Ni vet hur vissa böcker inte lämnar en. I Lisa Taddeos Tree Women (som jag skrev om här) finns meningen: ”This was before people were posting Instagrams for the purpose of arousing envy.” som jag inte kunde släppa. Det är ju kanske en självklarhet, men det fick mig att tänka på hur mycket intressantare det är med sårbarhet, transparens och historier än strategier och skryt och poser. Det är antagligen därför som stories är tusen gånger roligare än bilderna på Insta.

I slutet av boken säger en kvinna till en annan att hon aldrig ska visa sig helt lycklig inför andra kvinnor eftersom de inte gillar det. Håller inte alls med, men tänker att det kanske inte är en kommentar direkt från författaren, utan från karaktären i boken. Three Women handlar till stor del om hur hårt kvinnor döms. Allt från Mona Sahlins Tobleronen till den mer aktuella Katie Hill som måste avgå från kongressen på grund av att hon haft en relation med en person ur sin personal.

Om hur kvinnor som lever i äktenskap och har barn ska vara tacksamma för det de har och inte känna åtrå. Och om hur kvinnor ska vara precis rätt. “Even when women fight back they must to it correctly. They must cry the right amount and look pretty, but not hot“. Den här meningen syftar på en tonåring som har en sex/kärleksrelation med skolans mest uppskattade lärare. När hon blir äldre och berättar om det tror ingen henne.

Det här har jag tänkt på vid sidan om bränderna. Igår kväll/svensk morgon gjorde jag en liten rapport för SVTs Morgonstudio och nu ska jag skicka in en artikel till Hufvudstadsbladet (lovade dem 2500 tecken, de får 4500). Plus Friday Lab Commuintys bokcirkel, men den skriver jag om i ett annat inlägg.

Vi firade Majlis treårsdag igår och jag hade tänkt lägga upp bilder och text från det, men vaknade till ett sms från skolan som informerade alla föräldrar om att skolorna i Malibu och Santa Monica är stängda på grund av bränderna. Luften är otroligt dålig här och evakueringszonen ligger bara någon kilometer från oss. Vi gör oss redo att ta oss i säkerhet ifall elden kommer närmare.

Tänker på alla som halloweenpyntat sina hus och hur otroligt lättantändligt spindelväven måste vara. Hu.

Det ligger ett nytt avsnitt ute av Magnus och Peppes podcast. Vi pratar om att resa runt nya delstater, att det går att resa utan så mycket planering trots att man har barn, om hur Magnus är med i en Bruce Willis-film, om korrupta sheriffer i Georgia, om kulturskillnader, om att köra elbil versus -bensin, om Donald Trump, om hur de flesta av våra konsumentval utnyttjar människor som har det sämre än vi OCH MYCKET MER.

Podden kostar 2, 80 euro i månaden. Alltså mindre än en hämtkaffe. Vi blir såklart glada och tacksamma om ni prenumererar. Det gör ni bäst HÄR.

Så var ytterligare en lördag över. Det fortsatte vara hysteriskt varm och vi körde mot Bel Air och Finlands generalkonsulat där man ordnade en innebandymatch mellan Finland och Sverige. mest på skoj, men lite på allvar. Matchen spelas för övrigt på husets tennisbana som också figurerar som festplats på bland annat självständighetsdagen.

Om jag ska vara helt ärligt satt jag mest inomhus, på grund av värmen, och snickesnackade med trevligt folk. När det var två minuter kvar av matchen gled jag lägligt ut, såg Finland vinna och ropade “Hyvä Suomi!” Är man medgångssupporter så är man. Otroligt trevligt var det i alla fall.

Sen tackade vi för oss och tog Sunset hela vägen ner till PCH. Jag tyckte det var alldeles för ljummet i luften för att bara åka hem (Magnus ville dessutom kolla på Naked and afraid som jag verkligen inte orkar med), så jag sålde in idén att svänga förbi Shutters on the beach. Ett hotell vi aldrig skulle ha råd att bo på, men som är perfekt för att ta en eftermiddagsdrink på. Vi fick dessutom plats på balkongen med utsikt över havet och piren.

Sen började solen gå ner, vi åkte hem, orkade inte laga middag så vi åt bara rester och förberedde oss mentalt inför söndagen, idag, då vi ska fira Majlis treårsdag i parken utanför oss.

Fick inspiration och skrev en jättelång tre år gammal förlossningsberättelse från när Majlis föddes i ett strip mall på Sunset boulevard. Hur vi åkte in när solen gick upp, jag födde barnet i ett badkar, förlorade en massa blod, beställde thai take out och sen körde hem till Santa Monica när solen gick ner. Men sen glömde jag spara inlägget (snart femton år av bloggande har tydligen inte lärt mig någonting), uppdaterade operativsystemet på datorn och noll text fanns kvar. Försöker att inte bli otroligt irriterad.

Jaja, nu blev det så här. Vi talar om något behagligare. Vår lilla familj har försiktigt inlett en tradition då vi på fredagar traskar upp till kvarterskrigen för en tidig middag. Igår hade Vidar bjudit hem sin kompis Ali så vi blev fem personer. Barnen satte sig vid ett eget bord och Magnus och jag fick nästan en tumismiddag. Vi umgås ju hela tiden så det låter kanske inte så speciellt, men kändes så. Det var ännu varmt ute och vi satt alla i kortärmat och vinkade då och då åt bekanta som traskade förbi. Väldigt mysigt.

Har ni någon fredagstradition? Tacos kanske? (Slog mig just att helgerna vanligtvis är de enda dagarna vi inte äter tacos på). Gemensam film? Aktivitet? Glas vin?

I samarbete med Nextory

De senaste dagarna har jag läst Lisa Taddeos “Three women”. Blir för övrigt alltid full i skratt när iphonen två minuter efter att jag börjat läsa gratulerar mig för att ha uppnått dagens läsmål. Häromdagen fick jag också gratulationer för att ha läst TVÅ dagar i rad. Antar att det finns en inställning som jag kunde pilla på, men har prioriterat bort det.

Jag märkte att Three women också finns som ljudbok på Nextory och eftersom jag fortfarande har mitt samarbete med den här ljudbokstjänsten tänkte jag samtdigt uppmana er att registrera ett konto. Använd Peppe (Finland) och Peppese (Sverige) för trettio dagar av gratis lyssning. Hatar ni tjänsten kan ni säga upp den sen, men det tycker jag ICKE att ni ska göra.

Men tillbaka till boken. Författaren och journalisten Lisa Taddeo tillbringade åtta år med att följa tre amerikanska kvinnors (sex)liv. Hon till och med flyttade för att kunna befinna sig nära kvinnorna. Sen spelade hon in samtal om sex, förlust, åtrå, kärlek, brist på kärlek och allt som hör livet till och skrev boken.

En av kvinnorna har en romantisk relation med sin lärare i gymnasiet, en annan letar upp en gammal pojkvän att ha sex med eftersom hennes äkta man vägrar röra vid henne och en har sex med andra män medan hennes man tittar på. Trots att mycket i historierna kretsar kring åtrå blir det ändå tre verkligheter som beskriver hur det kan vara att vara kvinna i USA.

Jag sträckläser den och längtar efter att få tala om den i Mellis (som för övrigt är ute med nytt avsnitt).

Glad fredag på er! Eller kanske lördag när ni läser detta. Jag kom precis hem från en ridlektion i hettan. Det är alltid väldigt varmt den här tiden på året och sen från en dag till en annan byter det om och blir kallt. “Kallt”. Alltså 20 grader.

Men över till veckans efterlängtade länkar. Så mycket bra ni har framför er att läsa den här veckan.

Att det är manligt att äta kött och kvinnligt att välja sallad handlar såklart inte om biologi.

McDonalds är orolig över att folk äter allt mindre snabbmat och satsar stenhårt på algoritmer och AI som ska få oss att köpa mer hamburgare.

Mer mat! Så här ser det ut när familjer på olika plaster i världen äter middag (älskar såna här reportage).

Älskar också stilikonen Tracee Ellis Ross.

Kanske lite okonventionellt, men vem är jag att peka finger: Ordna förbröllopsfest och ta inträdesavgift som kan bekosta bröllopet.

När allt omkring en är osäkert blir astrologi populärare.

Folk som matchar tavlor.

Vi lever i en tid där konsumtion är ett beroende som påminner om alkoholism.

Halloweenutklädnader nu och (rekommenderar!)

Kol, juicer och sellerijuice, CBD, kombucha etc. Är det nån vits att syssla med sånt?

Efter rekommendation ska jag se den här kväll.

Jag läste nån artikel för inte så länge sen (eller var det en podd) som handlade om hur vi alltid jämför oss uppåt. Alltså med folk som har mer pengar än vad vi har. Tror att jag gör det mer här i LA där folk kan ha så sjukt mycket pengar. Hemma i Helsingfors (och Stockholm) finns det såklart också inkomstklyftor, men inte så stora som här. Det konstiga är när vi hänger med folk som är i samma ålder som vi, jobbar löst räknat inom samma bransch, men som tjänar hundra gånger mer än vi. Eller konstigt är kanske fel ord, reagerar på osynken är kanske en bättre förklaring.

Då tjänar vi ändå väldigt mycket mer än vad vi någonsin gjorde hemma i Finland. Det gör säkert många av våra vänner också eftersom det gått nästan sju år sedan vi flyttade och folks karriärer väl utvecklas. Tror ändå att en skillnad mellan Helsingfors och LA är att många här lever liiite över sina inkomster. Det är så förföriskt att leva LA Life, liksom fake it ’til you make it. Alltså inte vi, vi kom till stan utan budget att ens fejka ett lyxliv och tror att det kanske var en bra början.

Äsch, vad vet jag. Drack två glas vin på tom mage på Soho House och det är kanske det som snackar. Nu ska jag se till att familjen får mat i sig.

Våra kompisar tyckte vi var helt galna som åkte till Orlando utan att besöka Disney World och vi är väl det, men ärligt talat lät det roligare att åka på alligatorsafari än att hänga på ett nöjesfält. Vidar är den av oss som besökt Disneyland här i Kalifornien mest och är inte alls så pepp på det. Förklaringar, förklaringar, men vi hade nu inte bara lust.

Istället letade vi (alltså jag) upp den alligatorutflykten som fått bäst recensioner (för jag är ju kvinna) och så styrde vi mot Spirit of the swamp en halvtimme ifrån hotellet. På vägen ut avslöjade Magnus att detta var en livslåg dröm för honom. Själv var jag, handen på hjärtat, också väldigt pepp på upplevelsen.

Vi åkte ut i såna där platta båtar med en fön på baksidan. Orkar inte googla vad de heter. Vattnet var otroligt grunt på sina ställen, men båten kunde typ köra på land. Sen var det bara att spana efter alligatorer. Vi såg några sköldpaddor till en början, en massa fåglar, men ingen alligator. Tydligen ligger de på botten och svalkar sig när det är varmt i luften. Vinter är den bästa tiden att åka på alligatorsafari (TIPS!). Lyckligtvis var vår guide en envis jävel och innan vi styrde tillbaka hade han visat oss två alligatorer. Guiden berättade också att det var mitt i jaktsäsongen och att han och hans polare jagade alligator med harpun och hade frysen full av alligatorkött.

Magnus frågade försiktigt om det var lagligt och etiskt att äta alligator och fick ett bestämt ja på båda frågorna. Sagt och gjort. När vi stigit iland körde vi till restaurangen Catfish som låg i knutarna. Där beställde vi alligator och olika sorters fisk och skaldjur. Alligatorköttet smakade liksom segt av kyckling och fisk. Jag brukar inte vara så känslig, men fick den här gången kväljningar av köttet.

Däremot älskade jag själva stället. Eftersom folk över 55 bara betalade halva priset på portionerna var flera bord upptagna av gulliga panschisar. Servitrisen var otroligt gullig och allt var så taget ur en film som utspelar sig i norra Florida.

Och maten då? Den smakade… hm… friterat? Nästan allt på menyn kom in efter ett besök i fritösen. Jag beställde in dagens grönsak och det visade sig vara bönor med skinka. Men vad fan, man tar seden dit man kommer. Det roliga med att resa är ju att se hur andra människor definierar normen.

På tal om det slogs jag av en annan skillnad. I Santa Monica är har man förbjudit allt från mikroplaster i skönhetsprodukter, sugrör och plastpåsar, medan flera restauranger (bl.a. hotellfrukosten) serverades på engångstallrikar med platsbestick. Alltså vanliga restauranger. Blev lite nedslagen.

Samma kväll åkte vi in på Disney World-området och det var sannerligengigantiskt. Det tog oss femton minuter på motorväg bara att komma från den första porten till hotellet våra kompisar bodde på. De bodde för övrigt i en svit inklusive loungehäng med utsikt över hela Disneyområdet. Väldigt fint och lite konstigt att känna folk som bor så utan att det är några konstigheter med det. Vi hängde där en stund, skojade och pratade.

Jag funderade på om Disney har en större kulturell betydelse hos amerikaner (nu är iofs våra vänner kanadensare)? För mig är det bara ett nöjesfält, men de gånger jag besökt Disneyland är det alltid minst lika vuxna utan barn, som barnfamiljer där. Folk klär ut sig till sina favoritkaraktärer och så vidare. Kanske en simpel europé bara inte kan fatta betydelsen av Musse Pigg.

Jag hade egentligen tänkt blogga om vår sista hela dag på resan och i Orlando, men plötsligt hade jag ett stort jobb som måste in. Och sen var det ju Majlis födelsedag och jag hade lovat henne att vi skulle kolla på Frozen tillsammans. Medan vi kollade insåg jag att jag bara sett delar av den tidigare. Bra film, kan rekommendera (Skoja! Fattar att det knappast finns en enda barnfamilj där ute som INTE sett den).

Tänk att jag för exakt tre år sedan låg i ett badkar i ett litet strip mall på Sunset i Silverlake och krystade ut den här otroliga personen. Sen förlorade jag en massa blod, vi beställde thai take out till oss och branmorskan och körde sedan hem i vår gamla Nissan. Fin dag ändå. Sjukt att åka iväg med bebis i magen på morgonen och komma hem med bebis i famnen på kvällen.

Men nog om mig. Fy fasiken vilken rolig och smart liten typ Majlis är. Så glad och finurlig och världsvan fastän hon bara är tre år gammal. Nu börjar hon dessutom prata engelska också. Så bestämd med vad hon ska ha på sig och äter helst av allt misosoppa. Avgudar allt Vidar gör och säger och försöker dansa och beatboxa precis som han. Glad över att jag får ha henne i mitt liv.