Dog years

Vi har ju som en lånehund, Kevin. Han kommer till oss med jämna mellanrum. Stannar i en helg eller en vecka sådär. Det är helt magiskt vad han gör med vår hemkänsla. Det är för mig som aldrig haft hund lite magi hur en litn pälsboll kan sätta sån närvaro prägel på alla hemma. Vi går in i nån lagomtempo. Man kommer ut titt som tätt, lägger bort telefonerna och har som ett samtalsämne igång hela tiden. Det blir även som en liten extra familjemedlem. Jag förstår att alla som har eller haft hund tycker det här är en självklarhet. Men för mig – lite mindblown. Jag trodde tillexempel att jag skulle hata idén av att slänga på mig kläder på morgonen och tvinga mig ut i snålblåsten. Men det är på något sätt ett av de bättre sätten jag startat dagen på. Man kommer verkligen igång. Jag hoppas ju med allt det här lovordnandet och smörandet att vi (läs John) ska ge med oss i hundfrågan.

Om vi fortsätter såhär bekymmerslöst i vår hundvaktssituation så känns det som ett givet beslut.