Inget är kul på sociala medier
6 years ago
Igår när jag var ute och gick beslöt jag mig för att vidga mina poddvyer och lyssnade på Stormens utveckling. “Skribenten och poddaren Johannes Nilsson gästar Stormens utveckling för ett samtal om livet på Silicon Valley-jättarnas plattformar. Johannes berättar om hur Coronakrisen gjort att han sjunkit djupare in i Twitter-galenskap än någonsin.Med avstamp i brittiske marxisten Richard Seymours bok “The Twittering Machine” diskuteras hur alla blivit kändisar, varför allt som sker på sociala medier är dött och hur internet eventuellt skulle kunna vara annorlunda och bättre.”
Det var en intressant diskussion om hur alla på sociala medier är kändisar och, mer eller mindre medvetet, vara tvungna att vara sina egna pr-personer. Finns man på sociala medier bygger man en offentlig persona, vare sig det är i form av åsikter och skämt och Twitter eller bilder på Instagram. I längden blir det ju ganska endimensionella presentationer av människor. För att inte tala om hur folk generellt är dåliga på kommunikation och pr. Ni vet hur det är, vissa människor gillar man verkligen, men är tvungen att mutea dem på sociala medier eftersom deras närvaro där gör att man gillar dem mindre. Eller det gäller kanske alla. Det är ju sällan man loggar ut från Instagram, Twitter och Facebook och känner sig glad och full av energi.
Då tänkte jag på bloggen. Det här är ett forum som ger större plats för texter och kombinerar dem med bild. Det blir på så viss en djupare (och mer mänsklig?) bild av personen som driver den. Det som under de senaste åren eventuellt uppfattats som långsamt (på ett dåligt sätt), gammaldags och trögt kanske är det som behövs. Och extra mycket nu när vi inte kan träffas fysiskt.
Äh, jag tänker bara högt här. Vad tycker ni?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Karin · 6 years ago
Jag gillar din blogg jättemycket och har läst länge, och man får ju definitivt en bild av dig (har aldrig träffat dig). Min bild av dig är att du är positiv, gillar människor, älskar hästar, tv serier och avokado! Som sagt, gillar din blogg massor! Däremot så skriver du ofta att du har en normkropp när du pratar om kroppar och av nån anledning så känner jag mig oftast rätt irriterad på detta (sorry!) men det känns som ett sånt ältande och lite ”in your face”. En kropp är en kropp och kan man inte uttrycka åsikter utan att hävda vad som är en norm så känns det som att man inte är så fördomsfri ändå, och indirekt bidrar till upprätthållandet av sk ”normer”. Vet dock ej om det här är så du verkligen känner. Så det är ju endimensionellt och kanske risk av att jag tolkar in saker. Men känner ofta lite irritation vid såna stycken och det blir liksom att jag ibland får en bild av dig som inte känns positiv för mig. Vet ej heller om detta är ett svar? Random instagrammare vet jag bara vilken ansiktskräm de gillar typ, så på vissa sätt känner jag ju dig djupare men utifrån min egen hjärna typ.
Peppe Öhman · 6 years ago
AH! Tack, så har jag aldrig tänkt på det, men fick nu en aha-upplevelse. Jag har tänkt "normkropp" som en brasklapp för att: "Jag kanske inte har så mycket att säga till i den här frågan pga av jag själv har en kropp som accepteras i den rådande normen". Ska bara skriva "kropp" i framtiden (sen tycker jag inte att jag skriver så jättemycket om min kropp, men det händer såklart). Jag har absolut fördomar, tänker att det är ganska omöjligt att leva som människa utan såna, men jobbar såklart på att bli mer inkluderande.
hanna · 6 years ago
Så här jag också läst det, som en brasklapp– för att ämnet är så laddat och svårt och för att jag precis förstår hur du tänker eftersom jag också har en normkropp, och liksom du är åt det smalare hållet på den skalan. Jag tänker att man då inte riktigt har "rätten" att prata om "bara en kropp", för jag är så van vid att det är så tongångarna går, att här ska man inte bara komma och "vara" helt obekymrat, utan man ska vara medveten om sina privilegier. I de ganska hätska tongångarna som råder på sociala medier (för att återknyta till dem) känner jag lite grann att man som normkropp helst inte ska visa upp sig alls (nu gör jag inte det hur som helst, det känns för privat) för att inte spä på någon slags kroppshets eller bidra till att upprätthålla normer. Men hela den här diskussionen är så hopplöst svår, jag förstår det goda syftet med kroppsaktivism men i slutänden gör den ju precis det den INTE vill göra – sätter fokus på kroppen. Ursvårt och jag har ingen bra lösning! Det är ju också nog omöjligt att vara helt fördomsfri, om man ska vara ärlig, och även om jag såklart strävar efter att vara det vet jag ju att fördomarna finnas hos många andra. Och ja, hela den här kommentaren blir ju också jättekonstig eftersom jag nu sätter fokus på just min normkropp! Men samtidigt vet jag ju att även om jag skulle lägga upp en bild på mig själv tänka "jaja, en kropp, och den har minsann ett åderbråck där och ett ärr här och ett gäng år på nacken nu" så tänker många andra "vad smal hon är, lätt för henne att visa sig i bikini". Och av samma anledning tycker jag att det är jättesvårt att prata om kroppsrelaterade frågor utan att först påannonseras elefanten i rummet "ja, det är kanske lätt för mig att säga, men…" Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna harangen, kanske att det är väldigt sorgligt att det ska vara så här? Och att jag kanske också ska sluta safe:a och ursäkta mig för att jag uppfyller just denna norm (men inte andra). Gör tillräckligt många det tillräcklig länge kanske det har någon effekt?
Peppe Öhman · 6 years ago
Hanna, tack! Precis så försökte jag säga, men fick inte ur mig det lika bra som du.
Emma · 6 years ago
Hej! Så fint att kunna glida in här och ba jisses, hög igenkänning. Bra spaningar, du leverar som vanligt (=km lång kommentar, varsågod!); Jag tänker att eventuellt alla mediers problem blir mediets distansering (kanske med undantag för podden ) dvs att vi inte kan föra en dialog i realtid -> missförstår varandra med flit och i misstag. Det blir ju svårt att föra en argumentation om det ska slängas in brasklappar till höger och till vänster... Samtidigt säger det något om vår pr-hus samtid att man själv också lägger så sjukt mycket fokus på om man som avsändare till något man delar vidare/gillar/publicerar verkligen kan stå bakom det inte bara nu (vilket redan i sig självt är svårt: delar jag fake news? Bidrar jag till bubblan? Slår jag in öppna dörrar, vad ger det här för mervärde? Varför vill jag dela detta? Vad är syftet?) men också om säg 30 år. Internet är evigt ("evigt") och min egen ängslighet har tystat ner åtminstone mig. Diskuterar mest i forum med avgränsad publik (där jag som avsändare har lite bättre koll på vem jag riktar mig till och inte öppnar krig på 79 fronter samtidigt).. Men det bidrar ju också bara till echo chamber/bubbel-liv på nåt plan
Peppe Öhman · 6 years ago
Jag håller med dig om allt. Det är ju otroligt begränsande och bilden blir ganska endimensionell av folk. Samtidigt, det här sa de också i podden, har ju sociala medier gjort många mindre ensamma. Tänker att det kanske inte måste finnas en tydlig lösning, men att det är kul att göra spaningar och försöka förstå hur sociala medier påverkar oss och våra relationer.
Jessica · 6 years ago
Många av mina vänner har slutat använda och till och med tagit bort sociala medier, eftersom de insett att de mår dåligt av att titta på andra människors "perfekta liv". Själv gillar jag sociala medier och får inspiration, men använder dem kanske annorlunda. Har aldrig tänkt på det innan men följer knappt några "bekanta" . Följer nära vänner, bokkonton för boktips och aktiediskussionsgrupper.. Älskar bloggen som format, men det verkar vara svårt att få till en blogg som är intressant och kräver säkert en hel del jobb. Bloggar om vad man åt till middag eller senaste träningspasset blir snabbt ointressant.. Gick igenom listan som du postade häromdagen, (tack för den) och insåg att det krävs mycket för att jag ska fastna och följa en blogg.
Peppe Öhman · 6 years ago
Det låter mycket smart, alltså att distansera sig från sociala medier. Jag tror att man måste göra som du: ha ett specifikt intresse som man följer, då kan man få något vettigt ur medierna. Följer man bara andra människors liv kan det bli skevt.
Lena B · 6 years ago
För länge sen precis innan facebook var jag föräldraledig med två barn. En kompis som också var hemma med barn hade svårt att hitta på något att göra och tyckte att allt var ganska jobbigt. Hon frågade "men vad gör ni hela dagarna?" Så jag, som hade haft några ovanligt lyckade dagar mailade några ovanligt lyckade bilder från min föräldraledighet. Mamma på skidor med ett barn på ryggen och en 3-åring i skidspåret bredvid, papier machepyssel, museibesök , ja ni fattar. Större delen av tiden var jag så uttråkad och frustrerad att jag bara ville lägga mig raklång och blunda men det gör sig ju inte lika bra på bild. Jag ville muntra upp henne med roliga saker man kan göra med barn men effekten var den motsatta, och hon blev jätte ledsen och kände sig helt knäckt av allt hon inte orkade ro iland. Av den anledningen skaffade jag aldrig facebook, jag orkade inte med tanken på att hela tiden tänka på att nyansera bilden av mig själv för att inte framstå på något vis som inte är verkligheten. Det kräver ganska mycket arbete för att nyansera bilden av sig själv i sociala medier, och den tiden ville och vill jag inte lägga ner. Låter det helt galet? För några år sedan var mitt ickevarande på facebook otroligt provocerande för mina vänner, nu är det ingen som bryr sig längre. Jag gillar verkligen att läsa din blogg (som jag aktivt väljer att läsa) och jag tycker att du lyckas bra med nyanserna. Det är ju det som gör det intressant! Stor kram
Peppe Öhman · 6 years ago
Vilken fin liten historia, fattar precis din tankegång och är imponerad av din integritet. Det fanns en tid, som du säger, som ALLA skulle vara på FB. Nuförtiden känns det ju mest som ett ganska föråldrat och direkt dåligt medium med massa reklam dessutom. Tack för de fina orden om bloggen! Jag blev glad. KRAM
Moa · 6 years ago
Älskar min blogg och är glad att jag hållit fast vid den i över 10 år! Har ändå sett många branschkollegor falla för enkelheten i Instagram. Men som du säger, på en blogg får texten plats. Man kan bre ut sig och fördjupa. Den styrs inte av några godtyckliga algoritmer utan det som finns där, det läses. De som läser, de finns där för att de är intresserade. Inte för att de råkat följa dig nu någon gång och nu scrollar förbi dina poster samtidigt som de ser en serie. He. Jag har märkt en ökning av läsare under Corona och definitivt en ökning i engagemang. Så jag tror absolut att folk, i alla fall i tider som dessa, uppskattar det som är lite långsammare. Jag skriver mycket om psykisk ohälsa på bloggen vilket Instagram inte alls känns som plattformen för, på samma sätt. A ja, bra spaning hur som helst :)