Jag har precis avslutat Ulf Lundells två dagboksböcker och tyckte till min egen stora förvåning väldigt mycket om dem båda. Kanske lite mer om Dagböcker 2 om jag måste välja, men det måste jag väl ändå inte. Jag påstår inte att jag tycker exakt som Uffe i alla sakfrågor, men böckerna har en så skön rytm att de är perfekta att lyssnas på innan man somnar (koderna Peppe och PeppeSE gäller fortfarande ifall du vill ha en månad av gratis lyssning).

Det var egentligen inte alls det jag skulle blogga om. Mitt egentliga ärende är att jag precis avslutade den första versionen av fortsättningen på min hästbokserie Maja & Frank. “Maja och Frank -Tävlingen” är arbetsnamnet. Jag fattar ju att det tillkommer en massa vidrig redigering. Jag är långt ifrån klar, MEN det känns ändå otroligt bra att ha avslutat ett manus. Mitt NIONDE, kan ni fatta? Snart måste jag hitta på någon annan sysselsättning, så här kan man inte hålla på.

Firade givetvis genom att rida en sväng utan träns och sadel. Min roligaste hobby just nu.

På tal om hobbyer så var det någon på mitt instgram som skrev att hon och hennes man spelar handboll tillsammans. Jag blev inspirerad och lite avundsjuk eftersom det ju är fantastiskt att ha en hobby med personen man lever med. I dag spelade Maggan och jag in vår podcast (som heter Magnus och Peppes podcast och handlar om de stora och de små sakerna i världen betraktade ur ett feministiskt, journalistiskt och mediagranskande perspektiv) och då slog det mig att det ju är vår gemensamma hobby. Att spela in podden! Lyckligtvis tycker jag det är så otroligt kul att diskutera aktuella ämnen med Magnus.

Det här avsnittet handlar om mode förr och nu. En tillbakablick på hur vi klädde oss (vem vi påverkades av 2010-2019 och hur framtida generationer kommer att tolka vår stil), mattrender och hur de är politiska och ekonomiska, inte bara smakmässiga, Iran/Trump/Golden Globes och Facebook som bestämmer vem som vinner presidentvalet 2020.

Ni då, har ni en hobby med den ni lever med eller en nära vän? Det finns säkert fördelar att ibland göra något bara för sig själv, men också mysigt att dela upplevelse med någon som står en nära.

Imorse hade jag ett långt telefonmöte med Maja om bland annat torsdagens Friday Lab Community-möte. Temat är “Dreaming and doing 2020-2030″ och går i praktiken ut på att vi först funderar på allt som hänt i ens liv de senaste tio åren, vilka råd vi skulle ge oss själva om vi reste tillbaka till 2010 i vår tidsmaskin (fick mig att tänka på den där artikeln där en sjuksköterska samlat ihop kommentarer från folk som en döende och de alla sagt att de önskar att de jobbat mindre, brytt sig mindre om vad andra människor tycker, hållit kontakt med sina vänner, haft mod att uttrycka sina känslor och låtit sig själv vara lycklig).

Nu är det ju långt mindre dramatiskt att se tillbaka på tio och framförallt ha många år framför sig. Kanske ännu viktigare att fundera på hur man vill leva nu än när man är döende. Den största delen av sessionen kommer att handla om just det, vad man vill att ska hända under det sprillans nya decenniet. Det måste absolut inte handla om jobb, utan kan vara privatliv, boende, hobby, kreativitet och ja ni fattar.

En av övningarna kommer att handla om att våga drömma så stort att man nästan skäms för att uttala drömmen. Jag gillar det, att få ta i så man nästan spricker istället för att fastna i “inte ska väl lilla jag”. Tror det är vanligare bland kvinnor. Ni vet begreppet “killgissa” när män utger sig från att vara bombsäkra när de egentligen bara freestylar. Motsvarigheten för kvinnor lär vara “tjejveta” alltså när kvinnor har all kunskap, men tonar ner den med kanske/eventuellt för att inte framstå sim självgod. Jag gör det HELA tiden. Min största skräck med bloggen är att jag ska låta självgod.

Hur som helst. Det finns något otroligt fint i att prata om sånt här i en grupp människor man kanske inte känner jättebra (fördel: de har inga förutfattade meningar om en), som bara vill en det allra bästa. Folk är så otroligt generösa och peppande och konstruktiva i Friday Lab. Ser mycket fram emot torsdagen.

Det händer att jag vaknar upp i vargtimmen och oroar mig över klimatkrisen, att Nordkorea ska skicka en missil som landar i Kalifornien, barnen, bränderna i Australien, min privatekonomi, mamma och så vidare. Då brukar jag försöka lugna mig med att om allt skiter sig (men vi överlever bomben Iran skickar över) kan vi alltid flytta till Magnus föräldrars Skånelänga och leva the simple life.

Att flytta eller inte flytta till sitt fosterland (eller Sverige) är väl något som ständigt puttrar i ens bakhuvud som invandrare. Just nu har jag ingen lust, men jag följer ändå nyfiket med mina forna svenska LA-kompisar som flyttat hem. Hur trivs de (vissa otroligt bra, andra inte alls). Hur skulle vi ta det? Mer sannolikt är det såklart att vi skulle bo i Stockholm än i Skåne, men det är ändå kittlande att föreställa sig ett liv så pass annorlunda än det vi lever just nu.

För att inte tala om hur otroligt mycket billigare det skulle vara. Boendekostnaderna skulle sjunka med fyra femtedelar. Antagligen matkostnaderna också. Men jag är ändå inte redo. Tänkte på det idag när vi i dag bruncahde med några vänner (Frida och Joel). Hur härligt det är att dra ner till ett av lyxhotellen på stranden och äta en bit mat med vänner där. (Fun Fact: minns när jag åt frukost där första året vi bodde i LA och höll på att falla av stolen när en i sällskapet beställde ett extra kokt ägg och Shutter tog åtta dollar för det. Tänker ibland på hur sjukt det var och tycker fortfarande att det är vansinnigt).

Jag är inte omedveten om det otroliga privilegiet att kunna åka till sitt hemland ifall allt skiter sig. Det är långt ifrån alla som kan det. Tänker att jag verkligen ska unna mig att känna tryggheten och en släng tacksamhet för det.

OCH för den otroliga brunchen! Nu fotade jag i och för sig bara Magnus lobster roll och virgin mary, men kan försäkra mig om att mina vegetariska eggs benedicts var otroligt goda de också.

Det första man gör efter en liten roadtrip är såklart att åka upp till hästarna i Topanga. Eftersom unghästarna Spirit och Sphinx var så, eh, rastlösa (?) senast beslöt jag mig för att motionera dem en stund. Majsan och Vidsan hängde med upp till stallet där vi hade stämt träff med Frida och Majken. Frida har varit bortrest hela julhelgen så det var extra fint att ha henne tillbaka i stan.

Jag läste nånstans (Twitter?) att gamla hederliga hobbyn har blivit otrendiga. Nuförtiden ska allt man gör göras som en prestation. Man tränar för att bli smalare/starkare/hälsosammare, skriver för att bli utgiven, går på kockkurs för att imponera på gäster eller så har man helt enkelt inte tid med en hobby eftersom jobbet, familjen, Instagram och LIVET tar så mycket tid och energi att man stupar isäng varje kväll. Det är synd, jag tror att man mår bra av det kravlösa. Det som man gör bara för att det är kul, inte för att nödvändigtvis bli bättre och/eller imponera på någon eller ännu värre tjäna pengar på.

Hur är det med er? Har ni en hobby som bara är er och som inte tillför några som helst prestationskrav? (jag önskar att jag skulle kunna säga ridning, men oftast ligger det en prestation i den. Inte på den tiden när Cissan och jag bara red ut i bergen, men nog när jag rider på planen).

Nytt år och nya fredagslänkar! Jag läste en lång tråd om klimatpåverkan och flygande på Facebook och har tänkt på den hela dagen (eller precis som de flesta andra tänker jag ju varje dag på klimatet och vad vi kan göra). Jag tror på konsumentmakt, att minimera konsumtion och resande som leder till stora koldioxidutsläpp. Jag tror ännu mer på att sätta press på våra politiker, få dem att stifta lagar som begränsar utsläpp. Tyckte att Johan Rockströms Vinterprat var mycket bra.

Nu över till länkarna.

The Secret Afterlife of Los German Luggage.

Alla vet ju vad man ska tycka om barn och skärmar, MEN plötsligt visar forskning: inte all skärmtid.

Orsaken till att du skjuter upp att skriva den där texten.

Att vara ensam under julhelgen (och andra helger).

Det här text- och bildreportaget om hemlösa i Oakland utanför San Francisco ska ni verkligen läsa/kolla på. Starkt och hemskt.

Det perfekta Instagramansiktet (inklusive FaceTune, botox och fillers)

Träden som kan rädda oss från klimatförändringen.

Tyckte om Back to Life som handlar om en kvinna som suttit tjugo år i fängelse dömd för mord och som nu återvänder till den lilla brittiska staden där hon växte upp.

Vi firade nyår hos vänner uppe i Palo Alto. Det var så härligt, men har tyvärr knappt några bilder alls. Kanske ett tecken på att jag verkligen levde i stunden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det var WUNDERSCHÖN.

Det var intressant att prata med folk som flyttat från LA till Norra Kalifornien. Våra kompisar bodde fyra år i Venice och fick sedan ett erbjudande de inte kunde tacka nej och flyttade norrut. De sa att Palo Alto antagligen skulle vara spännande om de flyttat dit direkt från Norden, men att det nu kändes mest tråkigt (och dyrt). De saknade matkulturen, communityt, folk som hälsar, glada osv. Jag tyckte det var spännande att det finns en så pass stor kulturell skillnad inom delstaten. Men kanske det också handlar om att de som kommer till Silicon Valley flyttar dit för att jobba, inte för att hänga och ha det gött.

Att ta motorvägen upp från Santa Monica tog nästan åtta timmar. Egentligen kan man klara det på fem och en halv, men elbilen måste laddas och det blir egentligen perfekt att få sträcka på benen OCH upptäcka platser man aldrig annars skulle stanna på. Vägen ner tog vi Highway 1, alltså den som löper längs med kusten och antagligen är världens vackraste. Den är så otroligt fin. Vi gjorde den för några år sedan (Majlis fanns inte då), men jag hade tydligen glömt hur mäktigt det är med havet och bergen och de otroligt gamla träden.

Det finns ingen poäng att trampa på gasen och susa ner så fort det går. Det GÅR, men tar minst tio timmar OCH då missar man allt fint på vägen. Bäst är att stanna nånstans halvvägs. Vi lunchade på Ventana Big Sur (för de hade en Supercharger) och passade på att njuta av utsikten där. Rummen kostar mer än en vanlig månadshyra i centrala Helsingfors, dessutom ville vi kommer lite längre söderut innan vi stannade.

Nackdelen med elbil är att när det inte finns en laddstation så är man strandad. När vi skulle åka från Big Sur hade varken våra mobiler eller bilen någon täckning och bilen menade envist att vi skulle köra upp till motorvägen och skippa kusten. Vi satt en stund och funderade på om det verkligen var nödvändigt. Visste bilen något vi inte visste om? Var vägen stängd? En olycka? Till slut bestämde vi oss ändå för att gå emot rekommendationerna och gasade på söderut. Höll tummarna för att vi skulle komma fram och det gjorde vi.

I San Luis Obispo hittade ett perfekt hotell (motell?) vid namn The Kinney. Kostade löjligt lite och var fräscht och snyggt. Som Ace Hotel, fast utan hajpen kring den. Barnen hann till och med med ett kvällsdopp i den uppvärma poolen innan vi lade oss. Sen sov vi gott, åt frukost och susade hemåt mot Santa Monica. Lyssnade på Blackout Podcast i bilen hem. Vidar älskade den och Magnus blev sugen på att göra radioteater.

Nu är vi tillbaka och det är också lite skönt. Hann till och med springa lite innan det blev mörkt. Älskar min Apple Watch, men den påminner mig hela tiden om att röra på mig lite mer och det vill jag faktiskt inte göra. Tycker jag rör mig alldeles tillräckligt som det är. Får lov att de över inställningarna.

Den här bloggen brukar sällan stå ouppdaterad, men i förrgår körde vi upp till San Francisco (eller Palo Alto) för att fira nyår med några kompisar. På grund av att vi måste ladda bilen två gånger (en fulladdning och en lite mindre) hann jag inte skriva nåt och igår var det ju nyårsafton.

Hur som helst, jag ville skriva och önska er alla ett fantastiskt 2020. Jag är så tacksam för att ni läser och kommenterar. TACK! Bloggen hört till det roligaste jag vet.

Jag orkar inte syssla med återblickar, men det känns som mycket fint har hänt under de senaste tio åren. Det känns som om jag, ju äldre jag blir, får en allt större insikt i hur jag mår bra av att leva. Mindre profilera mig inför andra, mer njuta av livet.

Handen på hjärtat har jag ingen plan. Jag vet sällan exakt vart jag är på väg eller vad jag håller på med. Jag är usel på konsekvensanalys och tillbringar alldeles för mycket tid på sociala medier. Men jag lycklig och det är väl det som räknas. Jag är kanske dålig på att organisera livet, men jag är bra på att bita mig fast vid grejer som jag gillar. Och så har jag såklart haft en himla tur med otroliga vänner och massa kul saker som ramlat mig i famnen. Försöker påminna mig om att vara tacksam för dem.

Igår var Magnus förkyld och låg hemma hela dagen. Om man tar bort förkylningsdelen är det hans drömtillvaro: en hel dag utan andra programpunkter än att välja film på Netflix. Jag bet ihop (försöker aktivt jobba på att inte bli irriterad på Magnus när han är sjuk. “sjuk” FÖRLÅT! Det är precis den här attityden jag ska jobba bort), tog mig ut för att äta brunch med en kompis och sprang sedan en runda på eftermiddagen.

Idag vankades andra bullar. Magnus erbjöd sig att hänga med till stallet. Planen var ta ut Majlis och Vidar på varsin ponny och själva ta ut unghästarna Spirit och Sphinx. Majlis har ingen konsekvensanalys och rider gärna alla hästar, medan Vidar är medveten om döden och därmed mycket försiktigare. Först ville han inte alls rida, men ändrade sig i sista stund och hoppade upp på ponnyn Sophies rygg. Världens snällaste tjugoettåring.

Jag var otroligt nöjd. Hela gänget samlat. I sällskap av hästar dessutom! Magnus ledde Majlis på Cinnamon och när vi väl kom fram till trailen var det meningen att jag skulle rida Spirit (som är tre och ett halvt och behöver vänja sig vid att folk rider honom). Redan på väg började ynglingen i gänget, Sphinx, dansa omkring på ett sätt som gjorde det svårt för alla att slappna av. Jag glömmer ibland bort att det är ganska obehagligt med busiga hästar för folk som inte är så van vid hästar. Alltså för folk som ÄR vana vid människor kan det också vara det. Skillnaden är väl den att hästvana kan läsa av vad som komma skall, medan folk som inte lagt ner tiotusen timmar i stallet bara ser en potentiell dödsmaskin.

Femtom-tjugo minuter in i vår lilla utflykt slet sig Sphinx och galopperade iväg medan han sparkade bakut som en dåre. Spirit blev både inspirerad och lite nervös, men stod ändå förvånansvärt still. Det var ändå droppen för Vidde som beslutsamt gled ner från Sophies rygg och satte sig själv i trygghet på tjugo meters avstånd från hästarna. Magnus var inte heller helt avslappnad (jag övertygar honom regelbundet om att hästar är snälla och välmenande djur, men det gjorde ). Således plockade han ner Majlis från Cinnamons rygg och vände hem med barn och ponnyn.

Jag ville ju inte vara en liten lort så jag klättrade upp på Spirits rygg och red den vanliga rundan. Jag kan inte påstå att jag hade vilopuls precis, men det gick ändå ganska bra. Bra = jag trillade inte av. Sphinx fortsatte härja. Jag var bombsäker på att jag slagit den sista spiken i kistan till Viddes hästintresse, men döm om min förvåning när han efteråt konstaterade att han kände sig modig som i alla fall vågade rida ut. Jag tycker att det är så fint att han inte känner någon som helst skam för att vara rädd och att han kan formulera att han känner sig modig efter att ha gjort nåt läskigt. Tänker att det får bli mitt mantra 2020

Okej, ingen som inte är hästintresserad har läst så har långt, men för er tre som är kvar: Tack för att ni orkade läsa!

På tal om att bli bättre. Vi tar emot intresseanmälningar till Friday Lab Community och nästa kurs drar igång i mars (mer info kommer snart). Maja och jag planerar 2020 och jag kan lova att det blir bra. Så fort jag kommer på en idé eller läser en bra text skickar jag den till Maja och så ser vi om vi kan använda den i Friday Lab på något sätt.

I januari ser jag nästan orimligt mycket fram emot Pernilla Axelssons föreläsning om vad en copywriter/UX writer gör. Jag vet att Pernilla är oerhört efterfrågad och duktig på sitt jobb och tänker mig att det kanske skulle vara en grej jag också skulle gilla att göra. Kanske?

Sen blir det bokklubb med The Subtile Art of not Giving a Fuck och såklart en massa övningar. Det senaste jag föreslog för Maja var att vi skulle ha en månadsutmaning där man varje månad testar något nytt (det här baserade sig på en text jag läste på CNN). Nu menar jag inte ecstasy eller ayahuasca, utan snarare: meditera några minuter varje dag, att lägga sig klockan 21:30 under en månad, inte dricka alkohol, läsa 30 min varje dag eller motsvarande och se om det har någon inverkan på ens liv. En månad är tillräckligt kort tid för att man ska se ljuset i tunnelns ända, men också tillräckligt lång för att se en förändring. Det här kan man såklart också göra på egen hand, men det ÄR roligare och mer sannolikt att slutföras om man gör det tillsammans med andra.