Mitt språk förändras

Emma · 6 years ago
Läste en lista på yle om finlandsvenska ord som var framröstad och förvånades över att jag som svensk ålänning kunde alla! Känner starkt att jag måste lära barnen nakupelle, så märkligt och kul ord!

MC · 6 years ago
Min pappa är stockholmare, mamma amerikan och har bott på blandade ställen i usa, Göteborg, Stockholm och Skåne. Själv är jag uppvuxen i Skåne och Småland och har bott i vuxen ålder i Stockholm. Tycker mitt språk och dialekt färgas mycket av vem jag är med. Som det är till vardags är det nog mest en mix av rikssvenska och småländska. Men när det är mycket känslor inblandade, arga sådana, så kommer skånskan alltid fram. Likaså när jag umgås med mina kusiner med familj som bor i Skåne. Hur är det för era barn? Största incidenten var nog när vi flyttade från Skåne och jag brutalt fick lära mig att skånskans ”balle” som betydde skinkorna, i mina nya hemort i Småland betydde paketet på framsidan. Mina vänner trodde en kort stund att jag vid klassens disko råkat hålla på min danspartners paket som 11-åring.

Madelene · 6 years ago
Jag har alltid varit stolt över min Österbottniska dialekt. Men jag insåg snabbt när jag flyttade hem efter studierna, att min dialekt starkt luckrats upp både med uttal och ordanvändning. Än idag kan jag vid behov byta till en så obehindrad standard-finlandssvenska att jag fått frågan varifrån i Nyland jag är hemma från.

Filippa · 6 years ago
Jag är en sån där irriterande person som härmar den jag är med. Pratar brittiska i England och med australisk accent i Australien, gnäller på närkingska när jag är på landet och sävlig norrländska om jag åker skidor. Kan. Inte. Hjälpa det.

B-M · 6 years ago
Anpassar mig till viss grad till motparten men ju äldre jag blir desto mindre blir det :) . Mitt känslospråk är österbottnisk dialekt, talar jag standardsvenska blir det som ett "filter" mellan känslorna och språket, samma är det ju om man talar finska eller engelska. Har dock svårt att tala inför publik / större sammanhang på dialekt, sitter djupt att man måsta prata högsvenska (fånigt ord, föredrar standardsvenska), det bankades nog in i skolan. Numera är det inte så noga i skolan har jag märkt. Å andra sidan måste ju folk förstå vad man säger..... Som språklig kameleont har man lätt att förstå andra dialekter, och även norska och danska. Har kollegor från södra Finland som inte fattar norska, konstigt tycker jag, det är ju lätt som en plätt.....

Lisen Haddad · 6 years ago
Hej, jag bor i Frankrike och lyckas tydligen hitta på ord .... ord som på franska fixas till och blir svenska. I mina öron ;-) I övrigt sägs jag prata ”fin” svenska, klassisk, men det är ju klart jag flyttade från Sverige för 25 år sen... Att lyssna på Finlands svenska är vilsamt, precis som gotländska, det är därför fantastiskt härligt att lyssna på dig Peppe!! Lisen

Christine's Stories · 6 years ago
Intressant att du pratar finlandssvenska, det hade jag missat! Har du bott i Sverige innan du flyttade till USA? Jag är född och uppväxt i Malmö men talar inte skånska (båda föräldrarna är från Stockholm och jag gick aldrig på dagis) utan någon rikssvensk version med rullande r. Det hörs på vissa ord och uttal att jag är från Skåne (jag säger kex med k och "duscha" som en skåning) men jag får alltid höra att jag inte låter som en skåning. Så jag är lite av en kameleont bland de skånska slätterna ;) Ha en fin start på veckan! Christine http://nouw.com/christinesstories

Cecilia · 6 years ago
Åh, att vara finlandssvensk och få en fråga om språk är alltid kul! Jag är finlandssvensk bosatt i Stockholm sedan några år tillbaka och den språkliga identiteten har definitivt fått nya dimensioner. Min finlandssvenska dialekt är ganska neutral, men visst pratar jag annorlunda med familj och vänner hemma i Finland än vad jag gör med mina svenska kollegor. Oftast med respekt för dem, men även ett försök att säkerställa att de förstår mig (på rikssvenska heter det ju 'tvätta kläder', inte 'byka kläder'. Eller 'hämta' och 'söka' på dagis. Och roskis <3). Dock märker jag att min finlandssvenska fortfarande är ganska lika och jag tror att det beror på att både mitt arbetsspråk och 'hemmaspråk' i huvudsak är engelska (min sambo är tysk och vårt gemensamma språk är engelska). Det verkar neutralisera min svenska. Medan en finlandssvensk släkting med svensktalande jobb och -partner pratar mer rikssvenska. Intressant tycker jag. Tack för en mångsidig och inspirerande blogg!

A-K · 6 years ago
Efter att bott utomlands i cirka 12 år nu, kan jag ibland känna att jag inte kan ett enda språk på riktigt. Kommer inte på vad vissa svenska ord är, kan inte alltid uttrycka allt på engelska. Kan vara frustrerande. Någon skrev att hon kommer på egna ord, har hänt här också kan jag säga. Men, det är väl så ett språk utvecklas med inslag från all-over.

Jennifer Sandström · 6 years ago
Haha jag tror att finlandssvenskan smyger sig in i mig hela tiden litegrann, långsamt men ändå... :D Har reagerat på att när jag skriver något så vet jag inte ibland om "det är så man säger" eller om det bara är på finlandssvenska man har den ordföljden/det uttrycket.

Majsan · 6 years ago
Det är bra att ens språk inte är statiskt utan kan förändras som allt annat i världen. Jag tycker så mycket om finlands svenskan, som utvecklas jämsides med finskan och får in nya ord i "svenska" språket. Nakupelle är superbra ord, också pikulite..

Mari · 6 years ago
Flyttat från Eskilstuna till Kiruna och har nu bott i norr ca 10 år. När jag hälsar på familj och vänner i hemtrakten så skrattar de åt min ”norrländska”. I Kiruna undrar barnen på skolan där jag jobbar varför jag pratar så konstigt. Är jag kanske från ett annat land? Våra barn som är födda i Kiruna pratar en härlig blandning av sörmländska och norrländska :)

puva · 6 years ago
Aa! Så håller jag också på då jag talar med en svensk. Städar bort alla finlandismer och det värsta bräket. Sen är jag litet sur på mig själv för att jag inte kan hålla mitt eget sätt att tala på - varför kan inte svenskarna få anpassa sig till mig i stället? Men sån är jag, har alltid varit. Jag lärde mig franska i Québec. Besökte Paris och lärde mig snabbt hur man införskaffar biljett till kollektivtrafiken utan att bli utskrattad (det var egentligen ett väldigt hjärtligt skratt, men har sällan känt mig så bonnig och andra klassens franskatalande som då). Ge mig ett par dagar i Australien så passerar jag för en aussie. Nå (sic!), man kan ju välja att kalla sig lyhörd och språkbegåvad också - en annan tolkning jag hört är att en som anpassar sitt språk är musikalisk, att det är därför man lätt snappar upp olika uttal och börjar tillämpa dem. Är gärna allt det där!

Lina · 6 years ago
Jag talar min dialekt (eller egentligen två olika), finlandssvenska (alltså nån slags sydfinländsk dialekt) och norska (så gott jag kan, blir kanske inte 85 % norska, resten svenska) och så engelska ibland då. Finska ytterst sällan. Mitt tonläge är absolut lägst när jag talar min dialekt, alltså mitt avslappnade känslospråk som riktigt landar i kroppen. Det finlandssvenska standardspråket är nåt slags arbetsredskap främst, ett formellt språk och något jag använder för att hjälpa ickedialektkunniga vänner. Attityden till och förståelsen av mitt modersmål dialekten är intressant nog mycket bättre i Norge än i Svenskfinland. Norska ord smyger sig in i min svenska ibland, typ förstärkningsordet "sinnsykt" bara måste jag få ta till, men annars tycker jag att det funkar ganska bra att separera. Och mitt finlandssvenska standardspråk blir absolut mjukare med svenskar. Det är ju inlärt, inte medfött, så då ligger egentligen rikssvenskan och finlandssvenskan lika nära att ta till om jag ändå ska byta. Intressant nog håller jag mig ändå till finlandssvenskt standardspråk som regel - alltså jag orienterar mig mot Sverige via Helsingfors om du förstår vad jag menar. Som nån slags tillhörighetsmarkering utgående från ideen om ett Svenskfinland som jag kommer från och genom standardspråket från huvudstaden Helsingfors representerar. Men på sista tiden jobbar jag regionalt och globalt raka vägen från Österbotten utan omväg till Helsingfors så då försöker jag stegvis ta in mera österbottnisk finlandssvenska som arbetsspråk. Jag tänker mera att jag kommer från Henriksdal i Norden än att jag kommer från Svenskfinland. Det har börjat kännas allt mera som att jag förställer mig när jag talar finlandssvenska utan dialekt, för det är en rest av en gammal föreställning om att man har ett finare (!) språk när man lyckats tvätta bort dialekten, dvs stora delar av sig själv. Så nu gör jag det för andras skull, men jag hoppas att fler skulle vilja lära sig att förstå dialekter så att jag fick bara slappna av och låta mitt känslospråk komma i alla svenska sammanhang. Är avundsjuk på de svensktalande som kan göra det nästan överallt.

Anna · 6 years ago
Hemma från Närpes, bor i England sen 12 år tillbaka och pratar högsvenska med barnen då jag tänker de kanske har mera nytta av det än närpesiska. De snappar upp den när vi är hemma ändå. Jag har märkt att min dialekt har försämrats men känner mej ändå mest bekväm med Närpesiska. Slappnar mest av då jag pratar dialekt och uttrycker mej bäst. Men känner precis som nån annan skrev att det känns som jag kan alla språk halv bra haha.

e · 6 years ago
Uppvuxen i ett hem där föräldrarna var inflyttade till en ort med stark dialekt. Högsvenskan blev och är därför mitt grundspråk. Lärde mig även dialekt när jag var i skolåldern, men det har aldrig känts naturligt att prata. Men oj så många gliringar man får för att man inte alltid och enbart pratar dialekt. Lägg där till 40 år i Sverige, så har ju språket fått en klang av rikssvenskan. Men varför det är såååå provocerande att INTE tala den dialekt som finns på orten har jag aldrig listat ut..... Tankar någon?? Jag vet inte hur många gånger i livet jag fått höra om jag tror att jag är en bättre människa bara för att inte känner mig bekväm att prata dialekt ...... Suck!

Cecilia · 6 years ago
Kommer ifrån nordöstra Skåne (tänk Lasse Stefanz) och när jag flyttade till Lund för en tjugofem år sedan slipade jag bort det mesta av min Kristianstadsdialekt. Men vissa ljud finns kvar, o och u, har jag svårt för att uttala korrekt. Annars talar jag numera en typ av lundensiska och vår dotter pratar lundensiska med inslag av Ystad dialekt ( där min man är ifrån). När jag är på Österlen kan jag märka att min dialekt blir rätt grov, och den fina välartade lundensiska försvinner... Men jag faller aldrig tillbaka till Kristianstadsdialekten. Hade en kollega en gång som pratade väldigt mycket dialekt när han pratade i telefon. Finlandssvenska är väldigt vilsamt att lyssna på.