader med anklar igen.

Så här kommer några bilder på en nyss hemkommen kvinnokropp, utan bebis i magen men med en kanonkula som i 5 månaden. Avslag, Ringar runt ögon och kraftig järnbrist, pluffsiga kinder, stygn i sitsen, kräks i håret och ödem i låren.

Hur brottas ni om ni gör det, med tankar kring det här?