New beginning

8 years ago

New beginning

Jag har opererat mig. Det känns som jag ska delar vissa bitar av det med er iom att ni är så många som engagerat er, berättat och visar stöd i min resa gällande kropp, graviditet och missfall. Jag vet inte om det på något sätt kan vara ett stöd, en tröst eller en väg framåt för anda som är i samma snurra?

För er andra- hoppa över det här…

Jag har efter mina två missfall fått många andra symptom än just förlusten av foster på min lista av märkliga kvinnoreaktioner. Min mens har nästan försvunnit helt och jag har mått illa i sjok sedan i april. Därtill är mina cykler helt osammanhängande en kan ligga på 38 dagar och sen nästa på 25. I min frustration och sorg över att inte kunna planera eller förvänta mig något så sökte jag hjälp via gynekologin och en läkare som jag blivit tipsad om.

Det var ett av de bättre möten jag haft i mitt liv. Han tog emot i augusti och hade stenkoll på hela min historik tillbaka till mina första p-piller. Jag föll ihop lite där i hans mottagningsrum och han fångade upp mig. Inte rent fysiskt men psykiskt. Han bad om att få göra i stort sätt alla tester som redan är gjorda, men för att veta att det görts på rätt sätt. Sen tittade han länge och koncentrerat igenom livmodern och avslutade med att lägga upp en plan. En av delnarna var att nu gå in och göra en operation då han misstänke sammansväxningar i livmodern. Något som de andra stark misstrott som anledning.

I förra veckan sövdes jag ned för att sen vakna och hoppas hoppas hoppas att det skulle göra ont och va blod och allt det där – för det skulle betyda att dom faktiskt hittat något. Och ja så var det. Han hittade sammanväxningar i i anslutning till äggledarna. Nu har jag haft en vecka på mig att läka och jag är helt (nästan) på benen och full av energi igen (lite lögn kanske). Men känslan av att ha blivit tagen på allvar trumfar allt. Att jag nu gjort något mer än litat på “moder natur” eller en vag uppmaning om att “alla är vi olika” , “det kan bli såhär i perioder” som bästa tröst. Jag har fått hjälp – sen om det hjälper det åretstår att se?

Men för första ggn på länge känner jag mig fri, har lätt att andas och kan nästan släppa det där maniska känslan av att fokusera på att man VET att något är fel. Jag känner min kropp, men jag är inte utbildad i anatomi. Nu vet jag att jag har en läkare som gör allt för att jag ska förstå och känna mig insatt, en läkare som vill skapa de bästa förutsättningarna. Innan han lämnade mig på uppvaket så sa han bara “Så kommer ni till mig nu när ni blir gravida – så följs vi åt hela vägen”.

Tack tack tack av hela mitt hjärta.

För er som känner att ni behöver hjälp och att något är fel. Stå på er och kontakta någon speciallist på området!

Förändrade allt.

Kram / J

FruK · 8 years ago
Men grymt att du orkat och hittat någon som tagit din känsla på allvar!❤️

Frida · 8 years ago
Så skönt! Är det endemitros du har?

Martina · 8 years ago
Så inspirerande och stark att du skriver om detta! Tusen tack för det och all ❤️❤️❤️

Tove · 8 years ago
Fantastiskt! Håller tummarna så hårt för er. Virtuell kram och ❤️

Emma · 8 years ago
Vad härligt att läsa! Lycka till Julia!

Louise · 8 years ago
Åh vad du är stark! Stor kram. Vi är många som håller tummarna för er

M · 8 years ago
Gud vad glad jag blir för din skull och att du hittade rätt! :) kram!

Moa · 8 years ago
Så bra att du lyssnat på dig själv, orkat fightas för det och hittat någon som lyssnar! Önskar all lycka till ❤ Uppskattar verkligen din blogg, hur du skriver och vad du delar. Fortsätt

Linda · 8 years ago
Åh så skönt, att ta liksom nästa steg! Heja dig och hoppas återhämtningen går fort. Kram

Janniche · 8 years ago
<3 <3 <3

Sara · 8 years ago
Så fint skrivet! Blev rörd till tårar av detta! Grattis till dig och er! Kram <3

Lisa · 8 years ago
Har tänkt skiva flera gånger, men nu jädrar. Bra av dig att du inte givit med dig! Skönt att få lite klarhet. Tyvärr är min erfarenhet liknande, komplikationen hittades inte förrän de "tog en titt". Och det var tveksamt att det ens skulle göras. Ett drygt år senare, tjock bebis i famnen, stor kram

Julia Brukroken · 8 years ago
TACK Lisa för kommentaren. Nu längtar jag efter tjocka bebisarmar så det nästan värker. Grattis till dig som fick hjälp och grattis till mig som har så fina läsare. :) <3

Hanna · 8 years ago
Blev också väldigt berörd av detta! Va fint skrivit. Lycka till! Kram

Sandra · 8 years ago
Vill bara säga att jag känner med dig. Bebis längtet finns ju i hjärtat. Hoppas att du snart är där <3

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Julia Hichens

Julia Hichens

Blogger for The way we play. Stockholm based since 1984, I have cultivated a life where I think sophistication meets a genuine passion for the world’s finer aspects.

With an acute eye for detail, I navigate through realms of travel, fashion, and wellness, always seeking to balance elegance with the feeling of nurturing living.

I belive these experiences have shaped a unique perspective on contemporary life, one that I am eager to share with others. Whether it’s uncovering hidden gems on my travels, exploring a way to keep my classic style modern and interesting, or offering insights on style and growing as a person – mother, friend and wife. Shortly put: life as I know it. I often tend to celebrate life’s nuances and strive to do it with grace and authenticity.

Mail: [email protected]