Fråga 6: livspusslet och blir amerikaner aldrig utbrända?
7 years ago
Sofia
Läste en intervju med Alice Bah K i DN nyligen där frågan kom upp (som det fasiken alltid gör med kvinnor men inte med män!!!!) om hennes tid, viktiga jobb -hur hinner hon med allt i livet etc. Hon svarade att hon förstår inte frågan om att hinna med allt. Hinner en inte med allt i sitt liv så får en prioritera om! Hon fokar bara på två saker: jobbet och barnen, vänner o annat prioriteras bort. Jag tyckte det var så bra och intressant. I din blogg skriver du mkt kloka o intressant tankar om livet, hatar ordet ”vardagspusslet” men du fattar -allt detta som vi alla brottas med -min fråga är: din reflektion på detta.
I relation till mitt första område -utbrändhet. Har så många vänner o kollegor i Sverige som är utbrända. I USA så är väl människor densamma o reagerar på stress men går det ens att vara utbränd där alltså med jobb o sjukförsäkringar? De har så lite semester generellt och litet skyddsnät verkar ej gå ihop alls? Men utbrändhet måste väl finnas i USA också? Hur ser det ut i Finland?
Jag tänker så mkt på detta sedan jag läste om en läkare på ngn semesterresort som berättade att hans typiska patient är en mamma i åldern 30-45 typ som har små barn o är på semester, det är då när hon kan slappna av som allt brister o hon går in i väggen..jag vill verkligen inte hamna där så funderar mkt på detta.
Tack igen för en så bra blogg -låter tjatigt o lite inställsamt men vill ändå passa på att skriva detta. Heja dig o tack tack
Tusen tack för bra fråga! Och tack för snälla ord om bloggen, blir ALLTID väldigt glad när någon säger så.
Jag tycker att det är orimligt att kvinnor förväntas ta hand om barn, hushåll, hålla sina kroppar normsnygga, ha fransförlängningar, djupa relationer med vänner, en massa sex, heltidsjobb, snygga Instagramkonton och tusen andra saker. I Friday Lab pratar vi en del om det. Att det kvinnor (ja, för det är mest kvinnor som gör det oavlöande hushållsjobbet och som har större utseendepress på sig) helt enkelt måste blir mer egoistiska.
Boka in en tid (eller fler varje vecka som bara är din). Jag är stenhård med min ridning, den får mig att må så bra. För att inte tala om att rida med Cissan. Idag talade vi en hel del om att välja sig själv före halvbekanta. Att säga nej när en en träff inte känns hundra. Att det finns en sorts frihet och makt i att tacka nej. Maja brukar säga att eftersom tiden är begränsad måste vi säga nej åt fel saker för att få plats att tacka ja till rätt. Igen rekommenderar Friday Lab, vi drar igång nya kurser i höst och öppnar då också communityt för andra än de som gått FL. Vill man nosa lite på konceptet blir det Friday Lab Business retreat i september. Förlåt, nu blev det reklam, men det ÄR så fantastiskt att se folk lösa knepiga vardagssituationer i sina liv.
Lever man med en man tycker jag att man ska snacka igenom jämställdhet och förklara att det inte är okej att den ena gör mer oavlönat jobb än den andra. Prata, prata, prata. en Friday Lab-deltagare sa att hon gjort en lista på kylskåpsdörren där hon skriver upp grejer hon gör, typ köper födelsedagspresenter, presenter åt barnens lärare vid avslutningen, bokar resor etc. Så att det blir tydligt att vissa saker inte bara sker automatiskt, utan att det faktiskt finns en person som utför dessa sysslor.
Men tillbaka till din fråga. Jag vet faktiskt inte hur folk här i USA fixar det. Här har man ju generellt mycket längre arbetsdagar och inte mer än två veckor semester varje år (det är vanligt att folk inte tar ut hela, man vill ju inte verka lat och omotiverad inför chefen). Jag har en teori och det är att i USA är jobbet verkligen en livsstil. Alla jobbar jättemycket, det är inte bara ett nödvändigt ont i väntan på fredagen eller semestern, det är en stor del av livet. Nu säger kanske någon att de som blir utbrända i Norden oftast älskar sina jobb (lite för mycket), men jag tänker att man i USA kanske inte nödvändigtvis älskar jobbet så mycket, man bara gör för att det är en del av livet? Eftersom anställningsskyddet här är mycket sämre än i Norden är det också ganska stressigt och folk är rädda för att göra fel. Det gör också att anställda är mindre benägna att ta egna initiativ, men det är kanske en annan diskussion. Ni som bor i USA, vad säger ni?
Äh, jag vet inte. Jag jobbar väl ganska mycket själv, men jag har inte ångrat en sekund att jag sade upp mig. Jag fattar att alla inte har möjlighet att göra det, men jag fattar mer än väl hur jäkla tungt livet är när man har ett heltidsjobb.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Linn · 7 years ago
Vilken intressant fråga! Jag funderar lite på om följande kan spela in: klass/medel och jämställdheten. Utbrändhet, vidrig och allvarlig som den är, känns som en relativt ny sjukdom som också slår hårt i medelklassen. Jag undrar om den sortens stress liksom nedprioriteras när det finns en högst reell stress som påverkar Maslows nedre trappsteg dvs mat och tak över huvudet. Obs är ej ute efter att gradera stress i rätt eller fel här, bara en tanke. Och USA är ju i allra högsta grad ett segregerat samhälle där väldigt många lever väldigt knapert och det finns få samhällsskydd att falla tillbaka på. Finns det utrymme för utmattningsdepression då? Tänker också på att ca 20% av USAs föräldrar är stay at home-parents (mammor) och att stressen över livet kanske är annorlunda. Och att kvinnor i högre utsträckning jobbar mindre för att ta hand om barn och hem? Och att den patriarkala strukturen där det bara ÄR kvinnors lott att ta hand om detsamma sitter så hårt så det inte ifrågasätts på samma sätt? Okej, nu låter det ju som att jag tror att utbrändhet är nåt man kan välja bort genom att inte tänka på allt som är jobbigt. Det är inte det jag menar. Det finns ju forskning som visar att utmattningsdepression i högre utsträckning drabbar kvinnor (i Sverige) och att en bidragande orsak är just dubbeljobbet som sker när man jobbar heltid och ska/vill prestera men samtidigt har kvar en stor del av hem och hushåll-kakan. Plus att många svenskar har den ekonomiska förutsättningen att i högre utsträckning faktiskt påverka sitt eget liv. Jag tänker på högskolestudier, jobb, bostad blabla, där också självförverkligandet kan krocka med livets alla måsten. Ok, slut på rant men den sista meningen är sånt jag kämpar med varje dag iallafall.
Peppe Öhman · 7 years ago
Så jävla bra uttryckt! Precis det försökte jag säga, men lyckades inte tillnärmelsevis lika bra som du.
Anna · 7 years ago
Hej Peppe! Håller nog med Linn ovan! Pratade nyligen med en som sa att många av hans vänner i NY nog är utbrända men eftersom man helt enkelt måste jobba ihop till hyra osv och ofta inte har några besparingar eftersom hyran äter upp allt, så går man ändå till jobbet varje dag. Om det inte finns några alternativ så biter man ihop och fortsätter, helt enkelt. Svår fråga att svara på och något som jag funderat en hel del på. Tex blir folk mer sjuka om det är tillåtet/accepterat? Ja, du förstår kanske vad jag menar, inte alls menat att på något vis särskilja. Sen är det ju också så att som skolan är uppbyggd är det ju svårt för båda att jobba heltid... Ha det gott!
Peppe Öhman · 7 years ago
Jag förstår precis vad du menar: urbränd och hamna på gatan eller bara bita ihop. Nu menar jag ABSOLUT inte att det alltid går att bara bita ihop när man får utmattningssyndrom, folk måste fara illa som fan.
jagjag · 7 years ago
USA kan jag inte uttala mig om, men om jag skärskådar mig och folk omkring mig så kan jag känna att det saknas någon form av andlighet som motvikt. Utmattning och stress och psykisk ohälsa finns säkert överallt i olika former. Men som min mexikanska vän uttryckte det - i Mexico tar familjen hand om dig, i Sverige är staten din familj. Jag tänker mig att man i USA inte förväntar sig t.ex. sjukskrivning vid utmattning medan man i Sverige ser att samhället är ansvarigt. Sedan har Linn också väldigt rätt i detta med rollfördelningen och att kvinnor i norden är hyfsat jämställda och jobbar. Vill också plocka fram att i min bransch är det väldigt tydligt att kvinnor får jobba hårdare för samma respekt och att männen blir mera servade av bl.a. sekreterare. ja låter bittert, inte så, det är bara fakta.
Peppe Öhman · 7 years ago
Intressant det där med andlighet. Tror att du är något på spåret där. Och ja, i Sverige litar man på staten, i Mexiko på familjen och i USA kanske bara på individen?
ÅlandsPetra · 7 years ago
Jag har nu jobbat som psykoterapeut i många år och har träffat många utbrända men ALDRIG en utbränd man!!! Mönstret är så tydligt!!! Kvinnor behöver göra bättre ifrån sig på jobbet och får ändå inte samma chanser som männen, därtill sköter de hushållet, å all annan rulians! Inte konstigt att det är kvinnor som blir utbrända. Jag var feminist innan jag började jobba MEN efter att jag jobbat något år blev jag ”ultra-feminist”!!! Ärligt talat så fattar jag inte de som inte blir det i vår bransch! Det är ju också vi som får plocka upp skärvorna efter blåslagna kvinnor, barn vars fäder skiter i dem osv.....!!!
Peppe Öhman · 7 years ago
Så bra att få ditt perspektiv! Håller med om att det ÄR ett enormt problem att kvinnor får jobba och tjäna pengar (om än lite mindre än män) nuförtiden, men att allt hushållsjobb fortfarande också ligger på deras axlar.
Fian · 7 years ago
Väldigt bra skrivet, har funderat över detta mycket eftersom jag bor i USA för tillfället. Jag har tagit upp just detta med vänner här som är på hög presterande jobb men de verkar inte förstå vad ”gå in i väggen är” . Detta är dessutom NY så det är ju inte direkt lågt tempo. Jag har många vänner i Sverige som fått diagnosen utbränd varav en utan att ha ett arbete att gå till; Hon behöver inte jobba av ekonomiska själ men har höga krav på sig själv och på familjen. Kan det ligga något också i att i de nordiska länderna ska vi verka ha så perfekta liv? Jag kunde känna att i Stockholm bland vissa cirklar fanns det mycket ängslighet kring detta Här i USA är såklart ytan också väldigt viktig men inte på samma ”nivå” jag kan känna i Sthlm. ( hade varit intressant att veta om Utbrändhet är mer koncentrerad till storstäder i norden) här i USA bjuder man hem gäster även till ostädade hem och bjuder gärna på hämtpizza i plast tallrikar. Detta har inte jag riktigt varit med om i Svea rike ...
Peppe Öhman · 7 years ago
Mycket möjligt! Alltså att man ska vara så perfekt i Sverige. Jag känner också igen pizzamiddagarna här i USA. Man blir spontant bjuden hem till någon och sen beställer man pizza tillsammans. När jag tänker efter har jag nog aldrig blivit bjuden på finmiddag av mina amerikanska vänner.
Sofia · 7 years ago
Läste just en intressant artikelserie i DN om detta: Citat fr artikeln (se länk nedan) Långt ifrån alla strävar efter större jämställdhet. Som pappa kan man nästan bara göra rätt, så fort man tar ledigt är det bra. Som mamma är det en balansgång mellan förväntningarna på hur en ’god mamma ’ är och att försöka vara jämställd, säger Marie Evertsson. https://www.dn.se/livsstil/darfor-blir-forhallanden-ojamstallda-och-sa-kan-det-forandras/
Peppe Öhman · 7 years ago
Klockrent! Tack för länk! <3
Annika · 7 years ago
Jag funderade också mycket på det när jag bodde i Colombia, där arbetslivet är tuffare, dagarna längre och ändå blir inte folk utbrända (som i diagnosticerade och sjukskrivna). Tror att alla kommentatorer är något på spåren. Det känns också som att man förväntas klara det s.k. vardagspusslet så mycket själv i Sverige. I Colombia finns oftast släkten till hjälp (som såklart bygger på kvinnors obetalda arbetskraft) och alla som har råd har städhjälp och nannys. Det är så himla mycket mikropusslande hela tiden i Sverige också, så mycket planerande av vardagen som jag inte upplevde i Colombia.Det kan nog också bygga på stressen, det är så många träningar och kalas och allt möjligt som ska planeras in och det finns liksom inget utrymme i kalendern för lite spontanitet och bara ta saker lite som de kommer - som också skulle ge lite met utrymme att parera toppar och dalar.