Hej! När ni läser det här har jag antagligen precis anlänt till Stockholm. Jag skriver detta kvällen innan vi ska åka. Vi ska ju vara borta en i två månader så det är en del att fixa och styra upp. Givetvis har katterna spytt på ett antal platser i hemmet, Majlis hällde ut en hela burk nagellack över sig själv (tips på hur man renar ett barn från nagellack tas gärna emot), tvättstugan är fullbokad och Magnus och jag stressgrälat.

Låt oss tala om något helt annat. En av massor av övningar i Friday Lab är att fråga folk omkring sig hur de skulle beskriva en. Sen känna efter som det stämmer, om det är förlegade uppgifter (människor förändras ju och ibland hänger inte gamla vänners/syskons uppfattningar om en med). Vissa etiketter kan man behöva bekräftelse på, andra är det bara att slopa.

Så här beskrev Marianne, en ganska ny vän, mig:

“Jag tycker du är Smart! Trevlig, påläst, roligt, tuff, inkluderande, bra på att se och lyfta andra. Modig och lojal! Och högpresterande utan att klaga! Och så pålitlig!!”

Klart jag blev glad! Kan inte ni också göra övningen, fråga folk i er närhet hur de skulle beskriva er (säg att det är en övning i självutveckling) och skriv sedan ner adjektiven i kommentarsfältet här.

Häromdagen när vi var ute och red var hästarna lite extra pigga. Vi galopperade på de vanliga ställena, jag först, efter mig Cissan. I slutet av den sista galoppsträckan hörde jag att det hände något bakom mig. Ni som är vana ryttare vet hur det är, man noterar en förändring i stegen bakom sig och vet att något hänt.

Det låter klyschigt, men när det händer går allt verkligen i ultrarapid. Jag vet att Cissan hade trillat av, vänder mig om och ser samtidigt Soverignity dundra förbi mig mig. Jag fattar att han bockat så mycket att det mer eller mindre är omöjligt att hålla sig kvar, det hjälper inte att hålla i manen eller mana kusen framåt. Hästens huvud och hals bara försvinner ner framför en och det enda framför en som ryttare är en avgrund.

Min häst, Sequoia, vill dundra efter Sovve. Jag rider barbacka och under bråkdelen av en sekund hinner jag tänka tanken att Sequoia kommer att bocka av mig och skena tillbaka till stallet tillsammans med Sovve. De kommer att krocka med en bil uppe på vägen och allt är vårt fel.

På någon vänster lyckas jag ändå vända och lugna Sequoia. Cissan ligger kvar på marken. Jag blir riktigt orolig och hoppar ner från hästryggen. Cissan försöker resa sig, säger att Sovve stigit på hennes knä. Till slut stiger hon upp, haltar fram och lyckas fånga hästen som stannat för att äta lite gräs ett tiotal meter bort. Hon sitter upp igen (det finns liksom ingen chans att hon skulle kunna gå hela vägen tillbaka) och jag lyckas på någon väster ta upp mig på Sequoias rygg. Alla är lite chockade.

Vi skrittar till stallet. Cissans knä svullnar upp ordentligt, men ingenting verkar vara krossat. Det blir ändå sista ridturen i Topanga för Cissan. Bra påminnelse ändå om att hästsport inte precis är golf eller stickning.

S:

Vill också fråga om arbetskulturen i USA. Hur är den jämfört med norden?

Jaja, det här inlägget borde jag kanske ha kopplat ihop med gårdagens, men nu blev det så här. I måndags åt vi middag med några amerikanska kompisar och jag passade på att fråga dem vad de tycker om arbetskulturen här. Se sade, såklart, att det varierar beroende på bransch, delstat och chefen. Lever man mitt i det amerikanska arbetslivet ser man antagligen nyanserna bättre. MEN om man ska dra med den breda penseln så är arbetskulturen mer hierarkisk och mindre flexibel i USA jämfört med Norden. Nu jobbar iofs just de här kompisarna hemifrån och på LinkedIn och hm, nåt it-företag, och kan ställa upp på skolans evenemang etc, men de har ändå en halvtidsnanny.

Det är lättare att få sparken, kortare semestrar, högre löner i branscher som kräver utbildning, väldigt låga löner i branscher där det inte krävs utbildning (i vissa delstater får personalen på restauranger leva på dricks).

En svensk kompis som grundat företag här klagade på att han har svårt att anställa folk och att han var tvungen att sparka en ganska ny person på grund av att hen aldrig tog några egna initiativ. En annan, mer etablerad kompis, sa att det är en del av arbetskulturen. Att inte överglänsa sin chef eller komma med initiativ som chefen kanske inte gillar. Bättre att hålla tyst och göra som man blir tillsagd. Nu är det här såklart anekdotisk bevisföring, men tror själv inte att jag skulle vilja jobba inom corporate America, som vi säger här.

Sofia

Läste en intervju med Alice Bah K i DN nyligen där frågan kom upp (som det fasiken alltid gör med kvinnor men inte med män!!!!) om hennes tid, viktiga jobb -hur hinner hon med allt i livet etc. Hon svarade att hon förstår inte frågan om att hinna med allt. Hinner en inte med allt i sitt liv så får en prioritera om! Hon fokar bara på två saker: jobbet och barnen, vänner o annat prioriteras bort. Jag tyckte det var så bra och intressant. I din blogg skriver du mkt kloka o intressant tankar om livet, hatar ordet ”vardagspusslet” men du fattar -allt detta som vi alla brottas med -min fråga är: din reflektion på detta.
I relation till mitt första område -utbrändhet. Har så många vänner o kollegor i Sverige som är utbrända. I USA så är väl människor densamma o reagerar på stress men går det ens att vara utbränd där alltså med jobb o sjukförsäkringar? De har så lite semester generellt och litet skyddsnät verkar ej gå ihop alls? Men utbrändhet måste väl finnas i USA också? Hur ser det ut i Finland?
Jag tänker så mkt på detta sedan jag läste om en läkare på ngn semesterresort som berättade att hans typiska patient är en mamma i åldern 30-45 typ som har små barn o är på semester, det är då när hon kan slappna av som allt brister o hon går in i väggen..jag vill verkligen inte hamna där så funderar mkt på detta.

Tack igen för en så bra blogg -låter tjatigt o lite inställsamt men vill ändå passa på att skriva detta. Heja dig o tack tack

Tusen tack för bra fråga! Och tack för snälla ord om bloggen, blir ALLTID väldigt glad när någon säger så.

Jag tycker att det är orimligt att kvinnor förväntas ta hand om barn, hushåll, hålla sina kroppar normsnygga, ha fransförlängningar, djupa relationer med vänner, en massa sex, heltidsjobb, snygga Instagramkonton och tusen andra saker. I Friday Lab pratar vi en del om det. Att det kvinnor (ja, för det är mest kvinnor som gör det oavlöande hushållsjobbet och som har större utseendepress på sig) helt enkelt måste blir mer egoistiska.

Boka in en tid (eller fler varje vecka som bara är din). Jag är stenhård med min ridning, den får mig att må så bra. För att inte tala om att rida med Cissan. Idag talade vi en hel del om att välja sig själv före halvbekanta. Att säga nej när en en träff inte känns hundra. Att det finns en sorts frihet och makt i att tacka nej. Maja brukar säga att eftersom tiden är begränsad måste vi säga nej åt fel saker för att få plats att tacka ja till rätt. Igen rekommenderar Friday Lab, vi drar igång nya kurser i höst och öppnar då också communityt för andra än de som gått FL. Vill man nosa lite på konceptet blir det Friday Lab Business retreat i september. Förlåt, nu blev det reklam, men det ÄR så fantastiskt att se folk lösa knepiga vardagssituationer i sina liv.

Lever man med en man tycker jag att man ska snacka igenom jämställdhet och förklara att det inte är okej att den ena gör mer oavlönat jobb än den andra. Prata, prata, prata. en Friday Lab-deltagare sa att hon gjort en lista på kylskåpsdörren där hon skriver upp grejer hon gör, typ köper födelsedagspresenter, presenter åt barnens lärare vid avslutningen, bokar resor etc. Så att det blir tydligt att vissa saker inte bara sker automatiskt, utan att det faktiskt finns en person som utför dessa sysslor.

Men tillbaka till din fråga. Jag vet faktiskt inte hur folk här i USA fixar det. Här har man ju generellt mycket längre arbetsdagar och inte mer än två veckor semester varje år (det är vanligt att folk inte tar ut hela, man vill ju inte verka lat och omotiverad inför chefen). Jag har en teori och det är att i USA är jobbet verkligen en livsstil. Alla jobbar jättemycket, det är inte bara ett nödvändigt ont i väntan på fredagen eller semestern, det är en stor del av livet. Nu säger kanske någon att de som blir utbrända i Norden oftast älskar sina jobb (lite för mycket), men jag tänker att man i USA kanske inte nödvändigtvis älskar jobbet så mycket, man bara gör för att det är en del av livet? Eftersom anställningsskyddet här är mycket sämre än i Norden är det också ganska stressigt och folk är rädda för att göra fel. Det gör också att anställda är mindre benägna att ta egna initiativ, men det är kanske en annan diskussion. Ni som bor i USA, vad säger ni?

Äh, jag vet inte. Jag jobbar väl ganska mycket själv, men jag har inte ångrat en sekund att jag sade upp mig. Jag fattar att alla inte har möjlighet att göra det, men jag fattar mer än väl hur jäkla tungt livet är när man har ett heltidsjobb.

Helgen kom och gick och idag är jag lite bakis. Det är inte ofta jag är ute till klockan tre på morgonen, men när det sker är det alltid värt det. Vi tar ändå helgen från början. På fredag morgon åkte vi ut till Palm Springs för att få lite sol och värme innan Norden.

Vi övernattade på Parker Palm Springs som är ett så pass härligt hotell att det inte finns någon rimlig orsak att lämna hotellområdet på ett dygn. Barnen lekte i poolen och vi läste, badade och pratade och åt sedan middag i den varma kvällen.

Sen blev det lördag, vi åt frukost vid poolen, checkade ut vid lunch och och körde västerut. Samma kväll var det Cissans avskedsmiddag (drar mig för att skriva avskedsmiddag eftersom jag verkligen inte vill att hon ska flytta) i Highland Park. Eftersom jag inte tyckte det var värt att åka hela vägen till Santa Monica och sen tillbaka österut några timmar senare steg jag hos Cissan och hängde en stund med henne innan vi drog vidare.

Vi var väl knappt tio personer som åt på Hippo (rekommenderas!) i Highland Park (ett område jag har noll koll på, men gärna vill upptäcka). Vid midnatt gick vi vidare till Tenants of the Trees i Silver Lake. Cissan sa att senast när hon var där hade Jon Hamm suttit där, men den här gången såg jag inte skymten av honom. Det var ändå otroligt kul att dansa och kolla på folk och dricka tequilashottar tills allt stängde. Jag tog ensam en Uber till Santa Monica. Chauffören babblade på om sin karriär inom NFL, men jag ville egentligen bara kolla på Instagram. När jag kom hem visade det sig att jag glömt nyckeln hemma och var tvungen att ringa på. Lyckligtvis hade Magnus legat vaken och oroat sig för mig så han studsade upp och öppnade för mig. Sen lyckades jag sova till klockan tio och fick avokadomacka och pocherat ägg på sängen.

Sen åkte familjen iväg för att ladda bilen medan jag spelade in podd med Marianne (vi talade om att flytta utomlands) och när allt var klart åkte vi hem till ett par kompisar i Westlake. Väldigt trevligt var det. OCH de har pool med VATTENRUTSCHKANA så barnen underhöll sig själva. Det var det.

Veckans bästa texter kommer till er direkt från Palm Springs. Familjens Öhmans lilla terminsavslutning går ut på att åka till favorithotellet i öknen och bara hänga här i hettan ett dygn. Vi anlände redan vid lunch och lät barnen marinera sig i poolen hela eftermiddagen. Nu är det mörkt, men ändå minst 25 grader ute. Varning för ounik åsikt, men jag älskar innerligt varma kvällar.

Ni får hemskt gärna skriva vilka texter ni gillade mest. Ber om ursäkt för att jag inte svarade på alla kommentarer förra fredagen. Lovar att göra det nu.

Det var det här jag menade i inlägget under när jag snackade om frihet och pengar: Ett lyckligt äktenskap bygger på separat ekonomi (Magnus och jag har verkligen inte det).

När abortlagstiftningen blir strängare ökar stödet för fri abort.

Jag blev väldigt berörd av den här essän om att förgäves försöka skydda sig mot allt hemskt i livet.

Varför vissa barn har bättre läsförmåga än andra. Spoiler: det handlar ganska lite om hur mycket/lite föräldrarna läser högt för sina barn.

Lång och intressant text om incels, kvinnohat och män som vill ändra på sitt utseende genom kirurgi.

Europas mest tillgängliga stad.

Folk svälter i Venezuela, en kvinna som kan köpa mat genom att jobba som cheerleader.

Det finns flyktingar som föder sina barn medan de väntar på att få asyl (eller inte) då kan det vara att de nyfödda barnen separeras från mammorna.

På tal om invandrare, en invandrarfamilj reser över hela USA med Greyhoudbuss och New York Times rapporterar.

Rika, välutbildade föräldrar som vägrar vaccinera sina barn (mot bland annat mässling).

Jag har ju tipsat om tv-serien Fleabag här förut. OTROLIGT bra. Dessa tre minuter om klimakteriet är bevis på det.

Det finns ingenting som Superfoods.

Älskade den här podden om hur varje kultur tror att den är unik när den förklarar hur viktig mat är för den.

Och så har jag sett de fem första avsnittet av Escape at Dannemora. Herregud så spännande och bra. Patricia Arquette är helt fantastisk.

S.

Hur är det med jämställdheten där ni bor? Bättre eller sämre än i Norden?

Finaste stället i Helsingfors?

Tyvärr ligger det amerikanska systemet långt efter det nordiska. USA har ännu inte någon federalt lagstadgad föräldraledighet. Vissa stater har inför det, men då är det oftast också bara några enstaka veckor. Det är väldigt sällsynt att papporna skulle stanna hemma med barnen (en pappa på Vidars klass gjorde det visserligen, men skilsmässa uppstod inom kort. OBS kan vara orelaterat!). Det finns heller ingen subventionerad barndagvård och förskolan kan kosta flera tusen dollar i månaden. Då är den inte ens alltid heltid. Det här leder till att den ena föräldern (alltså mamman) oftast stannar hemma i flera år. #SAD

(DET SAGT finns det såklart också massor av otroligt aktiva, smarta och lösningsorienterade feminister i USA. rekommenderar bland annat podden The Waves).

Nu säger jag inte att alla ska jobba hela tiden. Tvärtom tycker jag att alla kunde jobba lite mindre och konsumera lite mindre, men att männen kunder börja. På så vis kunde kvinnorna komma ikapp och få bli ekonomiskt självständiga(re). Problemet med att inte jobba är ju vanligtvis att man då blir försörjd av en annan person och kan hamna i beroendeställning till denna. Oftast är det no biggie, man delar allt, men ibland kan det vara obehagligt.

Den finaste platsen i Helsingfors måste nog vara lyftkranarna utanför Sandvikens torg.

I samarbete med Årets bok 2019

En av de vanligaste frågorna jag får är lästips och det är väl inte så konstigt, ska man tillbringa en massa timmar tillsammans med en bok vill man ju att den ska var bra. Böcker nominerade till priser är ofta bra och här vill jag passa på att tipsa om Årets bok där en jury väljer ut böcker att nominera och läsarna sen kan rösta på sin egen favorit.

Årets böcker är följande:

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

En katts resedagbok av Hiro Arikawa

Järtecken av Christoffer Carlsson

Manhattan Beach av Jennifer Egan

Mörkret av Ragnar Jónasson

Pachinko av Min Jin Lee

Påfågelsommar av Hannah Richell

Silvervägen av Stina Jackson

Stormvarning av Maria Adolfsson

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Vaggvisa av Leila Slimani

RÖSTA HÄR!

Tidigare år har de här böckerna vunnit (tyckte själv mest om Det är något som inte stämmer)

2016 – Det är något som inte stämmer, Martina Haag
2017 – Glöm mig, Alex Schulman
2018 – 1793, Niklas Natt och Dag

Hittills har jag läst Pachinko av koreanskfödda Min Jin Lee (vi talar om den i senaste avsnittet av Mellan raderna). Den är handlar om en fattig familj vars dotter är tvungen att flytta från Korea till Japan på 1930-talet. Om rasismen gentemot koreaner i Japan, om Japans kolonialisering av Korea, andra världskriget, om fattigdom, förlorade drömmar och kulturer.

Jag älskar att läsa böcker som liksom inne i historiens gång smyger på mig kunskap om länder och platser. I en recension läste jag att Pachinko är mer en historielektion än litteratur, men det håller jag inte med om.

För några dagar sedan började jag läsa Årets bok nummer två, nämligen Manhattan Beach av Jennifer Egan. Min vän Lisa tipsade om den för ett år sedan, jag laddade ner den på Kindeln men avslutade boken aldrig av någon orsak. Nu fick jag en ny chans och tycker så mycket om den. 1930 (igen) i new York, fattigdom och Anna Kerrigans pappa försvinner. Det leder till att hon är tvungen att ta ett jobb som skeppsvarvets första kvinnliga dykare.

Minns ni förresten tiden när man alltid hade en bok med sig? Alltså i fysiskt format. Jag kunde ha med mig åtta-tio böcker på semestern och till och med släpa hem dem igen. Den där känslan när man bara längtade efter att få en stund över och läsa vidare och när boken bara hade några kapitel kvar läste man (okej jag) extra långsamt för att den inte skulle ta slut.

Imorse när jag körde upp till stallet kom jag att tänka på en sak: Tycker ni att jag känns avlägsen som bor i Los Angeles. Eller lever vi ändå någorlunda liknande liv, eller är åtminstone intresserade av liknande saker?

Hur som helst, den här veckan har handlat mycket om Friday Lab. Vi körde igång med Friday Lab Community som är än så länge är öppet bara för före detta Friday Lab-deltagare (vi kör igång ny kurs u höst!), men till hösten öppnar upp också för andra. När vi hade vår första Zoom-träff fick jag en sån aha-upplevelse: Det här är framtiden. Alltså sociala medier som inte är utlämnande, utan diskussioner som sker i trygga, slutna forum. Här stöttar, hjälper och tipsar folk varandra. Här utvecklas man tillsammans (flockens eller lagets betydelse ska aldrig underskattas, vi är bättre tillsammans).

Jag insåg också vilket otroligt nätverk det är. Maja och jag poddade för en tid sedan om hur den svagaste länken i ens bekantskapskrets kan vara den som hjälper en mest. Och det är precis vad det här är, ett gäng människor som aldrig träffat varandra, som kommer från olika platser och branscher, men som har något gemensamt och som kan hjälpa och stöda och utmana varandra. Det är otroligt fint.

Nyss hemkommen från en sen lunch på Geoffrey’s i Malibu tillsammans med Magnus och Majlis (Vidde drog på playdate) är jag helt slut i kroppen. Innan jag klagar vidare vill jag säga att Geoffreys är en lite finare restaurang med helt otrolig utsikt över Stilla havet. Senast vi var där simmade ett gäng valar. Efter maten kan kan ta en liten trappa ner till stranden och doppa tårna i havet. Illustrerar inlägget med bilder därifrån.

Och jag är trött för att Majlis är en väldigt intensiv tvååring just nu. Så det blev en lista IGEN. Lånade den av Hanna. Ursäktar mig med ett det kanske finns några nya läsare sedan jag flyttade till TWWP.

Vad heter du?
Jeanette Marie Öhman, men har kallats Peppe länge jag kan minnas. Döpte om mig själv efter en apa i en bok

Var bor du?
I Santa Monica, Kalifornien.

Vad köpte du senast?
Det tog en lång stund innan jag kom på vad detta kunde vara. Mat?

Hur lång är du?
172 cm.

Vad stod det i ditt senaste sms?
Cissan skrev: Rida torsdag?
Jag svarade: Så får det bli.

Vad gillar du mest med dig själv?
Gud vad svårt att formulera något som inte låter för självgott och eller humble braggit. Men jag gillar att jag är inkluderande och strävar efter att vara generös. Gillar att jag vågar.

Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag kan bli en sån besserwisser ibland. Var otroligt dryg mot Magnus i senaste podden. Eftersom vi inte klipper bort någonting får ni där höra hurdan jag EGENTLIGEN är om ni lyssnar på den och specifikt när jag pratar om soja. Om ni lyssnar? KLART ni lyssnar. Jag tycker också att jag kunde bli bättre på att vara sårbar för det är fint och mänskligt och intressant, men det är så jäkla svårt.

Har du söndagsångest?
Nej, det har jag lyckligtvis aldrig. Ibland har jag annan sorts ångest, speciellt på natten, men aldrig söndagsångest.

Vilka städer har du bott i?
Duisburg i Tyskland när jag var pytteliten, Helsingfors, Enchede i Nederländerna, Buenos Aires, Santa Monica. Sen har jag tillbringat några månader i Rio de Janeiro och befinner mig två månader varje år i Stockholm, men det räknas inte som att BO där.

Låt på huvudet just nu?
Music av Redrama. Lyssnade på Redrama när vi körde hem från Malibu. Han spelade på Maggans och mitt bröllop och vi håller på att planera en liten middag för våra närmaste vänner för att fira att vi i sommar varit gifta i tio år.

Är du en ringare eller smsare?
Sms:are av rang. Talar ändå regelbundet i telefon med Karin Jihde och Cissan och min mamma.

När går du och lägger dig?
Säger som Hanna: Helst 21.30 men ofta senare.

Hur många kuddar sover du med?
En under huvudet och en mellan knäna. Avskyr knäskålar som gnids mot varandra. Känner mig aldrig lika mycket som ett skelett som då.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nej.

Vad läste du för språk i gymnasiet?
Finska, engelska, tyska och franska.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Vet inte, den är alltid tyst som en mus.

Go to-mat som alltid är gott?
Alltså vi äter ju tacos de flesta dagar i veckan.

Hur uppvaktar man dig?
Man är rolig och trygg i sig själv och vänlig mot serveringspersonal och allmänbildad. Första gången jag kom hem till Magnus tänkte jag: “Herregud, jag skulle aldrig kunna bli ihop med en människa som inte har en enda bok hemma.“

Vad gör du ikväll?
Maggie och jag kollar på de två sista avsnitten av The OA och äter chips.