Nu öppnar vi för intresseanmälningar för Friday Lab-kursen som börjar den 13 november! Det är den sjätte Friday Lab-kursen i ordningen och gå,r som alla de tidigare, ut på ett 90-dagars program . Friday Lab är en plats för att stanna upp, analysera,  utvecklas, testa dig fram, växa och inspireras.

Så här: Du vill ha ett givande jobb men också balans i livet med närvaro och mindre stress. Känna att du räcker till helt enkelt. Du har kanske valt att bli din egen chef för att få friheten att styra över din tid, men balansen är ändå svår att hitta. Eller så älskar du ditt jobb, men känner att andra delar av livet får lida. Eller så trampar du på stället professionellt eller privat och vet inte vad nästa steg ska vara.

Känner du att andras och egna förväntningar hopar sig över dig? Att du inte räcker till, att du ofta väljer att fokusera på fel saker, att du har tappat självförtroendet och slutat se möjligheter Alla andra får ju ihop det och är så jävla lyckade.

Välkommen till Friday Lab! En plats för utveckling och framåtrörelse. Ett schysst ställe att andas ut, fylla på energi, lära sig nya saker. Vi börjar med konsten att säga nej (tack), klättra upp i ett utkikstorn för att se bättre. Pausa, ladda om, ta kurs och få ny (hållbar) fart framåt.

Friday Lab är ett online program där du får hjälp av erfarna handledare (Maja och mig) att definiera dina mål och hitta strategier som fungerar för dig. Programmet består av liveföreläsningar, kurerad läsning och lyssning, övningar, ett brett nätverk och en levande diskussion med likasinnade deltagare. Dessutom ingår två timmar av coaching med Maja (värde 4000SEK). Det allra bästa är ändå de andra deltagarna som alltid är otroliga, stöttande, smarta och roliga människor.

Nu öppnar vi för anmälan till nästa labb! Vårt  90-dagars onlineprogram drar igång den 13 november. Här kan du anmäla ditt intresse. Kursen kostar 5500 kr/ 520 euro * pris inkl. moms. TIPS: Kolla med din arbetsgivare/facket om du kan få bidrag för fortbildning.

Igår körde vi ner från Georgia till Florida. Min första morgon i Orlando, Florida inleddes med ett nervsammanbrott. Som vanligt handlade det om frukost, eller egentligen var frukosten triggern. Under det låg så mycket mer. Jag hann precis svänga ner till frukosten och fixa en café latte åt Magnus, en americano åt mig och en Musse Pigg-våffla åt barnen innan allt dukades undan. Planen var ändå att vi skulle äta en trevlig frukost tillsammans senare så det gjorde inte så mycket att alla andra missade dukningen.

När jag kom upp till rummet igen pysslade folk med sitt. Jag frågade om någon hade lust att gå ner till poolen en stund och de hade alla, men vi kom såklart inte iväg förrän trekvart senare. Vid bassängen ringde Magnus sina föräldrar och bästisar och vem är jag att hetsa honom när han gör något så viktigt. Men jag sneglade ändå på klockan och såg frukostslotten krympa för varje minut som gick. Vi hade nämligen annat inbokat halv ett.

Till slut fick jag upp alla på rummet igen, vi bytte om och det var dags att hitta en restaurang. Som vanligt gjorde jag researchen, hittade en restaurang, påminde folk som att ha på sig strumpor, kissa, packa med vatten och summa summarum var alla andra så tröga att vi inte alls hann äta. Det här ledde till att jag kom att tänka på att det inte händer något alls i den här familjen om jag inte föreslår, undersöker, jämför, bokar, fixar och sen hetsar iväg alla. Som en jävla motor. Här kom nervsammanbrottet, plus lågt blodsocker. Var så jävla sur och besviken på alla.

Men tillbaka till Florida. Den här gången tog vi tyvärr motorvägen och såg inte så mycket annat än väg. Längtade tillbaka till gårdens utsikt, men får väl lov att uppleva det en annan gång. Ska skriva ett helt inlägg om skillnader mellan Kalifornien och den amerikanska södern  (alltså det LILLA jag sett av den), men spontant överraskades jag av radioprogram som handlar om “forskning” som visar ett evolutionen inte skett och att människor och dinosaurier levde tillsammans på jorden, alla antiabortskyltar längs med vägen, skyltar som erbjuder folk att skjuta med helautomatiska vapen och att hälften av alla motorcyklister vi mötte körde utan hjälm.

Halvvägs på väg ner till Orlando stannade vi i Jacksonville, eller närmare bestämt JAX Beach. Kul info: om man startar från oss i Santa Monica och tar inter state 10 är det hit man kommer. Det är drygt 2400 miles. Otroligt fin strand med vit sand och långgrunt vatten.

Magnus som varit med på filminspelning hela natten tog en tupplur i bilen medan barnen och jag hängde på stranden. Just då och där planerade jag på allvar att flytta till Florida. Otrolig natur, trevliga människor (talade dock inte politik med någon) och så mycket billigare än Los Angeles.

Sen fortsatte vi till Orlando, men mer om det imorgon.

Igår morse steg vi upp, konstaterade att det regnade och lämnade South Carolina för Savannah i Georgia. Jag har uppdaterat instatories flitigt och fick minst tjugo kommentarer från olika människor som besökt Savannah och älskat staden. Får hålla med, väldigt mysig var den. För en person som bor i torra LA var det dessutom mysigt med en regnig dag.

Vi började utan paraplyer, men var till slut tvungna att ge efter och kila in i en affär och köpa tre stycken. Det blev såklart bråk, för det blir det alltid med paraplyer, men men vi var ju ändå i Savannah och kunde vända blickarna mot den fina arkitekturen istället för bråkiga barn. Nu var vi ju bara där en dag, men fick en hipsterkänsla. Åt en supergod avokadomacka med poscherat ägg som var minst lika god och kostade hälften av vad den skulle ha gjort i LA, folk var snygga och välklädda och ute för att äta lördagsbrunch.

Sen körde vi vidare mot den lilla staden Fitzgerald där vår komps Corey spelade in en rymdfilm med utomjordingar. Nu började min favoritdel av resan hittills. Vi körde igenom rurala Georgia och vita träkyrkor, bomullsfält, Trump 2020-skyltar och folk som satt ute på sina verandan swishade förbi bilfönstret. Jag ville stanna och ta bilder, men vi hade brådis så det fick bli. Bensinen kostar förresten hälften av vad den gör i LA. (Skönt att inte ha bensinbil hemma).

När vi kom fram åskade och blixtrade det intensivt, men det gjorde inget eftersom Corey tog oss på en rundvandring på inspelningen. Bruce Willis, som är hjälten i filmen, hade sagt att det var finare än när de spelade in Armageddon, men för mig såg det mest ut som rekvisitan på en vanlig teater. Kul var det att se hur folk smetade blod på väggarna för en massaker senare i filmen.

Magnus stannade hela natten på inspelningen, medan barnen och jag somnade på det här oväntat mysiga hotellet precis vid en stor motorväg. Det fanns ingen roomservice och det enda Uber Eats kunde erbjuda var McDonalds och Wendy’s så jag smet iväg och köpte två portioner pasta på Olive Garden. Har aldrig sett så mycket mat som det vi fick. Är fortfarande mätt. Portionerna i Södern är inte att leka med.

Ett snabbt hej från hotellsängen! Vi befinner oss i South Carolina och ska snart köra vidare mot Georgia. Magnus fick ett kul gig och jag passar på att själv jobba lite medan vi är här. Den främsta orsaken är ändå att våra vänner spelar in en film här och vem vill inte se en riktig amerikansk filminspelning? Med Bruce Willis i huvudrollen dessutom.

Allt var ganska oplanerat så vi hade varken bil eller hotell när vi kom fram. På Hertz sade killen bakom disken att de inte hade en enda bil tillgänglig. Maggan kollade snabbt på nätet, hittade en bil där och bokade den. Sen gick han tillbaka till samma disk och fick nycklarna.

Vi ville såklart bo på samma hotell som våra kompisar, men när jag kollade online var det helt fullbokat. Vi chansade ändå, frågade i receptionen och en stund senare hade de trevliga kvinnan där trollat fram ett jättefint rum åt oss. Vi kände oss otroligt äventyrliga och glada. Om vi varken fått bil eller tak över huvudet hade antagligen stämningen varit sämre.

Sen hängde vi på hotellområdet hela dagen. Badade i poolen, spanade efter alligatorer (såg två!), tog en tvåtimmar lång tupplur, lät småflickorna rida och firade sedan Coreys födelsedag på kvällen. Hörde att Justin Bieber gifte sig på det här hotellet för några veckor sen. Fattar varför.

Det finns så mycket jag vill säga om det lilla jag sett av Georgia och South Carolina, men hinner inte nu. I dag har vi besökt Savannah och kört igenom landskap kantade av bomullsfält, små vita kyrkor, Trump 2020-skyltar och folk som sitter ute på sina verandan. True Detective! Älskar det så otroligt mycket! Att få uppleva allt detta, menar jag. Blir alldeles pirrig i kroppen av lycka. Det är så annorlunda från Los Angeles. Jag skriver mer imorgon.

Tänkte att det skulle bli mer logiskt om jag daterade fredagslänkarna. Vet inte om det är till någon nytta, men knappast skadar det heller inläggen. I förra inlägget skrev jag om vad jag sysslat med på jobbfronten. Vid sidan om det har jag skruvat ihop fyra stolar, hämtat barnet från skolan och mynt på banken, tvättat nerkissade lakan, packat, läst högt, fyllt och tömt diskmaskinen otaliga gånger och ja ni fattar.

Medan vissa väljer tåg istället för flyg börjar Qatar använda luftkonditionering utomhus för att kyla ner luften. Jag vet, det låter som satir, men är tyvärr sanning.

De flesta mjölkkor i USA är nära släkt med varandra. Det är inte bra.

En blob har 720 kön, ingen hjärna, men kan läka ihop om den delas i två.

En kvinnlig privatdetektiv som jobbat i New York sedan 1995. Då klädde hon ut sig och tog reda på vad kvinnor hade för sig, nuförtiden jagar hon mest snubbars digitala fotspår.

En natt när jag inte kunde sova lyssnade jag på den här hemska, men intressanta podden om en natt som gick åt helvete i en Lyft (alltså en konkurrent till Uber) i Brooklyn.

Kim Jong Un på en galopperande vit häst.

Den här boken är jag otroligt sugen på: Ronan Farrows Catch & kill (titeln är em referens till när nyhetshus köper reportage för att aldrig publicera dem).

Reportagen om journalister som testar ayachuasca har vi alla läst om i tid och minut, nu har de nått en ny nivå: seniorer som testar psykedeliska droger.

Demokrati och pressfrihet är subjektiva frågor för en av världens mäktigaste män Mark Zuckerberg.

Jag befinner mig i en svacka gällande tv-serier, men ser mycket fram emot Mrs. Fletcher som har premiär i dagarna.

När jag hör folk som klagar på att de har så mycket att göra (inklusive min egen man) tänker jag alltid att jag kanske gör för lite. Det är så sällan jag är stressad. I relation till andra känner mig ganska ofta lat. Skriver lite här, mailar lite där, läser artiklar, spelar in en podd och vad jag nu håller på med på dagarna. Jag försöker trösta mig med att det ändå verkar vara ett system som funkar så varför ändra på det.

I dag har jag: Skrivit en krönika, eller skrev egentligen om en krönika jag redan skrivit. Den första versionen (som jag sparade och får publicera nån annanstans) handlade om hur jag trodde att jag hade en avslappnad inställning till språk, men hur jag i praktiken håller på att förvandlas till min egen språkpolis till pappa. Den kändes för mesig så jag skrev en ny om hur all läsning verkligen inte är bra läsning. Inte så någon kommer att få en hjärtattack av provokationen, men lite mer kryddad kanske.

Sen spelade jag in Mellan raderna med Karin. Vi skulle egentligen spela in podden halv sju i morse så jag steg upp och satte på kaffet. Sen avbokade Karin på grund av kris på jobbet och jag blev lite sur för att jag förlorade nattsömn. Jaja, fem timmar senare fick vi ihop podden ändå. Tror det blev ett bra avsnitt om smuts och hur ofta man tvättade sig förr/idag, om Niklas Natt och Dags senaste, Vem dödade Bambi, 438 dagar och sen ville jag tala om Three Women, men då hade det redan gått en timme så jag fick spara den till nästa inspelning. Nu ska jag förbereda fredagslänkarna och sen får det vara för idag.

Som författare och människa älskar jag att höstlovet förvandlades till läslov! Jag blir inte arg om ni får för er att köpa “Ett himla tjat om hästar” (den andra delen kommer ut hösten 2020) eller varför inte låna den på biblioteket. Visa att biblioteken är viktiga genom att låna böcker där regelbundet visa era barn hur det går till och använd er av de proffsiga bibliotekarierna för att få hjälp med vilka böcker ni ska välja. När jag var liten tog mamma mig till biblioteket minst en gång i veckan och jag minns fortfarande den fantastiska, förväntansfulla känslan av att komma hem med en hel kasse full av böcker.

Jag läser ganska mycket själv och Majlis älskar böcker. Vidar är lite mer skeptisk, men i hans skola krävs det att man som nioåring läser minst en halvtimme varje dag. Mest ska barnen läsa själva, men det går bra att varva det med högläsning och ljudböcker. Jag har funderat mycket på det här med ljudböcker och tycker att det är ett perfekt komplement för att få uppleva tjusningen av en historia. Det finaste med läsning är ju inte bara att man får ett bättre ordförråd (enligt min vän Amanda Audas Kass som är läsambassadör i Finland visar forskning att en sjuttonåring som har läst mycket har ett ordförråd på ungefär 50 000 ord, medan en sjuttonåring som inte har läst har ett ordförråd på ungefär 15 000 ord. Det är extremt stor skillnad), utan tjusningen av berättelsen. Att uppfyllas helt av historien och liksom KÄNNA den. Unnar alla det.

Fick två besläktade frågor:

“Så roligt att läsa! Kanske du skrivit om det redan men vilket sätt tycker du varit det bästa för att skaffa nya vänner i vuxen ålder?”

“Ja! Vore roligt att höra hur du lärde känna Cecilia B.”

Jag har ganska få barndomsvänner som aktivt är kvar i mitt liv. Vet inte om det beror på att jag var ett otrevligt barn, eller att jag bara tappat bort dem på vägen att bli vuxen. Någon kanske kan tycka att det är sorgligt, men jag har ju alltid min älskade syster Pyret som känt mig hela livet. Sedan tonåren har det i alla fall fastnat ett par livslånga vänner, några kring studietiden och så har det tillkommit fler på olika sätt genom åren: Några på arbetsplatser, genom pojkvänner, vänners vänner såklart, jag fick ett bra kontaktnät när jag jobbade som chefredaktör på Papper, genom år utomlands, genom litteraturen, men kanske allra flest ändå genom bloggen. Bloggen har fasiken varit något av det bästa jag gjort.

Cissan träffade jag på Svenska kyrkans julmarknad julen 2013 då vi båda ett halvår tidigare flyttat till LA. Det är faktiskt den enda gången jag gått på nåt nordiskt evenemang i Los Angeles (ja, förutom nåt enstaka besök på Finlands generalkonsulat), men fick tydligen jackpot på första försöket. Vi fattade genast tycke för varandra och när Cecilia fyllde år lite senare bjöd hon Magnus och mig på sin födelsedagsfest där jag träffade en massa folk som blev mina vänner. Bland annat Karin Jihde som jag kom överens att börja podda med. Vi två lärde känna varandra genom att göra Mellan raderna.

Så hur får man vänner som vuxen? Genom gemensamma intressen, genom vänners vänner och genom sociala medier. Börja småprata (på ett icke-creepyt sätt) med folk du gillar på Instagram/Twitter och vad som helst kan hända.

Vilka är era tips för att få vänner i vuxen ålder?

Efter ett långt samtal om var det var bäst för Magnus att göra sin onlineföreläsning om poddar, hemma eller på Big & Tiny som är hälften kontor, hälften lekrum, beslöt vi oss för att satsa på den senare. Där skulle Majlis kunna leka i lugn och ro medan Maggan pratade podd och jag inflikade frågor. Det visade sig ganska fort att wifi:et var minst sagt svajigt och “lugn och ro” ingenting har med barn att göra. Så mycket oljud! Nästa gång får han göra den hemifrån där det är tyst och finns smidig wifi.

MEN det gick bra ändå. Magnus pratade om varför han älskar poddar så mycket, att han har sammanlagt ca 15 poddar och 3, 5 miljoner lyssningar i månaden, om hur mycket det kostar att göra en podd, vad man behöver, hur man ska tänka innehållsmässigt, dramaturgimässigt, hur man tjänar pengar på podden, hur man når nu, hur smart det är för annonsörer att använda sig av poddar och hur företag i framtiden kommer att använda poddar internt som nyhetsbrev för personalen och externt för att bygga sprida företagets värderingar och känsla och på så vis knyta kunder och klienter närmare.

Gillar när Magnus går in i sin yrkesroll och det slog mig att han borde föreläsa om poddar oftare. Därför tänkte jag höra mig för här om någon skulle vara intresserad av att ha honom föreläsa på sin arbets- eller annan plats. Jag kan också hoppa in! Kommentera eller maila mig på jeanette . ohman at gmail. com

Älskar när bloggen får frågor och den här har jag kanske svarat på tidigare, MEN inte sedan jag flyttade till The Way We Play. Så here goes:

Nyfiken i en strut

Jag tar mig frihet att helt o-ombett önska ett inlägg. Om/när fantasin tryter så kommer ett ämne till dig här. Jag undrar hur ni hamnade i LA? Jag förstår att det var en utbildning du ville gå, men var det just utbildningen som lockade och att den låg i LA var en slump, eller fanns det en dröm om Kalifornien och du sökte utbildningar där? Och hur var den första tiden i LA? Var det kärlek vid första ögonkastet eller växte kärleken till LA fram? Hur kände Magnus, kände ni likadant? Vad var tufft eller jobbigt i början? Hitta bostad, rutiner, vänner? Ni hade väl bara ett barn då, hur var det att ta med sig ett barn till andra sidan jorden?

Så här var det: Jag jobbade på Hufvudstadsbladet i Helsingfors och hade det halvtråkigt. Nåt år innan hade magasinet Papper, där jobbade som chefredaktör, lagts ner och jag hittade aldrig liksom min plats på en stor nyhetsredaktion. Gjorde lite webb-tv med min vän och kollega Janne Strang funderade på alternativ.

Då dök chansen att få göra en Master of Arts på ett amerikanskt universitet upp. Det var Helsingin Sanomien Säätiö som delade ut stipendier och man kunde söka till, om jag minns rätt, Colombia i New York, Berkeley utanför San Francisco och USC i LA. Jag hade aldrig haft någon dröm om Los Angeles och Magnus hade några år tidigare besökt staden utan att gilla den speciellt mycket. Men Southern California lät varmt och soligt där jag satt i snålblåsten i Hösthelsingfors.

Jag sökte fört stipendiet och sen när jag fått det (okej, sökte två gånger. Den första med en lite slarvig ansökan, den andra med en otroligt genomarbetad) sökte jag studieplats på universitet (vilket var en otroligt komplicerad process, det var ett masterprogram, men för att kunna söka måste man redan ha en magisterexamen, vilket jag lyckligtvis hade). Sen fick jag det och studieplatsen och det första Magnus sa när jag ringde för att berätta de goda nyheterna var “Bara så du vet så tänker jag inte köra bil i Los Angeles!”

Några månader senare ordnade vi en sjukt rolig avskedsfest och flyttade till LA med varsin resväska och Vidde som då var drygt tre år gammal. Jag tror att folk omkring oss oroade sig mer för Viddes välmående än vad vi gjorde. Vi resonerade väl att han har det bra med oss oberoende var vi bor. En annan femma är att jag lider av ständigt dåligt samvete över att Magnus och mina föräldrar inte får se sina barnbarn regelbundet. Vi ringes så gott som dagligen och tillbringar två och en halv månad med dem varje sommar, men faktum kvarstår att vi bor på andra sidan jordklotet.

Vi älskade Los Angeles omedelbart. Så stor och så kreativ och så glad stad. Naturen här är helt otrolig! Restaurangerna, människorna, hästarna! Kärlek vid första ögonkastet. Det kändes helt otänkbart att bara stanna här ett år och när jag sedan lärde känna Cissan och en massa andra vänner var det kört. Vi måste stanna. Jag avslutade studierna (för övrigt det överlägset tuffaste året i mitt liv arbetsmässigt) och sökte journalistvisum. Fick det och började försöka klura ut hur vi skulle kunna försörja oss i den här fruktansvärt dyra staden. Det var knapert i början, men nu rullar det på.

Vi bor för övrigt kvar i samma lägenhet som vi flyttade in i 2013. Den är inte speciellt stor, men mysig och alldeles vid Stilla havet.