Ljust och lockigt blev det. Jag är så glad att jag valde att ljusa upp håret lite. Kändes som om jag förvann bakom mina mörka vikar. Elin är så bra på färg utan att hon sliter på håret eller får en att känna sig chockad av förändringen. När hon har blåst färdigt känner man redan ”igen” sig i spegeln oavsett förändring. Något som säkert är helt ointressant för er men glädjande och lite märkligt för mig är att mina lockar kommit tillbaka i underhåret. Vi kunde konstatera att ett helt annat typ av hår var på väg fram och den historien av sköra små raka strån verkar vara ersatt av lockiga lite grövre varianter. Jag är dock lite skeptiskt till om den här revolutionerande storheten till nyhet kommer att hålla i sig men det återstår att se.

Adventsmyset börjande lite light hos oss. Hela helgen blev någonform av VM i mys och umgänge. På fredagen gick jag på Tjejmiddag med några av mina älsta vänner. Det är dessutom lite va familj så det blir inte mer avslappnat än så. Sen på lördag åkte jag och John på julbord på Fjärderholmarnas krog. Det är lite av julbordens fiskrols royce. Aldrig har fisken eller frächheten på ett julbord kommit i närheten av detta. Rätt mysigt att stå och huttra på kajen innan båten kommer. Vi tog tillfället i akt att vara lite bara vi. Hela december är lite av en sån månda då vi bokat upp oss dels som familj och fokus på ”barnen jul” men även lite avstickare när vi kan vara själva en eftermifddag eller kväll. Det blir inte mycket av den varan under terminenerna. Sen på söndag var det dags att lämna igen hunden och det är märkligt hur man knyter ann så snabbt. `Hela huset lixom ekar när vi kom hem utan. Vi julpysslade lite lagom. Fick upp stjärnor, lite julbya och en massa blommor.

Det kändes som om granen kunde få vänta nån vecka till va?

Hoppas ni haft en fin första advent.

I förra veckan fick vi möjlighet att ta del av en spännande presentation av Katarina på Exuviance och en kväll ordnad av Presskontakterna. Tillsammans med nästan hela The way we play bjöds vi på inspiration, kunskap och produkter som skall underlätta jobbet med att vårda och fuktgiva vår vinterhy. Jag har alltid älskat Exuviance, redan från min första provtub. Jag hade hört rykten om både bionic tonic padsen och microdermabration exoliatiorn från flera av mina vänner. Efter att själv ha provat var jag lite fast. Hela förra sommaren var jag så nöjd med min hy och de effekter som Exuviance gav. Nu fick vi ett “glowkit” som skall vara särskilt fokuserat på peeling och ordentlig återfuktning. Jag såg redan efter två dagar stor skillnad på min hy. Här står jag i regnet i fredags nästintill osminkad och tycker huden ser porslinsren ut. Det var sannerligen en tidig julklapp. På det åt vi middag på fantastiskt nyöppnade Nobu. Jag fick en mycket välkombinerad trerätters med, kantareller och kål, marulk och svamp samt chokladmousse med körsbär. Länge sedan jag åt på det sättet.

Vi fick även lyxen att boka upp oss på en behandling och jag hoppas att jag kan klämma in en innan jul.

Har haft svårt att få till en fin bild på den här skjortan. Den är tung i fallet och lite svår att knyta men när den väl är på sitter den som ett andra skinn. Märket heter A personal Uniform och grundades 2014 av  Sorada Thaiwaranon. Det känns som ett märke med genuint intresse för personlighet men även en sparsmakad och lätt blygsam framtoning. Jag uppskattade särskillt grundarens personliga lappar med leveransen och att hon sedan mailade för att höra om man blivit nöjd.

Ni hittar hemsidan här.

Tjuvstart. Jag måste säga att jag nu kan klassa mig till tjuvstartarnas tjuvstartare. Vi åkte till Brisax som kan vara lite av helvetet på jorden men också lite av en julälskares svarta hemlighet. Där finns allt i äkta amerikans ära. Det är plastigt, blinkigt, varmt och hohohohho överallt. Men om man rotar lite i gömmorna finna även svensk markslöjd, fin fina julstjärnor och alla små gulliga pyntdetaljer man kan tänka sig. Vi skaffade ljusslingor i “gran” till balkong och trappräcke. Det får åka upp till advent men jag tror mysfaktorn kommer bli total. Sen så köpte vi glögg (som vi inte öppnat) men ställde i kökshyllan för allmän beskådning. Jag hade bara varma och slappa kläder som något stackars får behövt offra pälsen för och sen drack jag litervis med Christmas te och läste böcker som om vi redan hade jullov. Den här boken är en så spänning- trigger att den nästan inte gå att lägga ned.

Längtar efter att bli lite ljusare eller rätt mkt ljusare faktiskt. Jag känner att utsidan måste hänga på insidan just nu. Jag har tagit mig igenom et här året och lite kommit ut på andra sidan. Nu ska lite ljusare hår förmodligen lufta blicken från den tunga luggen och fokusera på glimtar av glädje och framåtanda.

Känner ni igen den där nästan hysteriska känslan av att förändra sig  när man gått igenom en kris, förändring eller är nykär? Jag tror den känslan är nästan universell. En livslång läxa jag gjort där är att INTE klippa av mig håret. Det har jag gjort alldeless för många gånger och inte en gång har jag sen vart nöjd med beslutet. Jag har också hoppat på att mörka ned håret i någon mahogny mörk variant och försöka mig på extensions för ett par år sedan. Jag klarade typ tre dagar innan jag kände mig som ett platstroll. Jag får som klaustrofobi av att vara “uppsnofsad” i något som inte är mitt eget.

Har ni några roliga kris/framåtanda klippningar eller håtförändrongar att dela med er av?

Jag ska till min frisör Elin på fredag så får vi se vad det blir därefter. Kram

Hur känner vi nu kring det här med Black Friday? Kastas ni in i en köpehets eller lyckas ni hålla huvudet kallt i konsumtionshetsen. Jag kan bli nästan lite illamående när jag ser bilderna från människor som stormar varuhus, som tältar utanför butiker. Och främst Shoppingsighteer som i själva verket tjänar dubbelt så mycket på oss men under den devisen att vi sparar pengar. Det är ju själfallet så att om man tänkt köpa något, redan planerat och spanat in får en chans att tjäna några kronor inför julen exempelvis så gör många det, men det är något med hela idéen som får mig att skruva på mig.  Tilläggas ska ju att jag på nått självskadeliknande sätt faller för hetsen själv…

Jag är självfallet medveten om att jag med whistlist och önskelistor och höger å vänster i bloggen deltar i hela den här debatten på ett väldigt märklgt vis. Men jag är ändå kluven.

Jag såg en familj på Instagram (Kan vara en internet fluga jag missat) dom hade förflyttat fokus till Withe monday då dom gick igenom hemmet, garderoberna och annat för att se vad de kunde reparera , använda till återbruk eller ge bort i välgörenhet. Jag blev så inspirerar av det så jag skall lägga helgen på att laga grejer och skänka till våra insamlingar runt om i Nacka. Kanske kan vi vara flera som går ihop?

Annars är ju välgörenhetsorganisationer något som jag ständigt uppdaterar i mitt autogiro. Just nu ger jag till gränsarbete för att fortsätta striden emot att separera barn från sina föräldrar vid den amerikanska /mexikanska gränsen. Ni hittar organisationen här. https://unitedwedream.org/2018/05/3-things-to-know-about-wherearethechildren/

Samt ett projekt där man fokuserar på att lära kvinnor i Bangladesh att cykla – för att ge dem makt och möjlighet att ta sig till och från studier /arbete. https://peoplechangetheworld.org/

Sen skänker vi sedan många år tillbaka till Unicef och Rädda barnen. Där vet man alltid att man gör en skillnad.

Jag har opererat mig. Det känns som jag ska delar vissa bitar av det med er iom att ni är så många som engagerat er, berättat och visar stöd i min resa gällande kropp, graviditet och missfall. Jag vet inte om det på något sätt kan vara ett stöd, en tröst eller en väg framåt för anda som är i samma snurra?

För er andra- hoppa över det här…

Jag har efter mina två missfall fått många andra symptom än just förlusten av foster på min lista av märkliga kvinnoreaktioner. Min mens har nästan försvunnit helt och jag har mått illa i sjok sedan i april. Därtill är mina cykler helt osammanhängande en kan ligga på 38 dagar och sen nästa på 25. I min frustration och sorg över att inte kunna planera eller förvänta mig något så sökte jag hjälp via gynekologin och en läkare som jag blivit tipsad om.

Det var ett av de bättre möten jag haft i mitt liv. Han tog emot i augusti och hade stenkoll på hela min historik tillbaka till mina första p-piller. Jag föll ihop lite där i hans mottagningsrum och han fångade upp mig. Inte rent fysiskt men psykiskt. Han bad om att få göra i stort sätt alla tester som redan är gjorda, men för att veta att det görts på rätt sätt. Sen tittade han länge och koncentrerat igenom livmodern och avslutade med att lägga upp en plan. En av delnarna var att nu gå in och göra en operation då han misstänke sammansväxningar i livmodern. Något som de andra stark misstrott som anledning.

I förra veckan sövdes jag ned för att sen vakna och hoppas hoppas hoppas att det skulle göra ont och va blod och allt det där – för det skulle betyda att dom faktiskt hittat något. Och ja så var det. Han hittade sammanväxningar i i anslutning till äggledarna. Nu har jag haft en vecka på mig att läka och jag är helt (nästan) på benen och full av energi igen (lite lögn kanske). Men känslan av att ha blivit tagen på allvar trumfar allt. Att jag nu gjort något mer än litat på “moder natur” eller en vag uppmaning om att “alla är vi olika” , “det kan bli såhär i perioder” som bästa tröst. Jag har fått hjälp – sen om det hjälper det åretstår att se?

Men för första ggn på länge känner jag mig fri, har lätt att andas och kan nästan släppa det där maniska känslan av att fokusera på att man VET att något är fel. Jag känner min kropp, men jag är inte utbildad i anatomi. Nu vet jag att jag har en läkare som gör allt för att jag ska förstå och känna mig insatt, en läkare som vill skapa de bästa förutsättningarna. Innan han lämnade mig på uppvaket så sa han bara “Så kommer ni till mig nu när ni blir gravida – så följs vi åt hela vägen”.

Tack tack tack av hela mitt hjärta.

För er som känner att ni behöver hjälp och att något är fel. Stå på er och kontakta någon speciallist på området!

Förändrade allt.

Kram / J

Vi har ju som en lånehund, Kevin. Han kommer till oss med jämna mellanrum. Stannar i en helg eller en vecka sådär. Det är helt magiskt vad han gör med vår hemkänsla. Det är för mig som aldrig haft hund lite magi hur en litn pälsboll kan sätta sån närvaro prägel på alla hemma. Vi går in i nån lagomtempo. Man kommer ut titt som tätt, lägger bort telefonerna och har som ett samtalsämne igång hela tiden. Det blir även som en liten extra familjemedlem. Jag förstår att alla som har eller haft hund tycker det här är en självklarhet. Men för mig – lite mindblown. Jag trodde tillexempel att jag skulle hata idén av att slänga på mig kläder på morgonen och tvinga mig ut i snålblåsten. Men det är på något sätt ett av de bättre sätten jag startat dagen på. Man kommer verkligen igång. Jag hoppas ju med allt det här lovordnandet och smörandet att vi (läs John) ska ge med oss i hundfrågan.

Om vi fortsätter såhär bekymmerslöst i vår hundvaktssituation så känns det som ett givet beslut.