Sitter på tåget till Göteborg. Camilla Läckberg med sin polisman sitter framför mig. Jag låtsas som ingenting. Spela cool Peppe, spela cool.

Dagens finaste scen i filmen om mitt liv var då Friman och jag stod och väntade på varsin falafel på Fafa's och Jay Zs Empire state of mind gick på och hela köket inledde en spontan koreografi till musiken.

Vilken dag. Jag säger då det. Den började med en intervju om förlossningsdepression (Hannah namedroppades som ett stort stöd för kvinnor som mått dåligt efter att ha fött barn), sedan cyklade jag i väg till Sandels där jag drog en workshop om att påverka genom sociala medier, cyklade hem igen för att förbereda mig för en levande intervju med Milja Sarkola på Lilla Teatern, gjorde intervjun och pustade ut.

Som belöning för den här prestationsfyllda dagen tog Hietanen mig ett snabbt glas vin på Kitsch. (Hietanen tog också bilden under).

Här skålar Milja i en Cuba Libre och jag i en vodka efter en lyckad intervju.

Det här är ingen ursäkt, snarare en förklaring. Så här inför bloggens sjuårsdag känner jag att jag inte riktigt har tid att ge er så välskrivna texter som ni förtjänar. En stor del av min skrivenergi går åt att skriva texter för Hbl, frilansa för olika instanser för att inte tala om mer privata skrivprojekt. Men jag gör mitt bästa. Bloggen är ju det längsta förhållandet jag haft i hela mitt vuxna liv.

På tal om seven year itch så gör Magnus ett tv-avsnitt om kärlek där han bland annat pratar med Dominika Peczynski, Sverigechef och informatör för hela otrohetssajten Victoria Milan. Peczynski berättade att av alla länders medborgare är finländarna mest aktiva per capita på den här dejtingservicen. "dejtingservicen"

I dag presenterade en farbror i sjuttioårsåldern mig för en annan farbror i samma ålder genom att förebrående utropa: Men, känner du inte igen henne! Det är ju Alfamamman vi står och pratar med!

Bästa som hänt mig i dag.

Nina Åkestam har en bra blogg. Jag håller inte alltid, men ofta med henne. I dag skriver hon om hur hon träffar en gammal bekant på gatan och hur bekantingen ger henne minen: "Stackars dig som ingen man och inget barn har". Åkestam jämför det med minen riktigt religiösa människor kan ge ateister: "Stackars dig som inte förstår meningen med livet".

Jag tycker att det är lite tröttsamt med alla texter om och av folk som projicerar sitt eget livs mening på andra människor. Vare sig det handlar om att ha barn, hur fantastiskt det är att vara barnlös, tro på Gud, leva för musiken eller sitt jobb eller vad man nu hittar på. Alla som har barn lever inte identiska liv, lika lite som alla barnlösa, musiker eller tjänstemän. Jag vet inte om det handlar om att folk vill bekräfta för sig själva att de gjort rätt val eller om det helt enkelt ligget stor altruism och välvilja i att erbjuda lösningen till ett lyckat liv åt andra.

Själv tror jag att det är slöseri med resurser att tycka synd om någon som inte fattat samma lyckade beslut i livet som man själv. Kanske till och med lite arrogant att tro att alla ens egna val är de ultimata för alla.

I morgon på Lilla Teatern kl. 17.30 intervjuar jag Milja Sarkola som regisserat pjäsen I taket lyser stjärnorna. Fritt inträde! God stämning.

Pjäsen har för övrigt premiär på torsdagen.

Plaskade runt i en pöl då en av karaktärerna ur Twin Peaks joinade mig. Jag förstod inte allt han sa, misstänker att han talade baklänges.

Författaren Minna Lindeberg skriver om hur hennes yrke ibland uppfattas som en gullig hobby eftersom man genom att skriva böcker inte tjänar nämnvärt med pengar. Inte nog med att det är en vidrig människosyn att rangordna folk på basen av vad de förtjänar, dessutom tycks det finnas ett förakt för folk (alltså kvinnor, män blir konstnärer) som utövar kultur (skrev först kuktur, men låter som något helt annat).

I fredags träffade jag Hietanen för att öva in en koreografi inför vår performance på Lilla Teatern den 16.10 (alla måste komma). Jag tycker själv att jag är hyfsat vältränad och fick till och med höra att det på Yle går ett rykte om att jag kan göra plankan i sju minuter (tycker att vi låter detta rykte florera oberoende av sanningshalt), men i dag, två dagar efter dansövningen, är jag öm i hela överkroppen. Att markera eller att göra en Ku Klux klan-hälsning är praktiskt taget omöjligt på grund av smärtan (och personliga värderingar).