År 2004-2005 bodde jag i Buenos Aires. Det var en så otroligt fin tid. Kärleken var det lite så och så med, men jag älskade så innerligt staden. Ett år efter att jag flyttat hem till Helsingfors åkte jag tillbaka, men det var mest smärtsamt att åka tillbaka som turist till en stad som en gång var mitt hem. Har någon av er upplevt motsvarande? Hur som helst, ett av mina favoritnyhetsbrev Bra Spam tipsade mig om den här sidan där man kan välja stad och sen följa med när någon kör runt i den. Jag har nu åkt runt i Buenos Aires hela förmiddagen. Jag känner igen så mycket trots att det är så länge sen jag bodde där. Det gör lite ont av längtan, men det är bitterljuvt. Lite samma känsla som när man lyssnar på en låt som betydde mycket för en under en speciell tidsperiod. Jag ska i alla fall bo i Buenos Aires igen en dag.

För övrigt har vi det bra. Jag tar tupplurar i hängmattan. Läser Otto Gabrielssons “Vildhavre, sista brevet till pappa” ett brev till sin pappa Jörn Donner (kommer ut på Schildts & Söderströms alldeles strax) och Sadie Jones “Ormarna“. Jag struntar i att min klocka påminner mig om att jag inte tränar alls. Det känns nästan lite rebelliskt och tänker att det säkert är bra för mig. Hur har ni det?

Nuförtiden har jag ingen speciell relation till Valborg, men jag kan inte förneka att jag tycker det är stämningsfullt med Akademiska sångföreningen som sjunger in våren i Kajsaniemiparken. Den bästa tiden i Norden är sannolikt känslan av att det äntligen börjar bli vår. Ljusa kvällar, knaster under cykeldäcken, knoppar på träden och ja ni vet. Nu är det maj!

Nu kör vi igång med länkarna. (Jag är väldigt nöjd med dem den här veckan).

Håll ögonkontakten med en japansk ål.

En lång, fin och sorglig essä om gayporr.

Hur klär man sig moderiktigt med ansiktsmask? 

Det här gäller kanske mest för oss som är bosatta i USA eller Storbritannien, men hur undviker man att shoppa hos satan (Amazon)?

I Litauen behöver man inte hålla sig inomhus i sommar!

Svd skriver om övervakningssamhället och hur det eskalerar med pandemin.

En lista med råd för livet. Tyckte mycket om tankar kring generositet, men bär denna med mig: “To make something good, just do it. To make something great, just re-do it, re-do it, re-do it. The secret to making fine things is in remaking them.”

Jag klippte Viddes hår igår.

Den här influencern, Christina Cuomo, som råkar vara gift med CNN:s Chris Cuomo, brorsa till New Yorks Guvernör Andrew Cuomo gör mig så stressad.

Och på tal om wellness så är det bara en hobby för folk med pengar.

Handen på hjärtat, nuförtiden är vi alla nakna på underkroppen.

How do you sign: “Don’t Drink Bleach”

Ja och så finns det ett splitternytt avsnitt av Magnus och Peppes podcast och väntar på att ni ska lyssna på det. Vi snackar bland annat om att Biden anklagas för sexuella övergrepp, om hur jag sympatiserar med trumpsupporters, varför bloggen/podden/youtube är överlägset Twitter/Facebook/Instagram och om att undersälja sig själv. Tack alla ni som prenumererar och betalat 2, 80 i månaden. Det betyder mycket för oss! 

Jag tyckte inte att Sally Rooneys “Normal People” var så bra som bok som alla sa, men har mycket höga förväntningar på tv-serien. Också sugen på att klippa lugg nu.

Hej från öknen! Av olika orsaker var vi tvungna att göra en staycation och jag kan inte klaga på miljöombytet. Dessutom är det varmt här och finns två badkar på gården. Jag har aldrig drömt om att bo i hus. Alltid identifierat mig själv som en person som trivs bäst i en lägenhet i stan. Jag vet inte om det beror på USA (där den amerikanska drömmen är ett stort hus) eller bara vanlig medelålder, men nuförtiden gillar jag hus. Där ser man.

Ni skulle se storleken på ödlorna här. Den som mötte mig imorse när jag sömndrucket steg ut på gården med en kopp kaffe i handen var utan att överdriva en halvmeter lång. Istället för att artigt kila iväg spände den blicken i mig och till slut backade jag tillbaka in i huset. Sen ville såklart Vidar ha den som husdjur, men det finns gränser också för min kärlek till honom.

Barnen har lekt som dårar. Jag har skrivit på både artikel och roman. I maj har vi för övrigt skrivande som tema i Friday Lab. Jag vet inte om det är just därför jag omedvetet började skriva eller om jag började skriva för att vi har temat skrivande. Hur som helst så har vi nuförtiden en skrivgrupp, Kugge kommer att föreläsa om hur man skriver en roman och jag kommer att tala om hur man försörjer sig som skribent. Det blir en bra månad.

Jag är som ni kanske noterat väldigt stolt över Friday Lab-nätverket. Nästa tisdag (den 5.5. kl 19 CET) kommer min vän, den otroligt smarta och belästa Paulina Modlitba att föreläsa om framtiden och hur den här krisen kanske kan leda till något bra. Föreläsningen är helt gratis, men har ett begränsat antal platser.

Så här ser programmet ut:

Incheckning

Kort om Friday Lab Community

Paulina föreläser:

Hur kriser kan bli en spark i baken

Maja och Peppe om vikten av nätverk

Avslutning

Anmäler er via länken här!

Paulina Modlitba har varit verksam inom hela det digitala ekosystemet – allt från affärsutveckling och framtidsbevakning på Bonnier R&D till digital produktutveckling och marknadsföring på startups som Stardoll och Toca Boca. Hon driver sedan 6 år tillbaka egen konsultverksamhet inom digital affärsutveckling och strategi och har bland annat haft SVT, Sveriges Radio, Bonnier AB, IDG, Nobel Media, Vinnova, KTH och Tillväxtverket bland sina kunder. Paulina har varit programredaktör för flertalet större konferenser såsom Webbdagarna, Women in Tech och Tidskriftsdagarna och formade Teklafestivalen tillsammans med Robyn och KTH.

Hon har en master i Media, Arts and Sciences från MIT Media Lab i Cambridge. USA där hon forskade kring robot-människa-interaktion, och en civilingenjörsexamen i Medieteknik från KTH där hon blev utsedd till Årets Alumn 2018 .

Hon har också suttit i styrelsen för kommunikationsbyrån Familjen, RISE SICS, Gatherfestivalen och Orten.io. 2015 blev hon handplockad till Digitaliseringskommissionens expertråd där hon var expert i aktuella digitaliseringsfrågor.

Paulina är såklart också medlem i Friday Lab Community. Vi har två platser kvar den här månaden. I maj är temat kreativt skrivande och jag kan bara rekommendera dig att komma med.

Tack för alla tröstande ord på förra inlägget. Det kändes fint att läsa dem. Som det nu är kommer stallet tyvärr att stängas. Jag hoppas såklart att någon ska glida in och köpa upp det, men det är omöjligt att få tag på någon ansvarig där. Lyckligtvis har jag en nära vän som är chef på ett rescue som tar hand om hästar som ingen annan vill ha. Jag hoppas att hon kan ta emot några av de äldre ridskolehästarna. Men hörni, tack igen för omtanken. Det är fint att kunna skriva av sig här.

Alltså vet ni, nyligen fick jag ett så ledsamt besked. Mill Creek, mitt ridskolestall, pallade inte trycket av att vara stängt och har nu gått i konkurs. Alla hästar ska säljas. Jag är inte bara orolig över vad som ska hända med de äldsta ridskolehästarna, de som inte har något marknadsvärde. Jag är orolig för hur det kommer att gå med personalen El Salvador och Guatemala som jobbat där i tjugo år och definitivt inte har arbetstillstånd. Hur ska de nu få mat på bordet?

På ett personligt plan är det också så ledsamt. Mill Creek har varit en så stor del av mitt Los Angeles-liv. Varje gång jag kört hem därifrån har jag varit lycklig. Jag har älskat hästarna så mycket, för att inte tala om hur otroligt mycket jag utvecklats som ryttare.

Plus, en av de viktigaste sakerna: Det var här Fridas och min vänskap grundades. Vi träffades på nån fest när Frida precis flyttat hon och hon ba: “Eh, jag hörde att du kanske gillar hästar.” Jag hade inte ridit seriöst sedan jag bodde i Buenos Aires tio år tidigare. Kände mig skeptisk, men åkte ändå till stallet med henne. Insåg hur otroligt lycklig jag blir av att få vara med hästar och vilken otrolig person och vän Frida är.

Hästar och Frida kommer såklart att fortsätta existera i mitt liv, men platsen där allt började finns inte längre. Äsch, förlåt för att jag låter så dramatisk, men är ganska ledsen just nu.

Här i Santa Monica måste man ha ansiktsmask när man handlar mat, besöker apotek eller beställer kaffe över disken. Olika städer har olika regler, i Beverly Hills är det obligatoriskt att alltid ha mask när man går ut. Jag har scarf som jag drar över ansiktet när jag passerar folk som är äldre eller ser rädda ut.  Det är ändå väldigt svårt att springa och andas in i ett tygstycke.

Samtidigt pågår en diskussion på Nextdoor (har ni den appen? Folk är värre än på Facebook där) om hur oansvarigt det är av människor att röra sig utomhus utan mask. Jag vill ju vara en person som tar andra i beaktande, men väljer att göra stora lovar runt de med mask när jag är ute och springer. Tänker att det är den masklösa ska väja för de med mask. Älskar när båda väjer och så gör man en liten vink med handen och ler. Att man ser varandra trots att man måste hålla distansen. Att se varandra är nämligen det som jag tycker så mycket om med LA, att folk kan prata med varandra/slänga ut en komplimang utan att det nödvändigtvis måste var informativt. Medan jag ännu bodde i Helsingfors upplevde jag det som om man bara pratade med främlingar när man hade något viktigt att säga.

Men hörni, hur visar ni respekt för andras rädsla/utsatthet i dessa tider?

Förra sommaren hängde vi såklart med min syrra och den första dagen tillsammans påpekade Magnus överraskat att jag talade en så fet finlandssvenska. Det gör jag ju till vardags också, talar finlandssvenska alltså, men den har onekligen filats ganska mycket i kanterna av att jag uteslutande umgås med svenskar (och amerikaner). Jag kommer på mig själv med att säga jeans istället för det finlandssvenska djeans. Det HAR hänt att jag sagr jur och jungel istället för djur och djungel och så säger jag aa för att bekräfta någon annans prat, istället för ja.

Det är både medvetet och omedvetet. Ibland, speciellt med nya svenskar, kan det vara jobbigt att vara så in their face Mumintroll. Då tonar jag ner finlandssvenskan. Omedvetet är det ju ganska självklart att ens språk utvecklas beroende på miljön man vistas i. Min självbild förändras inte av att jag slutat använda halare, krabbis eller roskis (det sistnämnda kommer jag dock aldrig att överge).

Hur är det mer er, har ert språk förändras på sistone? Och talar ni annorlunda när ni hälsar på syskon och föräldrar?

Igår när jag var ute och gick beslöt jag mig för att vidga mina poddvyer och lyssnade på Stormens utveckling. “Skribenten och poddaren Johannes Nilsson gästar Stormens utveckling för ett samtal om livet på Silicon Valley-jättarnas plattformar. Johannes berättar om hur Coronakrisen gjort att han sjunkit djupare in i Twitter-galenskap än någonsin.Med avstamp i brittiske marxisten Richard Seymours bok “The Twittering Machine” diskuteras hur alla blivit kändisar, varför allt som sker på sociala medier är dött och hur internet eventuellt skulle kunna vara annorlunda och bättre.”

Det var en intressant diskussion om hur alla på sociala medier är kändisar och, mer eller mindre medvetet, vara tvungna att vara sina egna pr-personer. Finns man på sociala medier bygger man en offentlig persona, vare sig det är i form av åsikter och skämt och Twitter eller bilder på Instagram. I längden blir det ju ganska endimensionella presentationer av människor. För att inte tala om hur folk generellt är dåliga på kommunikation och pr. Ni vet hur det är, vissa människor gillar man verkligen, men är tvungen att mutea dem på sociala medier eftersom deras närvaro där gör att man gillar dem mindre. Eller det gäller kanske alla. Det är ju sällan man loggar ut från Instagram, Twitter och Facebook och känner sig glad och full av energi.

Då tänkte jag på bloggen. Det här är ett forum som ger större plats för texter och kombinerar dem med bild. Det blir på så viss en djupare (och mer mänsklig?) bild av personen som driver den. Det som under de senaste åren eventuellt uppfattats som långsamt (på ett dåligt sätt), gammaldags och trögt kanske är det som behövs. Och extra mycket nu när vi inte kan träffas fysiskt.

Äh, jag tänker bara högt här. Vad tycker ni?

Fredag, fredag, fredag! Eller den här dagen ser ju exakt likadan ut som alla andra, men vi planerar att piffa upp den med en liten picknick i kvällssolen. Varma kvällar platsar ju högt uppe på saker i livet man gillar. Vad ska ni göra i helgen? (PS förlåt, den här veckan blev det ingen svensk text, men om ni läst nåt bra kan ni väl länka i kommentarsfältet).

Tips på hemmaträning.

Amerikanerna (inte alla amerikaner) har ett lågt förtroende för myndigheter (och ett högre för “experter” på Youtube).

Alla hanterar vi oro på olika sätt, men vissa av oss tar det det lite (=alldeles) för långt och tror att konspirationsteorier är fakta.

Problemet med att kalla folk som är offer för hjältar.

Klimatkrisen är inte på väg, vi lever mitt i den. (Obehagligt hög igenkänning i det första stycket)

De här bilderna på djur som äntligen får ett lite större revir nu när människorna håller sig borta gjorde mig på gott humör.

Att träna folk att bli bättre på videospel är också ett jobb.

För er som började lyssna på podden Rebbiy Hole som jag tipsade om igår kommer här en diskussion om hur mycket ansvar Youtube bär för att folk blir radikaliserade och misinformation sprids.

En allt större del av vår tid online består av video.

Går det att knäcka Amazon (och varför vill man det)?

Nuförtiden är vi alla Robert Kelly (ni minns BBC-experten som satt på sitt rum och gjorde en livesändning när hans tvååring kröp in).

Fy fasiken vad jag är trött på alla självutnämnda experter på sociala medier.

Den här tyckte jag var fin (och lite sorglig).

Först försvann toapappret, sedan pommes frites.

Har kollat på #BlackAF hela veckan, men känner på mig att den kanske inte är för alla. Vill ändå tipsa om den. OCH Parks and Rec kommer att återförenas för ett avsnitt!