Mina skrivrutiner (kreativitet inom ramar)

Jag skrev ett långt inlägg om mina skrivrutiner, glömde publicera det igår kväll och nu när jag tryckte på “publish” så fanns bara rubriken kvar. Ja, ja det får bli ett bra exempel på att texter ofta blir bättre när man är tvungen att skriva om dem. Och hur otroligt trött man kan bli på sina egna ord under processen.

Min nyaste bok “Ett himla tjat om hästar” kommer ut i juni, med illustrationer av otroligt begåvade Louise. Jag känner motsvarande ångest inför boksläppet som min författarkollega Ellen. FY fan. Alla kommer att hata den (=mig). Innan jag började skriva böcker insåg jag aldrig ångesten som ständigt skulle göra mig sällskap. Ångesten och vem tror jag att jag är-känslan. För visst ÄR det ganska ego att skriva en hel bok och sen uppmana folk att tillbringa massor av timmar av sina värdefulla liv med att läsa skiten?

Men det var ju skrivrutiner jag skulle skriva om. Alla mina böcker har kommit till på lite olika sätt. Den första baserade sig på bloggen, barnboken på diskussioner jag haft med Vidde och Vackra människor började jag med meningen “att äta kakan och ha den kvar” där skrev jag mest för att jag ville veta hur det skulle gå. I den boken kom folk efteråt och frågade mig vilken av huvudpersonerna jag var och många fattade inte att svaret var alla och ingen.

Men SKRIVRUTINERNA då! Skulle jag skriva en roman nu (vilket jag konstigt nog är ganska sugen på) skulle jag göra det systematiskt som när jag skrev Förälskelsen, alltså strukturera upp historien i tre akter och löst bestämma ungefär vad som skulle hända i dem. Sen skriva korta backstories på huvudpersonerna och vara noga med att inte göra dem för lika, men inte heller till karikatyrer.

För att jag ska kunna skapa något intressant behöver jag ramar. Tycker alltid jag är som kreativas inom gränser (som jag såklart får trampa över, men bara vetskapen om dem gör mig tryggare i mitt skrivande).

Jag fungerar bäst på morgonen och klarar inte av att skriva mer än högst tre-fyra timmar om dagen. Således kör jag pomodorometoden (25 minuter jobb, 5 minuter paus) mellan ca klockan åtta på morgonen och lunch. Sen är min kreativitet slut och jag kan på sin höjd fakturera, fylla instagram, svara på mail och kanske blogga.

Drömmen är att inte ha bråttom med texten och kunna unna mig att bara FÅ skriva säg en timme om dagen och sen gå omkring och längta att få skriva vidare. Då är regeln följande: man får skriva ner idéer i en anteckningsbok, men manuset får bara en timme om dagen. På så vis blir skrivandet ett nöje och något att längta efter hellre än ett tråkigt jobb.

Så här sa Magnus förresten när vi pratade jobb och kreativitet:

“Creativity without action is a dream, action without creativity is a nightmare” 

Svarar gärna på skrivrelaterade frågor (och andra också för den delen).