I fredags åt jag middag med några av mina allra bästa Helsingforsvänner. Det fanns ingen startsträcka alls på samtalet och innan förrätten ens kommit in pratade vi om kroppen och vad vi gillar/inte gillar med den. Det här är något jag aldrig skulle blogga om (META!) eftersom det finns tillräckligt fokus på kroppar utan mig, MEN det var förlösande att prata med andra och dessutom väldigt intelligenta människor om deras förhållande till sin egen kropp.

Anne håller för övrigt på med en dokumentärpodcast där hon pratar med kvinnor om deras förhållande till, eller kanske snarare deras historier om sina kroppar. Nu fick jag en egen liten aha-upplevelse. Kanske det är precis så man ska se kroppen, som en del av ens historia. Inte sällan har det varit med om ett och annat, brutna ben, förlossningar, sjukdomar, segrar i idrott och så vidare. Hur som helst så började Anne alla intervjuer med att bada bastu med kvinnorna.

Det var precis det jag också gjorde igår när jag hälsade på min goda vän Anna som har sommarställe några kilometer från oss. Det var min första bastu för säsongen och alldeles underbart att sitta på laven och prata med korta avbrott från dopp i Östersjön. Vi pratade lite om kroppen då också och efteråt slog det mig att jag gillar min kropp mest när jag använt den. Vare sig det handlar om något som inte kräver speciellt mycket energi som att bada bastu eller att svettas genom fysisk aktivitet som tidigare samma dag då jag klippte gräs och ansade en fasansfullt stor häck på gården. När kroppen gör snarare än är.

Jaja, nu bloggade jag ändå om kroppen, men villa a) göra reklam för Annes dokumentär och b) skriva mig fram till vad jag tycker. Blev nöjd med det där om att se kroppen som en historia.

Jag är ute på vårt landeställe med begränsat internet så ifall jag missar att svara på frågor/kommentarer ber jag om ursäkt. Det är ändå härligt att vara här, sover alltid otroligt bra så här nära havet.

Men det var inte min sömn jag ville skriva om, tvärtom tänkte jag att det här kunde bli ett inlägg med texter om mig i media på sistone. Igår gästade jag till exempel Radio Vega där Kike Bertell gjorde nåt slags audiopersonporträtt av mig. Jag fick prata om hästar, Los Angeles, amerikansk inrikespolitik och så pressade jag in lite feminism också. Med andra ord bara sånt jag älskar att prata om. Här finns samtalet.

I fredagens Hufvudstadsbladet fanns en intervju med mig om “Ett himla tjat om hästar”. När jag intervjuar folk brukar jag alltid förbereda dem på att texten antagligen inte kommer att spegla deras självbild exakt. Det är svårt att på ett begränsat textantal få in allt en person vill säga. Det sagt tycker jag Annika Hällsten lyckades bra den här gången.

I höstas frågade en journalist på Volvo Magazine om jag hade lust att ställa upp på en intervju om Los Angeles. Nu handlade inte hela reportaget om just mig, jag vill dela det med Kalifornien och bilar, men bilderna blev väldigt snygga och texten fin. Här finns den i sin helhet.

Ja det var väl det. Högst uppe finns en skärmbild från Expressen som intervjuade “svenskar i LA”. Jag sa tydligt att jag inte är svensk och försökte sälja in Magnus istället (tänkte att det inte kunde skada hans podcastbusiness), men det blev ändå jag som gav intervjun. Texten ligger som premiuminnehåll så jag har inte annat än korrläst en förhandsversion.

Hej från hotellrummet! Alla andra sover och jag ska snart smita ner på frukost och sen vidare till Yle för en intervju (lyssna på Radio Vega kl 11!). Hade en så fin kväll igår med några av mina bästa Helsingforsvänner. Men first things first, som vi säger i Amerika. Här är veckans länkar .

Blir du sjuk i USA kan du bli skuldsatt för resten av livet. Att få hjälp genom Go Fund Me-kampanjer och på så vis överleva pekar bara på hur uselt systemet är.

Vi är så otroligt glada över att få köra  elbil istället för bensinbil, men nu läser jag att material till litiumbatteriet kommer från gruvor i Taacamaöknen (var där ca 2004!) och förstör ekosystemet.

Republikanernas kamp för att rädda embryon gäller tydligen bara embryon i kvinnor, inte befruktade ägg på kliniker. Det är nästan som om det mer handlar om kontroll av kvinnors kroppar än själva embryot.

Personer som sökt asyl i Sverige och fått avslag samlas nu under broar i Paris. “Jag är arg på Sverige och jag älskar Sverige”.

På Youtube kan man bli miljonär på att äta skaldjur. (Igår talade vi förresten mycket om att förstå ny ungdomskultur på Youtube).

De två demokratiska presidentkandidater som syns mest och bäst i media.

Det finns för mycket grejer att välja mellan när vi shoppar och därför väljer vi produkt på basen av HUR den säljs, snarare än egentlig kvalitet.

Jessica Biel och vaccinmotståndet.

Normen för hur det är “naturligt” att bo förändras ständigt. Att dela hem med andra människor, som inte är ens familj, håller på att komma tillbaka.

Rättigheter för sexarbetare.

Nu vaknade Majlis och vill sitta på min laptop här i sängen och jag måste kasta mig i duschen. Nästa vecka blir det fler länkar!

Hälsningar från Helsingfors! Min fädernesstad. När vi anlände igår sa Magnus
att det kändes som om han hade sjumilastövlar. Helsingfors är en liten storstad där allt ligger på promenadavstånd. Det fick jag själv uppleva när ungarna och jag missade en spårvagn och beslöt oss för att promenera från centrum till Kronohagen. Det tog knappt tjugo minuter, inklusive tvååring. Är så van med Los Angeles-distanser där allt är så jäkla långt borta att Helsingfors känns som en dröm för en promenadälskare som jag.

I Kronohagen gick jag raka vägen till mitt förlag Schildts och Söderströms där jag hade en liten bokreleasefest. Otroligt kul att få fira sin egen bok!

Ovan är för övrigt en sällsynt bild på mig och mina tre systrar. Jag blev så glad över att alla tre kom. Ni får gärna gissa i vilken ordning vi är födda. Jag var så upptagen med att prata om böcker och hästar med folk att jag knappt tog en enda bild. Det gjorde däremot min vän Minna som bland annat knäppte den här.

När kalaset var slut lite före nio träffade jag min gamla vän Niklas och gick ut och åt middag med honom. Helsingfors var otroligt vacker i försommarljuset- och färgerna.

Vi rörde oss mot hotellet och landade på nya Söder. Väldigt trevligt! De har tydligen bara en massa förrätter och desserter att beställa in. Bra vegetariskt utbud också. Plus snygg interiör och trevlig personal. Jag blir förresten alltid glatt överraskad över alla som talar svenska i Helsingfors.

När vi skiljdes åt runt elva hörde en annan kompis av sig och kvällen slutade med en drink på Yes yes yes. Sen staplade jag hem likt Askkungen precis före klockan tolv och vaknade sjuttio gånger under natten av Majlis som ropade “Peppe JÖLK!”. Nu ska jag göra mig i ordning inför kvällens middag. Jag tänker ha samma Rodebjerklänning som igår. Hoppas att det är okej.

Hej! Jag är i behov av ett råd. En tjänst på min arbetsplats som jag arbetat hårt mot i flera år blev inte min. Jag är så oerhört besviken. Jag försöker tänka att det kommer andra chanser, jag försöker vara tacksam över annat i livet som är bra, jag försöker sysselsätta mig med annat, som till exempel träning. Men ingenting hjälper. Hur ska jag göra? Jag vill inte att det här ska förstöra hela min sommar, men just nu känns det som att det kanske kommer att göra det.

Åh, jag beklagar verkligen. Så jävla tråkigt och fattar besvikelsen. Det är lätt att säga: “Låt det inte förstöra hela sommaren, då blir det ju två minus, först inte jobbet och sen sommaren.” Men så funkar det ju inte. En sån besvikelse kan jämställas med att bli dumpad. Chocken, besvikelsen och känslan av att bli sviken.

Tycker det du gör låter vettigt, alltså sysselsätta dig med sånt som får dig att må bra. Kan du bestämma dig för att du får sörja detta en viss tid? Kanske en vecka då du går all in och bara tycker att alla är dumma och att det är synd om dig. Sen reser du dig och går vidare. Bestämmer dig för om du vill stanna eller om det här är ett vägskäl som leder till ett annat jobb. Jag tycker själv att det brukar vara en tröst att sikta på något nytt och jobba mot det. Aktivt röra dig bort från det tråkiga. Föreställ dig själv att du är ett tåg som susar vidare (shinkansen).

Och precis som när man får sitt hjärta krossat: trots att du inte känner det nu, försök påminna dig själv om att den här känslan kommer att gå över. En dag vaknar du upp och bryr dig inte. OCH det bästa är att det här kommer att ge plats för något bättre. Just nu kan du inte se vad det är, men snart så…

Förra veckan spelade Maja och jag in en podd som handlade om att flytta och trivas utomlands. Hur man får vänner i det nya landet och vad som är jobbigast/roligast. Jag vet att många av er har bott i andra länder än det ni vuxit upp i och tänkte passa på att be om era bästa råd och det ni tyckte var roligast/jobbigast.

Podden finns på iTunes Det kommer att bli bra och här är en direktlänk till Soundcloud.

Jag älskar att under livet samla på mig egna små traditioner parallellt med dem som jag växte upp med (sån befrielse när jag insåg att jag som vuxen själv kan välja vilka traditioner jag vill följa). En sommartradition är att fira midsommar i stan. Den började en sommar när jag precis träffat Magnus, kom hem från en arbetsresa i Japan på midsommarafton och alla vänner hade lämnat stan. Jag åkte hem till Maggans etta i Helsingfors och så firade vi där på tumis. Otroligt mysigt.

En lite nyare, men ändå etablerad tradition är att inleda sommaren (och ibland julen) i jetlag hemma hos Karin och Peter på Lidingö. Älskar att komma dit och sen äta och snacka bort kvällen. Den här gången kom familjen Blankens också. Korta stunder kan jag få panik när jag tänker på att vi inte längre kommer att hänga hemma hos Cissan och Per i Valley Village, men istället för att gråta försöker jag fokusera på hur otroligt fint det är att jag har en hel sommar med dem framför mig.

Vi åt hamburgare och glass med färska jordgubbar och kollade på varmluftsballongerna som svävade ovanför oss.

Sen blev det kallt i luften och vi drog filar över oss och fortsatte prata. Goldie och Mona gosade upp sig i våra knän och ja nu låter det här nästan äckligt perfekt så jag känner att jag måste leta fram något som var mindre trevligt i kvällen. Vet bara inte vad det skulle vara.

Vi bryter för något mer ytligt: Jag hade på mig ett par otroligt sköna och snygga sandaler jag fått av en kompis som jobbar på Gram shoes. Det finns en butik precis efter Pocket shop på Götgatan.

För några år sedan öppnade restaurang Paraden i samma kvarter vi Stockholmsbor. Kommer man utan barn och inte känner sig sparsam är det en perfekt restaurang att till exempel äta middag på. Det gjorde Magnus och jag med min vän och kollega Maja och henne man Anssi igår kväll. Vi beställde alla ostron som fanns kvar i köket (åtta stycken) och fortsatte sedan med smårätter.

Själv gick jag all in i pastell och kände mig väldigt fin. Vid halv nio fortsatte Magnus vidare ut i Stockholmsnatten medan jag välkomnade jetlagen och lade mig med ungarna.

Låg sedan vaken mellan 01-03 och lyssnade på Tara Westovers Allt jag fått lära mig. Karin har talat om den i podden förut och jag har varit nyfiken på den länge. Den är självbiografisk och handlar om Tara som föds i en mormonfamilj ute på den amerikanska landsbygden i Idaho. Hon får varken lära sig läsa eller skriva, hennes föräldrar tror inte på skolgång eller läkarvård, men till slut lyckas Tara ta sig ut samhället och utbilda sig. Otroligt stark berättelse. (den låg etta på Barack Obamas sommarläsningslista 2018). Vill ni som jag lyssna på den vill jag påminna er om att ni får en månads gratis lyssning på Nextory med koden Peppe (Finland) och PeppeSe (Sverige).

Jenny

Jag har två frågor: visst ses vi i sommar?!?

Och: kan inte du ge dina fem cent gällande att så många vägrar läsa bloggar som i någon mån handlar om bloggarens barn. Jag tycker att detta är otroligt ignorant, samt i viss mån även en feministisk fråga. Ofta är det ju just kvinnor som skriver om barn, ska detta då få lägre status än säg dricka öl eller resor? Blir så provocerad av detta att jag typ bara vill skriva om mina barn. Tycker att det behövs i en värld där vi dränks av saker vi som mammor GÖR FEL – en alternativ syn där det är okej med damm i hörnen och att bli galen och trött av barn.

Puss!

Ja! Det gör vi! Det vill jag hemskt gärna. Så otroligt trevlig middag med Hanna förra sommaren. Vi gör om den.

Jag tror precis som du att det är en feministisk fråga där det som kvinnor sysslar med har lägre status än det som män sysslar med. Först tänkte jag skriva att folk väl är intresserade av sånt de själva sysslar med och har man inte barn är bloggar som handlar om barn antagligen ointressanta, MEN sen slog det mig att en  bra skribent kan göra vilket som helst ämne intressant (som du gör till exempel). Eller exempel ur tidningsvärlden: Magasinet Filter som kan göra ett reportage om fiskodling så spännande att ma efteråt vill ta upp det med alla man träffar.

Tänker att det finns två sorters vägrare, de som är genuint ointresserade och de som gör det som en positionering. Och du syftar på positionerarna ifrågan? Kanske vägrandet av att läsa bloggar som handlar om bloggarens barn är nåt slags cool girl-statement eller positionerande för att visa att man är en snygg, kul tjej som gillar att dricka öl, alltid bjussa på blow jobs, skratta åt sexistiska skämt och kan äta hur mycket som helst och ändå vara klädsamt smal. Att gilla barn passar liksom inte in?

Det blev inte precis storm i kommentarsfältet under. Ja, ja bara att gå vidare med huvudet högt och låtas som ingenting. Vi har anlänt till Stockholm, här är varmare än det varit i LA hela 2019. Är jetlaggad som fausiken, men vaknade upp av ett gäng hästar som travade längs med Valhallavägen. Nu blir det länkar! Ni får gärna säga vilka ni gillade mest.

Sånt här gör mig stressad: USA tillåter gifter i mat som EU strängt förbjudit.

Så här mycket kostar det att bestiga Mount Everest. Jag fattar själv inte varför folk gör det, det är ju liksom gjort och det finns andra farliga och mindre miljöpåfrestande utflykter att göra.

Amerikaner som söker hjälp i Mexiko (och tar sig in i landet illegalt).

Hur ska man hantera abortförbudet i Georgia? Många i filmbranschen (bl.a. Netflix) bojkottar delstaten, men leder det bara till en djupare klyfta mellan konservativa och liberaler?

Folk som på internet fejkar att de har cancer och Munchausen-syndromet.

I USA räcker det inte alltid att jobba hårt för att ha råd med husrum och mat. Folk som jibbar heltid och får 17,90 i timlön har inte råd att hyra en enrummare.

En lång text om Madonna som 60 (älskar Madonna).

Gillar när forskning bevisar att påståenden folk slentrianmässigt slänger omkring sig inte stämmer, typ att barn blir hyperaktiva av socker, att man inte får bada efter maten eller den här gången att spädbarn liknar sina pappor mer.

Medvetenheten sprider sig, precis som Guardian kommer Telemundo att använda “klimatkrisen” när de rapporterar om hur klimatet förändras pga av människan.

På tal om klimatet hittade jag den här podden igår: Outrage and Optimism, den handlar om klimatkrisen med devisen (RIM!) att vi måste känna optimism för att orka kämpa, men det finns också styrka i vrede. I det första avsnittet intervjuades David Attenborough. En av personerna som driver podden är före detta FN-chefen Christiana Figueres som var med och utvecklade Parisavtalet.

Inne i jetlagdimman har jag också kollat på filmen Manhattan romance. En film som Magnus skulle ha avskytt, men som passade mig perfekt. Okej, den får kanske inte 5/5 poäng, men den är skön. UPPDATERING: hade tydligen somnat under de sista 30 minuterna och såg om dem idag. Lite väl mycket klängig och SvÅR kille det är synd om för min smak.