Hur man flyttar till la

Älskar när bloggen får frågor och den här har jag kanske svarat på tidigare, MEN inte sedan jag flyttade till The Way We Play. Så here goes:

Nyfiken i en strut

Jag tar mig frihet att helt o-ombett önska ett inlägg. Om/när fantasin tryter så kommer ett ämne till dig här. Jag undrar hur ni hamnade i LA? Jag förstår att det var en utbildning du ville gå, men var det just utbildningen som lockade och att den låg i LA var en slump, eller fanns det en dröm om Kalifornien och du sökte utbildningar där? Och hur var den första tiden i LA? Var det kärlek vid första ögonkastet eller växte kärleken till LA fram? Hur kände Magnus, kände ni likadant? Vad var tufft eller jobbigt i början? Hitta bostad, rutiner, vänner? Ni hade väl bara ett barn då, hur var det att ta med sig ett barn till andra sidan jorden?

Så här var det: Jag jobbade på Hufvudstadsbladet i Helsingfors och hade det halvtråkigt. Nåt år innan hade magasinet Papper, där jobbade som chefredaktör, lagts ner och jag hittade aldrig liksom min plats på en stor nyhetsredaktion. Gjorde lite webb-tv med min vän och kollega Janne Strang funderade på alternativ.

Då dök chansen att få göra en Master of Arts på ett amerikanskt universitet upp. Det var Helsingin Sanomien Säätiö som delade ut stipendier och man kunde söka till, om jag minns rätt, Colombia i New York, Berkeley utanför San Francisco och USC i LA. Jag hade aldrig haft någon dröm om Los Angeles och Magnus hade några år tidigare besökt staden utan att gilla den speciellt mycket. Men Southern California lät varmt och soligt där jag satt i snålblåsten i Hösthelsingfors.

Jag sökte fört stipendiet och sen när jag fått det (okej, sökte två gånger. Den första med en lite slarvig ansökan, den andra med en otroligt genomarbetad) sökte jag studieplats på universitet (vilket var en otroligt komplicerad process, det var ett masterprogram, men för att kunna söka måste man redan ha en magisterexamen, vilket jag lyckligtvis hade). Sen fick jag det och studieplatsen och det första Magnus sa när jag ringde för att berätta de goda nyheterna var “Bara så du vet så tänker jag inte köra bil i Los Angeles!”

Några månader senare ordnade vi en sjukt rolig avskedsfest och flyttade till LA med varsin resväska och Vidde som då var drygt tre år gammal. Jag tror att folk omkring oss oroade sig mer för Viddes välmående än vad vi gjorde. Vi resonerade väl att han har det bra med oss oberoende var vi bor. En annan femma är att jag lider av ständigt dåligt samvete över att Magnus och mina föräldrar inte får se sina barnbarn regelbundet. Vi ringes så gott som dagligen och tillbringar två och en halv månad med dem varje sommar, men faktum kvarstår att vi bor på andra sidan jordklotet.

Vi älskade Los Angeles omedelbart. Så stor och så kreativ och så glad stad. Naturen här är helt otrolig! Restaurangerna, människorna, hästarna! Kärlek vid första ögonkastet. Det kändes helt otänkbart att bara stanna här ett år och när jag sedan lärde känna Cissan och en massa andra vänner var det kört. Vi måste stanna. Jag avslutade studierna (för övrigt det överlägset tuffaste året i mitt liv arbetsmässigt) och sökte journalistvisum. Fick det och började försöka klura ut hur vi skulle kunna försörja oss i den här fruktansvärt dyra staden. Det var knapert i början, men nu rullar det på.

Vi bor för övrigt kvar i samma lägenhet som vi flyttade in i 2013. Den är inte speciellt stor, men mysig och alldeles vid Stilla havet.