Den här Julaftonen var precis allt som en afton kan önska. Det kan vara så att den kvalar in på topp tio i livet? Vi fick hela långa morgonen med att bara vara hemma och äta långfrukost… Det låg paket i strumpan och jag hällde lite väl mycket pepparkakskrydda i kaffet.

Det är ju nämligen så att Harry blivit fyra för ett tag sedan och det kan väl vara en av de saker som jag både är ledsen men även lycklig över – vi har ett storbarn. Inte för att jag är ledsen över att han växer och har det gott utan mer för att jag förstår att han kommer vara så stor innan eller om det ens blir syskon (ja ni vet det här jag ska inte tjata om det kanske hela tiden). Men nu då till något som kan tänkas vara en fröjd med just detta. Det finns inte så många måsten, hets, trotts eller viljeutbrott längre. Alla är “stora”. Vi alla har lite vårt lunk och det är plötsligt sovmorgon när man är ledig och legobygge i någon timme när man dricker sitt kaffe. Just en sådan morgon var det på julafton. Ingen slet, snabbade på eller stressade. Vi i vår lilla trefamilj va bara vi och det var precis allt som behövdes just då.

Kvällen innan fick jag ett ryck och sydde en julstrumpa till Harry, jag har nog aldrig haft en själv? Det är något galet gulligt med den där lite hemslöjdsliknande saken. Jag tog lite stuvar från Svensk Tenn och snören för förra årets paket. Fick trycka ned hans nya ryggsäck i den där strumpan och hoppas att sömmarna inte sprack.

John hade skaffat två riktiga drömklappar. dels ett par skor som jag inte vet om de var för mig eller honom själv, men i vilket fall så kvittar det. Jag har drömt om dom här skorna i kanske ett år men missat dem på Vestiare varje gång. Nyårskvällen var räddad! Därtill fick jag ett sånt där “använda varje dag och tänka på den man älskar sak”. En plånbok i oxblod som på alla sätt kommer pigga upp mina dagar.

Efter en fin klappjakt och jullunch lagom till Kalle åkte vi hem till min Bror och min bästa vän (dom råkar vara ett par) för att fira jul med hela min sida av släkten. En oförglömlig kväll. En av våra bättre jular någonsin faktiskt. Så nu nog med superlativ. Men ja för första ggn på länge var allt bara bra…  och fint och framförallt osjukt.

Jag hoppas ni haft en fin jul?

Precis innan julstöket drog igång på riktigt tog vi en liten staycation på Miss Clara Hotel. Det är på riktigt mitt favoritställe i sthlm. Vi hade tänkt ta oss till London den här julen men av massa anledningar så fanns varken tid eller pengar till det. Inte för att vi vart ett dugg missnöjda med det här som substitut. Vi gick på stan och tittade julskyltning, åt en lunch. Checkade in och mös runt i tofflor. Åt en middag på Lávventura och sen en droska (skoja) till Operan för Luciaföreställningen av Nötknäpparen.

Vi hade en plan om att kanske möta upp folk eller göra något storslaget där efter men med tryffelpasta i magen, snö p näsan och balettknarret i bakhuvudet så var det ett klockrent beslut att krypa ned mellan lakanen äta godis och kolla på oceans 11.

Jag vet inte vad som var på tok under natten dock. Vi sov SÅ dåligt. Alltså som att det spökade dåligt. Sängen var magiskt, lakanen nymanglade och allt borde stämt – men vi vaknade och kändes som vi vart på festival.

Om ni funderara på hotell i sthlm kan jag verkligen rekommendera Miss Clara på alla sätt. Vi kommer nog strax tillbaka. (när det slutat spöka då)

Vi har en stor familj. Därför delar vi lite upp oss under högtider. För ett genrep med ett gäng innan själva julen, midsommar eller födelsedagar. I år hade vi lilljul hos oss med Johns gudmor. Jag och Harry fock bjuda på vår nybakade saffranstårta och en ren med pepparrotssås. Jag älskar den här klänningen från Arket. Köpte den för ett år sedan och varje gång jag plockar fram den räddar den smutsigt hår eller svullna magar på ett nästan magiskt sätt. Till den bar jag mina födelsedagsörhängen från Mallorca. Ett fint sätt att påbörja ledigheten på.

Sista dagarna innan jul maxade vi feelingen med saffransbullar, knäckkok, stjärnor, pyamasställ och minskyssar från NK. Vilken extra gåva att snön kom precis så här innan. Det finns inget som ger samma julkänslan som snowracer ocv blöta raggsockor.

Jag har ramlat in i en mörkröd fas. Älskar allt lite röd/brun/khaki färgat. Det blir så snyggt med grönt och blått som accentfärger. Här är en nystarts inspiration inför det nya året.

Vilka färgkodade kommer ny köra på 2019?

Oinspirerad är ordet jag letat efter – djupt in i min garderob låg det och ruvade på en hylla. Men precis så har hösten känts. Jag har sett mestadels ut precis såhär. Jag vet att många av er gillar det är inslaget av “dagens” och vad man har på sig. Men det känns fortfarande trots 5 års bloggande lite pinsamt att ta bilder på sig själv för att publicera. Men här har ni en höst bestånde till stor del av Arket, Hm, Céline, Toteme och träningskläder. Jag ska shapea upp mig lite inför våren – jag lovar.

I år har jag önskat mig ett få men väl valda julklappar. Den här lite Mormoriga tröjan från Acne har jag tänkta att mönstermatcha i bästa Loewe stil. En borde som hjälper det lätt porösa men ändå välmående fjunet att fortsätta vara välmående. En lagom stor necessär som rymmer allt en 34 och 4 åring kan tänkas behöver på en resa samt en halvtantig klassisk kjol från Boozt. Jag tycker att det här är en komplett lista , en lista som osar att man vuxit upp, blivit lite halvpensionär men också övergett sin 32 åriga svartakläder period. Min syster brukar utbrista att “åhhh Burgundy – nu närmar du dig medelålders” varje gång jag inte bär jeans och mörkblått. Hej tomten och hej medelålders. (Helt utan kris)

Traditoner och dess traditioner. Varje helg är fylld till brädden. Vi har hunnit kolla in julskyltningen, handla julgranskulor (4 nya per år). Harry valde en nötknäpparmodell som kommer bli magisk i granen. Vi har besökt skridskorinken i Kungsan och träffat Tomten för att lämna över önskelistan. Alla stjärnor är upphissade och kakorna är bakade. Det är rätt magiskt nu när Harry är så stor att man verkligen gör sakerna tillsammans. Man bjuder inte enbart på en upplevelse utan att vi minns saker ihop, jämför år och tar ansvar för att knäcken skall bli precis rätt klibbig. John och jag går på julbord och sen handlar vi granen. Det är som det brukar men ändå nytt på någevis. I år ska vi inte vara hos oss och jag längtar lite efter att få komma hem till mina syskon och njuta av värme , skratt och nostalgi. Jag är rätt uppskattande i relation till mina syskon just u. Det är så fint att vi både kan arbeta tillsammans och behålla en sådan fin privat relation som vi gör. Det är förstås inte jättevanligt att folk arbetar , reser och umgås med sina syskon i så stor utträckning som jag gör och det är sällan jag stannar upp och ger oss en klapp på axeln att vi fixar det och att vi vil fortsätta så.

Härom veckan kom jag och min syster in på en massa gamla familjeminnen från julen och jag inser vad olika man komer ihåg. Hon har helt andra minnen som mest betydelsefylla än de jag minns. Det fina med att dela sådär är att jag bekrikats med alla hennes minnen nu också och det får mig att verkligen minnas på ett annat sätt. Jag ska lägga som vana att försöka fråga mer om min familjs minnen av saker och ting, perioder och tillfällen i livet som jag tidigare märkt med min sanning. förhoppningsvis kan vi lyfta in en del som gått mig förbi.

Men så tillbaka till julhelgerna. Vi har haft massa barnnära och toppengrejer igång men det gör att jag lite extra längtat efter att få vara med John och prata vuxenprat och hålla handen och vara lite flirtig också. Så helgen efter tog vi in på hotell i stan istället. Kan återkomma till det – men tänker inte dela alla dom erfarenheterna hur berikande det än kan vara.

😉

December månad – både en av min absoluta favoriter men också en helt förfärlig månad rent logistiskt jobbmässigt och även relationellt ibland. Jag har försökt att ha en lite maniana stil den här julen och bara hmm:a bort allt som inte är livsavgörande. Problemet är att andra har andra åsiker än jag om vad som just är det, avgörande. Och då står jag och hmmmar bort mina egna behov. Jag har insett på sistånde att jag är rätt dålig på att stå upp för mig själv i stunden. Alltså om någon fräser av mig eller är nästintill ofärskämd under förklaringen “jag bara måste få ur mig” eller “ursäkta mig, men..” då sitter jag där artigt och julandas istället för att svara med samma ingångsläge. Jag är så upptagen av att medla, handleda och vara konstruktiv på jobbet att jag tar med mig det där in i nästan alla privata relationer runt mig. Med mina absolut närmsta vänner är det ju oftast inget problem eftersom dom inte beter sig på sådana sätt – då skulle jag ju inte ha dem som närmsta vänner men övrigt. Får man säga vad som helst för att man känner att det behöver komma ut?

Jag kan finna mig funderandes över varför andra kan vara så ok med att de skapar tråkig, lite agro stämning runt sig och jag lixom bara köper det.

Tänker att det är många i juletider som tuttas ihop i familjekonstellationer, vännsammanhang och annat där man såklart skall gå in med sidenvantar och ödmjukhet men där många som är lite som mig känner sig förbytta, lite nedstängda och likande. Jag blir lite rädd runt den typen av utfall. Hur gör ni vid stora sammankomster, har ni folk runtomkring er som gör så och främst hur bemöter ni det?

På jobbet brukar jag mest spegla och fråga rakt ut om det är så att människan är arg eller om det finns något som man behöver reda ut , men jag förväntar mig på något vis mer av människor man har runt sig. Förstår ni vad jag menar. Det har tagit mig ÅR att bli tydlig med vad jag accepterar och inte i relationer,men jag märker att jag på senaste smygit lite tillbaka igen.

Jag försöker ändå se att den här månaden innebär olika press och stress för vardera och egentligen är väl frågan tänkt som konstant. Jag ska öva mig i att våga vara mer direkt i år, gå när det är obekvämt, säga till när jag blir ledsen och därtill inte lägga mig i eller försöka medla när det inte rör mig. Får bli ett nyårslöfte. Hoppas ni får en fin och pussrik jul.

Någon annan därute som älskar att känna sig som en blandning mellan gymnastikträningarna i mellanstadier och något ur en Stanley Kubricks film med Nicole Kidman och hornbågade glasögon. De här tofsarna och diademen fyller den boxen direkt.

Jag har förutom den smått oklanderliga modestatusen upptäckt att de fyller ett hårsyfte. Inga kluvna hårtoppar eller förslitningsskador då hela tofsen är i siden, sammet eller nått glansigt polyester material.

Jag tror inte att jag vinner något sexighets pris men jag känner mig så hemtrevlig på någevis. Fattar ni?