En Förlossningsberättelse

•20200422•

Jag vaknade. Kissade och tittade ut över gryningsljuset. Inte i natt heller var min första tanke. Nu hade jag gått över min Bf med 3 dagar och jag ville föda, jag ville så gärna göra den där resan ingen. Känslorna gjorde så som känslorna så ofta gör, de pendlade mellan att aldrig vilja att graviditeten skulle ta slut och den enorma längtan jag kände efter att hålla i bebisen. Där och då minns jag att allt gjorde ont och att det låg som en dimma av förväntan över hela huset. Vi räknade varje timme.

Under natten hade jag haft förvärkar, tagit några alvedon och sen läst några kapitel i min bok. Förvärkar skulle jag beskriva som allt annat än kraftig mensvärk. Jag tror att det är som med allt som enbart är förknippat med en typ av situation, förvärkar är förvärkar lite som feber är feber. Man vet när man har det. Så jag visste att mötet var inom räckhåll.

Dagen innan hade min barnmorska tagit mina hinnor så förhoppningen om en knuff i rätt riktning fanns där i periferin. Men när jag vaknade på onsdagen kändes hoppet förbi, en dag till utan att ses han jag säga till John. Jag vet inte varför jag föreställde mig att min förlossning måste ske under en natt. Kanske var det för att Harry föddes på natten eller mystiken och skuggan i mörkret. Att man kommer ut på andra sidan, vänder blad eller väcker en ny tid. Hade inte en tanke på att det kunde dra igång i fullt solljus. Men det är vackert att bli överraskad.

Slemproppen gick och jag kunde först inte tro att det var den. Men den fortsatte göra sig påmind vid varje rörelse, påklädnad och toalettbesök. Messade Sofia: ”Svenska språket kanske mest revulting benämning: Men slemproppen har gått” ”- åh då är du snart i mål” sa hon ”ropa inte hej sa jag.

Det är intressant det där med hur introvert jag blir vid förlossningsarbete. Missförstå mig rätt, jag vill ha John, Jag behöver John- kanske mer än någonsin. Men det är som om allt sluter sig, fokus, andning, språk och logik. En signal inåt, ett rum som öppnas där jag går in, sen sker allting utanför som genom en ruta. Jag vill vara i det där rummet men jag vill också se ut när jag behöver. Efter en dusch tog jag mig ut.

John satt och jobbade, jag övervägde att ge honom status men kunde inte riktigt ta in att det var dags. Så jag ställde in lunch med en kompis och la mig på soffan igen. I efterhand undrar jag varför jag gjorde sådär, kände jag mig i vägen, hade jag en släng av prestationssjuka, ville jag imponera på mig själv. Eller var jag så påverkad av alla berättelser man läst där förlossningsvården inte tar emot en för snabbt. Jag tror jag någonstans var rädd att jag skulle bli nekad, att bli avvisad, negligerad och kanske tillockmed förlöjligad. Var kommer dessa tankar ifrån? Som om en förlossning handlar om prestation, om poäng eller om att överträffa sig själv. Till alla er som ska föda – försök släppa allt sånt, ingen kommer belöna er för det efteråt.

Vid 12.00 kom första förlossningvärken. Den sköt ut allt. Jag stod i matrummet och försökte smita förbi John som skulle in i något onlinemöte. Jag blev helt stum. Räknande och insåg att värken var lång och djup, redan nu. När jag kom ur den hörde jag John i sitt headset informera kollegorna om att han nog blir tvungen att avbryta för här ska det födas barn. ”Men ge dig det kan ta lång tid” försökte jag viska fram samtidigt som nästa värk sköljde över mig tätt, tätt. ” Försök inte, det här har jag sett förr” Sa John och tog över besluten, älskade John som känner mig för väl. Efter en halvtimme säger han att jag har 4-5 värkar på 10 min. Nu ville han att vi skulle ringa till förlossningen. Jag vet inte varför jag stretade emot? Jag ville jobba på och tänkte att det är ju precis det här jag längtat efter att få ta öppningsfasen på ett tryggt och koncentrerat sätt hemma. Två värkar senare ringde jag. Med hans varma hand i mitt ryggslut. Det enda jag kunde tänka var andas, ner och det går för för för fort”.

När jag pratade med förlossningen i telefon rådde hon mig till att komma in. Hon sa att hon hörde på hur jag tog värkarna att det skulle vara bra att göra en koll och se om jag kunde installera mig på ett rum. Dessa fantastiska människor som lotsar en, som skapar trygghet och mod. I ett annat liv skulle jag velat bli barnmorska.

Efter att jag lagt på ville jag ändå inte tro att det var dags. Jag visste ju att det tar tid, man tror alltid att man jobbat längre en vad man gjort och smärtan i förlossning både stärker en och fullkomligt lamslår en med sin intensitivitet. Jag tror att man inte kan komma ihåg hur ont det gör och tänkte att ”jag ska ju hålla på inkomst åtta timmar, så jag vill ju vara hemma”. Men åtta minuter senare ångrade jag mig eller snarare bestämde jag mig för att lyssna. Nu åker du med- sluta hålla honom kvar. Jag blev för en sekund rädd. Värkarna började lösa av varandra direkt och det var knappt så jag fick ett andetag emellan. Jag kunde också känna av hur det började trycka nedåt och att illamåendet stegade in. John höll redan på att packa in i bilen och medens jag försökte ta mig från hallen till grusplanen hann jag ta fyra värkar.

Bilresan. Det finns så mycket att säga om den där bilresan. Varje krök, sväng, gruskorn. Varje omkörning, turning och rödljus. Där och då var jag säker på att om John gasar mer är trettio så föder jag honom här i framsätet. I mitt huvud har jag frustat, väst och berättat om varje känsla som gick genom kroppen men enligt John var jag knäpptyst, höll två skakande händer på knäna och andades då jag kunde. Här minns jag det som om jag var tvungen att välja- som om kroppen och mitt psyke frågade mig. ” ska du ta dörren med panik på eller tar du den där andra- den som vi inte riktigt vet vilket håll det svänger åt?” Min mamma har alltid sagt att man kan räkna till tio och andas in genom näsan, sen känns allt bättre, det började med skrapsår när jag var tre, kyla i galonisarna på segelbåten när jag var sju, skilsmässosorg när jag var elva, mobbing när jag var tretton, separation när jag var tjugofyra och hennes cancerbesked när jag var trettiofem. Så jag följde det rådet som jag gjort hela livet. Vi andas väljer den andra dörren och räknar till tio.

Jag jobbade med att tränga bort paniken som ett medvetet val och hör John fråga om han ska släppa av mig eller om jag vill gå med honom från parkeringen? Vet inte om att jag inte svarar. Han hjälper mig ut på en bänk och jag inser att vi är framme. Sen blir det svart igen och John försvinner i fem värkar – Sen är han där igen som en röst, ett doft och vi går in genom glasdörrarna på SöS. På röda heltäckningsmattan tar det stopp och sen minns jag bara en varm hand i plasthandskar, en rullstol, en hiss och stork i taket när man rullar in på förlossningen.

Hela tiden blundar jag och nu vet jag att jag slipper oroa mig för hur han ska komma till oss. Vi är framme.

14.00 skriver dom in oss på avdelningen, 14.55 höll jag Eli i min famn.

Det gick fort, det gick för fort- hann jag tänka. Men det var som att kroppen tog över. Kanske för att vi gjort det förr men här kände jag äntligen kontroll jag visste vad den ville att jag skulle göra. ”EDA” fick jag ur mig när vi rullade emot rummet. ”Vill du har en EDA? Vi ska bara undersöka dig först och se men vi kallar på narkosläkaren” säger barnmorskan. Inne på rummet ser jag solljuset välla in över Södermalm och jag hör hur dom ber mig säga till när värken klingar av. Efter en stund påminner hon ”säg till när den klingar av” ” Det klingar inte av, det är för tätt nu” får jag fram. Dom lyfter mig upp i sängen och inget annat än liggande fungerar. ”Nu undersöker jag dig, vi får göra det i värken, förlåt” Säger hon.

Här finns John där med allt som han lovat. Han håller min hand hårt, så hårt. Han sätter på min musik, den jag valt så noggrant till Eli. Han lättar upp stämningen när hela kroppen känns övervunnen, när man är avklädd inte bara fysiskt utan psykiskt- då klär han på mig igen, verbalt och mentalt. Han ger mig styrka, integritet och stoltheten tillbaka. Narkosläkaren kliver in och bakom min rygg hör jag hur dom samtalar tyst och respektfullt. Hon är öppen 9 cm och jag ser huvudet. Hon kommer hinna föda innan vi sätter den.” ”Julia, hör du oss, vad säger du?” ”Vi kör, jag föder nu” säger jag. ”Bra, helt rätt men vi väntar 5 min i korridoren så får vi se, svarar narkosläkaren” och det mina vänner bara att bli lyssnad på, att läkaren kom. Att jag fick möjligheten att be om vad jag ville gav mig den styrka jag behövde.

”Jag vill ligga på sidan, sa jag” och John kom upp till mitt huvud, la sinande läppar mot min panna och upprepade. Du är bäst, du är otrolig, du är bäst, du är otrolig” Vi höll arm lite som vid armbrytning och DDT kändes för en sekund som om vi kämpade ihop. ”Vill du känna huvudet” säger hon. ”Ja” och där i handen finns allt. ”Vill du trycka på så gör du det, du kan det här och du känner rätt.” Därefter var allt kraft. Oförklarlig kraft. ”Jag gör det här nu, sa jag, nu kommer han” och sen samarbetade jag och min son som i symbios. Jag gav ifrån mig mitt första hjälplösa ljud och John andades ut- ” Där är du! Bra, sa han.” Sen kom Eli. Han kom i solsken men fullt skrik, på tredje krystvärken och med hela mitt hjärtats direkta kärlek. Han rusade ut i världen och rakt in i våra armar.

Det finns inget enkelt med en förlossning, det finns ingen mall, inget att skandalisera eller glorifiera. Det är rått, blött, smärtsamt, vackert, kraftfullt och skrämmande på precis samma gång. Det är så annorlunda att det för mig nästan blir beroendeframkallande och skräckinjagande på samma gång. Jag är aldrig så nära mig själv och så långt ifrån. Att möta de där kolsvarta ögonen som ser världen för första gången spräcker bariärrer, artärer och tinar allt som vart fruset. Jag hoppas att alla som föder oavsett hur det går kan hitta en stund, ett ögonblick eller en kraftfull sekund att se tillbaka på som positiv.

Den här förlossningen tog 3 timmar. Från start till mötet. Det är kanske inte drömmen när allt kommer över en på samma gång. Men inte heller 44 timmar. Alla är vi olika och ingen förlossning är den andra lik. Förutom vad som hände med min kropp så påvärkade det Eli, det gick så fort att hans lungor inte hann tömmas på vatten. Vi blev kvar på medicinska för röntgen, prover och övervakning och pandemin tvingade John hem men på det finaste sätt egentligen – hem till Harry.

I soluppgången där på sjukhusbacken höll jag Eli tätt inpå, jag tänkte att här är en unge vi väntat på i över tre år. Så som vi längtat och kämpat och ändå var det alltid han. Det var honom vi väntat på.

Nästa dag blev vi hämtade av John och Harry och vi kunde åka hem som en hel familj. För precis så känns det nu. Helt.

Tack ni som hört av er med lyckoönskningar. Det är fantastiskt att ha läsare som er.