Highway 1: världens vackraste väg

Vi firade nyår hos vänner uppe i Palo Alto. Det var så härligt, men har tyvärr knappt några bilder alls. Kanske ett tecken på att jag verkligen levde i stunden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det var WUNDERSCHÖN.

Det var intressant att prata med folk som flyttat från LA till Norra Kalifornien. Våra kompisar bodde fyra år i Venice och fick sedan ett erbjudande de inte kunde tacka nej och flyttade norrut. De sa att Palo Alto antagligen skulle vara spännande om de flyttat dit direkt från Norden, men att det nu kändes mest tråkigt (och dyrt). De saknade matkulturen, communityt, folk som hälsar, glada osv. Jag tyckte det var spännande att det finns en så pass stor kulturell skillnad inom delstaten. Men kanske det också handlar om att de som kommer till Silicon Valley flyttar dit för att jobba, inte för att hänga och ha det gött.

Att ta motorvägen upp från Santa Monica tog nästan åtta timmar. Egentligen kan man klara det på fem och en halv, men elbilen måste laddas och det blir egentligen perfekt att få sträcka på benen OCH upptäcka platser man aldrig annars skulle stanna på. Vägen ner tog vi Highway 1, alltså den som löper längs med kusten och antagligen är världens vackraste. Den är så otroligt fin. Vi gjorde den för några år sedan (Majlis fanns inte då), men jag hade tydligen glömt hur mäktigt det är med havet och bergen och de otroligt gamla träden.

Det finns ingen poäng att trampa på gasen och susa ner så fort det går. Det GÅR, men tar minst tio timmar OCH då missar man allt fint på vägen. Bäst är att stanna nånstans halvvägs. Vi lunchade på Ventana Big Sur (för de hade en Supercharger) och passade på att njuta av utsikten där. Rummen kostar mer än en vanlig månadshyra i centrala Helsingfors, dessutom ville vi kommer lite längre söderut innan vi stannade.

Nackdelen med elbil är att när det inte finns en laddstation så är man strandad. När vi skulle åka från Big Sur hade varken våra mobiler eller bilen någon täckning och bilen menade envist att vi skulle köra upp till motorvägen och skippa kusten. Vi satt en stund och funderade på om det verkligen var nödvändigt. Visste bilen något vi inte visste om? Var vägen stängd? En olycka? Till slut bestämde vi oss ändå för att gå emot rekommendationerna och gasade på söderut. Höll tummarna för att vi skulle komma fram och det gjorde vi.

I San Luis Obispo hittade ett perfekt hotell (motell?) vid namn The Kinney. Kostade löjligt lite och var fräscht och snyggt. Som Ace Hotel, fast utan hajpen kring den. Barnen hann till och med med ett kvällsdopp i den uppvärma poolen innan vi lade oss. Sen sov vi gott, åt frukost och susade hemåt mot Santa Monica. Lyssnade på Blackout Podcast i bilen hem. Vidar älskade den och Magnus blev sugen på att göra radioteater.

Nu är vi tillbaka och det är också lite skönt. Hann till och med springa lite innan det blev mörkt. Älskar min Apple Watch, men den påminner mig hela tiden om att röra på mig lite mer och det vill jag faktiskt inte göra. Tycker jag rör mig alldeles tillräckligt som det är. Får lov att de över inställningarna.