Real thing?

5 years ago

Real thing?
Real thing?
Real thing?

Post pregnancy pictures hörni. Jag kände att vi kanske skulle prata om det här med kroppen (igen då ni som vant er). Jag vet inte om jag följer ”fel” personer på sociala medier eller om man helt enkelt inte ska dela den här sidan av graviditeten med varandra, den där lite svullna, förändrade och förlösta sidan menar jag då.

Är det någon som pratar om hur man mår efteråt, eller hur man ser ut för den delen? Kan ibland känna att det ligger lite samma stigma kring det där som med missfall. Alla vet någonstans hur det ser ut och vad som pågår men det är livsviktigt att det sker bakom kullissrna. Eller självfallet finns det dom som tydligt synliggör kropp och vardag och hela efter föräldrarskapet grejen helt rått men ofta i form av en seriestripp, scetch eller tv serie. Men var är alla vi vanliga med våra magar och bristningar och juver. Vi syns inte så ofta.

Inte för att jag saknar en teori om varför, tror nämligen jag har drabbats av samma ”sjuka”. Det förvänta av oss själva att vi ska se ut som vi gjorde innan, lite på en gång, gärna redan dag tre. Själv har jag tampats jätte mycket med att försöka hålla kraven och ideealen långt borta. Att fokusera på det som är viktigt på riktigt, att alla mör bra och att jag gjort LIV. Men det är inte utan svårighet ibland att hålla borta önskan om en platt mage, smala armar och vader med anklar igen.

Så här kommer några bilder på en nyss hemkommen kvinnokropp, utan bebis i magen men med en kanonkula som i 5 månaden. Avslag, Ringar runt ögon och kraftig järnbrist, pluffsiga kinder, stygn i sitsen, kräks i håret och ödem i låren.

Hur brottas ni om ni gör det, med tankar kring det här?

Emily · 5 years ago
Så bra att du lyfter den här frågan! Själv tycker jag att de har blivit lättre med varje barn(har 3). Eller om det bara blir så att man inte har lika mycket tid... Med första minns jag att jag bara stod och grät och såg mig i spegrln. Magen täckt av lila bristningar trots ihärdigt smörjande av dyra krämer hela graviditeten. Den dåliga hållningen, att kroppen var så mjuk, absolut ringar under ögonen, smärtan vid varje toalettbesök och skulden över att jag borde bara varit tacksam för att min bebis var här och frisk. Det är inte lätt att vara så som man vill vara och uppfattas. Både psykiskt och fysiskt. Men det blir bra ändå. Önskan om en stark och hållbar kropp finns där och jobbas på varje dag. Önskan om en snygg kropp finns också där, men just idag så orkar jag inte. Det finns en tid för allt. En tid för att så, en tid för att skörda. Kram.

Anna · 5 years ago
Grattis till bebis, störst av allt! Dock känner jag igen den där känslan oerhört, speciellt från andra barnet då magen blev större och jag gick upp mer i vikt. Försökte trycka undan den och strunta helt, till att bli besatt, träna och äta nyttigt till att strunta i det igen. Vips efter några månader började saker och ting kännas normalt igen. Det tar tid men kroppen kommer tillbaka, lite annorlunda men ändå igenkännlig. Skulle gärna ha ett tredje barn men grämer mig för ty behöva gå igenom hela denna process igen då den är tärnade och kräver snälla tankar.

Ebba · 5 years ago
Fint inlägg! Och grattis till nya familjemedlemmen! Har följt dig länge, men nog inte kommenterat innan. Så jag ville bara skriva att jag verkligen gillar vad och hur du skriver! Jag tror att vi kanske är ganska lika, med tankar och smak och så. Men lever verkligen helt olika liv, jag är ca 10år yngre, student och singel. Ändå gillar jag så mycket att läsa dina inlägg! Som en påminnelse om hur livet kan vara, och eventuellt bli, men utan att på något sätt behöva jämföra med mitt. Tack och glad vår

G · 5 years ago
Tack för att du delar med dig av detta ärliga.

. · 5 years ago
Ja det var en bra fråga. Känner att jag vill vara snäll mot kroppen, lika snäll som jag är mot mina barn. Den borde tas hand om och uppskattas för det den klarat av. Men vi är ju så dåliga på det generellt i västerländsk kultur, tacksamheten liksom... Jag tycker att det har tagit ungefär ett år efter förlossningen att känna att min kropp är tillbaka, dels med läkning, men också med amning och att kunna vara mer självständig. Det är ju som att bebisen kräver min kropp även när den är utanför, och att den inte på riktigt tillhör mig till 100%. Tycker också att det blir svårare och svårare för varje barn, har två, väntar ett tredje. Magen är större, kroppen mer oformlig, mer krämpor etc. Vet inte om det beror på att jag blir äldre, eller att det sliter så mycket att bära, föda och amma ett barn. Jag tänker nog mest att var sak har sin tid. Jag orkar inte vara smal och snygg och ha fina, moderna kläder som sitter rätt, vara påläst och skojsig och allt det där. Just nu är jag mamma och fru till största del, och det kommer en tid när allt detta familjeliv är borta eller har reducerats till söndagsmiddagar på sin höjd. Då kommer jag ha all tid i världen till mitt utseende, träning osv osv. Jag har gått från träningsberoende och tränat minst 3 timmar per dag alla dagar, strikt kost och allmänt sjölvogillande och konstant rackande på kroppen, till att i princip aldrig träna hårt, äta ungefär det jag vill och vara jäkligt lycklig med det. Och inte är det sån gigantisk skillnad på kroppen att allt det där hetstränandet och bantanden var värt det. De flesta äldre man pratar med säger ju att de saknar tiden med familjelivet, att det är så kort tid av ett långt liv, att det kanske till och med blir lite ensamt när man blir äldre. Ingen säger ju att de är ledsna över att de inte hade en mindre storlek i kläder eller att de hade plufsig mage. Jag tror att det är väldigt mänskligt också att hela tiden sträva efter att vara bättre, bli bättre, få det bättre. Är det inte både det magiska med att vara människa, samtidigt som det är lite av en förbannelse. Vad jag försöker få fram i den här långa luddiga texten är att jag helt enkelt inte bryr mig nu. Men att jag tidigare brydde mig väldigt mycket, och förmodligen kommer bry mig väldigt mycket igen när vi är ute ur småbarnskaoset! Stort grattis till familjen och glöm inte att vara snäll mot dig själv. This too shall pass! Kram

Elin · 5 years ago
Tack! För att du delar även detta ❤

Agnes · 5 years ago
Fint, och viktigt❤️ Med fyra barn kan jag verkligen relatera till det du skriver. Tycker väldigt mycket om din blogg och det du delar på IG. Inspirerande!

Kathrine · 5 years ago
Så fint at du deler, du er nydelig <3 Og gratulerer så masse med lille. Kjemper med tankene om dette hver dag, plutselig er de der når jeg ammer bebien, osv. Så forferdelig at det får plass, til og med i sånne stunder. Men - kroppen repar sig, tiden hjelper, og en litt ny person kommer mer og mer til syne. Likevel synes jeg den første tiden, særlig den første måneden, er et traume. Livsomskakande - både positivt og negativt på samme tid, med kroppen som battleground.

Moa · 5 years ago
Tack för att du delar den riktiga sanningen! Just nu fylls IG med bilder på nyförlösta mammor som ser pigga ut och inte ett spår av en nio månaders lång graviditet. Fortsätt dela och inspirera! Kram

Lisa · 5 years ago
Fina du. Tack för det och kan bara hålla med. Men med andra var jag nästan mer chockad över kroppen. Jag tror jag blev större både i kropp och mage med tvåan. Och så kommer alla "ge det ett par månader" hahaha snarare 1,5 år :) Men vad gör det egentligen, inget alls. Fokuserar så mycket mer på snäll träning nu. Snäll träning som rygg mår bra av, inte lika hårt som förr. Och sakta känner jag mig starkare! Tänker snäll träning, snäll mot mig själv. ps hade även denna gång trott jag skulle glida i några tighta jeans efter ett par månader, men det tog stopp vid knäna :) Kram

Cecilia · 5 years ago
Tack för att du delar❤️

Julia Hichens

Julia Hichens

Blogger for The way we play. Stockholm based since 1984, I have cultivated a life where I think sophistication meets a genuine passion for the world’s finer aspects.

With an acute eye for detail, I navigate through realms of travel, fashion, and wellness, always seeking to balance elegance with the feeling of nurturing living.

I belive these experiences have shaped a unique perspective on contemporary life, one that I am eager to share with others. Whether it’s uncovering hidden gems on my travels, exploring a way to keep my classic style modern and interesting, or offering insights on style and growing as a person – mother, friend and wife. Shortly put: life as I know it. I often tend to celebrate life’s nuances and strive to do it with grace and authenticity.

Mail: [email protected]