10 days

Det här med Sveriges 10 dagar är ju helt magiskt. Vi har kunnat vara hemma allihopa och bara fokusera på att bli ett större ”vi”. Det blev så att vi fråga Harry hur han ville göra efter några dagar hemma och han föredrog att vara kvar med oss istället för att gå till föris. Vi såg ganska snabbt att det hade en jätte fin effekt på hans anknytning till lillebror och även på hans känslor och reaktioner gentemot oss. Efter några dagar var det lungt och härligt mellan alla och lite roller var etablerade.

Vi har tagit dagarna som dom kommer. Även om mycket är som vanligt så är allt samtidigt förändrat. Hela stämningen i huset, dynamiken mellan oss alla. Jag har fått det beryktade hormonpåslaget när mjölken rann till och grät i någon dag över allt som var fint, svårt, sorgligt. Över att inte kunna visa honom för min mamma- att inte veta om vi hinner det. Att han är så fin och hel och att vi äntligen sitter här tillsammans. Att jag klarade av den där förlossningen så som jag gjorde, att Harry är storebror. Sen gick gråtdagen över, som tur va…

Vi har delat upp oss så som man vanligen gör ibland till helgen, Jag och Harry har gjort saker som funkat med min kropp och med Elis behov. Bakat, målat, stora legobyggen, planterat lite, läst sagor och glott på familjefilm ihop. Harry och john har gjort saker som känns som vanligt och där Harry fått sin egen tid, parklekar, cykelutflykter, snickeriverkstad, rollekar och jaga, springa, blindbock etc. Ett roligt och härligt upplägg då alla fortfarande får vara med men lite uppdelat.

Jag har funderat mycket på hur det skulle kännas att få ett till barn, ett barn som inte är Harry om ni förstår vad jag menar? Det har varit så självklart och samtidigt så surrealistiskt att det inte är han som kommer ”igen”. Jag blev så chokad över hur naturligt och givet det kändes när Eli kom, som om vi inte bara väntat honom utan att han hörde hit.

Nu känns vi som en familj i ordets rätta bemärkelse och det värmer både mig och John att hela huset känns bebott.
10 dagar in och än så länge inga större motstånd. Men om jag mins rätt så börjar nattskriken, magontet och sömnbristen ge sig tillkänna om ungefär 3 månader. Får återkomma då med ett minst lika ärligt utlåtande….