Efter förlagsmiddagen satt jag och talade med de otroligt trevliga författarna Robert Åsbacka och Claes Andersson. Konstigt nog var det inte jag som förde det på tal, men plötsligt diskuterade vi skrivmetoder. Claes sade att han brukar tvinga sig själv att skriva, oberoende av kvalitet. Sedan stryker han allt det dåliga, men hittar också alltid något bra.

Robert berättade att han läser igenom det han skrivit och så fort han blir uttråkad eller märker att han vill hoppa över ett stycke tvingar han sig själv att skriva om det.

På fredag morgon i taxin på väg till flygplatsen höll chauffören en tjugominuter lång monolog om hur alla cyklister borde kväsas. Jag vågade inte annat än hålla med. Tre dagar senare, i terminalen på väg till Finland, satt det ett gäng finska pensionärer och diskuterade sitt hat gentemot finlandssvenskar och hur samtliga borde utvisas. Eller varför inte bara utrotas.

Jag smyglysssnade diskret och tyckte lite synd om alla inblandade.

När man sitter och pratar med en person och hen ställer en frågor om livet/jobbet/familjen eller senast sedda film är det comme il faut att då och då artigt ställa en fråga tillbaka. Man behöver inte vara superintresserad eller göra en intervju, men bara artigt slussa tillbaka en fråga då och då.

Och så här seriös såg jag ut några timmar tidigare då jag diskuterade sociala medier i Norden på Nordiska rådets scen.

Bild: Ulrica Taylor

Gårdagens mycket lyckade bokmässedag avslutades med att Friman bjöd upp Claes Andersson och mig på sitt hotellrum för att diskutera feminism och dricka rödvin. Jag klarade mig till tre, sedan gick jag hem i regnet, kröp ner mellan mina hotellakan och pussade människokudden god natt.

Så här såg jag ut 0300H i hissen på väg hem.

Sjukt sköna sängar här, men kuddarna är av storleken liten människa så i stället för att vila huvudet mot en mjuk dyna har jag i natt skedat en mjuk rektangulär person.

För övrigt bor jag på hotellet Clarion Post. Mycket fint och trevligt. De har till och med en pool på taket. Hade ingen bikini med mig och tydligen säljer man inte baddräkter i september i det här landet så jag svängde in via Monki och köpte de underligaste och mest täckande underkläderna jag hittade och tänker låtsas att det är en bikini.

Nu måste jag bara hitta någon som vill göra mig sällskap. Alla vet ju att det tråkigaste som finns är att ensam plaska omkring i en pool.

Hej från Göteborg! Jag har återhämtat mig efter den mardrömslika resa hit och installerat en personlig regel: I stället för att enbart hänga med mina finlandssvenska homies måste jag umgås med infödingarna.
Det har gått bra. Hittills har jag druckit kaffe med Esmes mamma, lunchat med Anitha, hängt på bokmässan med Lisa, stalkat och bytt några ord med Lina Thomsgård och senare Nina Hemmingsson (jag var starstruck), gått på samma kalas som Mian Lodalen och Maria Sveland och generat sneglat på dem (fast det räknas inte som träff) och i dag är en ny dag med nya möjligheter.

Klockan 16.30 sitter jag vid Nordiska rådets monter och pratar om sociala medier. Kom, kom!

Hittills har jag bara köpt magasin, serie- och barnböcker.

För många år sedan seglade jag med några vänner över från Helsingfors till Tallinn. Det blåste inte nämnvärt, men jag mådde ändå fasansfullt illa. Om jag inte hade en fantastiskt förmåga att kunna somna av ren viljestyrka skulle jag sannolikt ha dränkt mig själv i ren desperation. När vi anlände till Tallinn hoppade jag iland och tog färjan hem medan de andra fortsatte seglatsen vidare.

När jag i dag satte mig på tåget hade jag förberett mig med vägkost, Filter, Icon Magazine och Miss World, beslutat mig för att skriva ut en intervju och samlat på mig några tv-serier. Jag var lite orolig att tiden inte skulle räcka till för alla mina aktiviteter.

Little did I know att jag så fort tåget startade skulle bli sjösjukare än någonsin. En timme in i resan var jag tvungen att besöka tågtoaletten för att returnera min frukost till moder jord (när kvinnan som stått bakom mig i kön kom ut från toaletten mimade jag lögnaktigt "graviditetsillamående och pekade på min mage" vet inte varför det är finare att vara gravid än sjösjuk). Resten av resan satt jag och försökte fästa blicken vid horisonten samtidigt som jag profylaxandades och räknade ner minuterna fram till Göteborg.

Det finns ingen lärdom i den här anekdoten. Förutom att jag måste stryka tåg från listan på transportmedel jag klarar av.

Åt middag med Annica och Lena-Fi i går och som alla andra diskussioner jag fört med folk det senaste året kom vi in på vad som är en lämplig tid om man ska springa en mil. Annica sade att gubbarna på hennes jobb inte pratar om något annat än hur långt, högt och snabbt de springer/klättrar/cyklar.

Det beror på att löpning just nu är trendigt, men också på något slags dödsångest som drabbar folk över trettio. Att livet plötsligt känns ändligt och man vill sakta ner det kroppsliga förfallet. För de flesta som springer är i min ålder. Känner själv inge 22-åringar som löper 40 kilometer i veckan.

Och nu är jag så åksjuk att ni får a) vänta på slutet av resonemanget tills jag anländer till Göteborg eller b) fylla i resten själva i kommentarsfältet.