Min sista dag av ledighet beslöt vi oss för att (som vanligt) göra nåt roligt. Vi pratade lite om Universal Studios, LA Zoo och allmäna lekplatser, men fastnade till slut vid att åka till Griffith Park för en stund av ponnyridning. Jag är som bekant en stor hästälskare.

Griffith Park visade sig vara en fullträff. Hästarna var lite luggslitna, men verkade ha det ganska bra ändå. Och Vid älskade att rida. Han fick till och med trava lite på egen hand. Det var kanske inte så graciöst, men vi måste cut him some slack, det var trots allt hans första gång på en hästrygg.

Eftersom hästarna var livsfarliga stod de bakom nät och bom.

Insert hästköttvits här om ni absolut måste.

Vidar och Maggan inledde med en burgare och några fridare.

Sedan köpte vi biljetter till ridningen.

Det var inte så dyrt.

Och Vidar gillade det som bara den.

Lägg till bildtext

Ni vet de där morgnarna när man vaknar av att ett gäng knubbiga och klibbiga fingrar bänder upp ens ögonlock? Man ba: Herregud människa, klockan är sex på morgonen. Vem ÄR du egentligen? Gå och lägg dig! Fast man vet att spelet är förlorat.

I går frågade Magnus vår son vem han tycker mest om. Vid svarade (naturligtvis) blixtsnabbt: Peppe. Man kunde ju tro att det här var goda nyheter, men i praktiken innebär det att jag sedan vi flyttade till Los Angeles varit den lilla divans personliga assistent. De första veckorna vägrade han all annan transport än min famn. Snygga armmuskler, men jäkligt tröttsamt i längden. Jag serverar mjölk, leker cirkustiger, hittar på sagor, bygger kojor, skalar bananer, lackar tånaglar och det är ju fint att vara älskad, men ibland känner jag mig lite utnyttjad. Jag är så Vidars bitch.

Så himla trött i fötterna. Vi promenerade hela vägen till Venice och tillbaka. INFO: Venice ligger granne med Santa Monica, men är lite mer edgy. Om Santa Monica är Esbo är Venice Berghäll. Eller äh, det funkar inte riktigt med Finlandsjämförelser här. Softys snubbe Fred sa en gång så här: "Ni kan släppa ut Vidde i Santa Monica och låta honom promenera ensam runt stan hela natten utan att nåt händer honom." Venice är knappast farligt, men bland alla hashtomtar och springbreakers-lajvare skulle jag inte låta treåringen löpa helt fritt.

Nåja, det mesta med Venice är pittoreskt, har galen och fin arkitektur (om vi säger så här: man har blandat fritt) och är väldigt coolt. En annan del, Venice Beach, är som en blandning mellan Amsterdams värsta turistkvarter (man går liksom in i ett moln av gräs) och den där vidriga turistgatan Khao San Road i Bangkok där det går att kränga precis vad som helst. Skräp, knark och t-shirts med sexistiska texter. Ni vet. Ja och såklart tusenmiljoner turister. Fast utsikten är fruktansvärt fin.

Iakttagelse: Folk tränar och har sig som bara den, men så fort vi besöker turisthak och sevärdheter dyker de sjukligt överviktiga amerikanerna upp.

När vi gick hem pratade vi om hur bra vi trivs så här en knapp månad in i Los Angeles. Fruktansvärt fin stad. Vi funderade också om vi borde börja skryta mer.

God natt!

Vägen mot Venice pryddes av palmer.

Vi passerade också några fåglar som använde människouppfinningar som drickautomater.

Folk surfar flitigt i hoodsen.

Och åker skateboard medan de rastar sina hundar. Sa jag att alla har hund?

Till slut nådde vi piren i Venice. Magnus dödade mig nästan av hunger. Då fick han mat.

Vidar tjatade till sig en partyring. Ingen av oss kan använda den.

Lägg till bildtext

Folkhavet var digert. Trevligt med ett blandat utbud av människor.

En snubbe gav oss några gamla filmposters att hänga i Viddes rum. Säger bara en sak: Lassie!

Sedan skymtade vi Santa Monica-piren som Mumintrollet skymtar sin mammas öron i Vad tror du att det hände sen?

Tommix och jag pratade lite om PK och samtalet utmynnade i olika sorters humor. Får vem som helst skämta om vad som helst. Tommix skrev bland annat så här (bara ett utdrag):

"Politisk inkorrekthet är en absolut nödvändighet i ett samhälle. Om alla var politiskt korrekta i sina uttalanden får du plötsligt skitsvårt att hitta någon människa som säger sanningen.

Vi behöver ett samhälle med MYCKET MER politisk inkorrekthet. Är du en rasist, säg neger så vi vet att du är en rasist, säg att du slår ditt barn istället för det politiskt mer korrekta 'barnuppfostran' så vi vet att du är en jävla barnmisshandlare."

Tommix har en poäng i att man måste få använda humor. Humor ÄR viktigt. Precis som Tommix tror jag också på humor som ett sätt att ifrågasätta rådande system och att skratta åt makthavare. Humor ä en form av makt. Jag håller ändå fast vid att vem som helst inte kan skämta om vad som helst. Att skoja om en minister, en framgångsrik företagsledare eller en annan person med mycket makt är roligt. Så fort man sparkar neråt blir humor jävligt svår.

Läste ni på Twitter att Jonas Gardells skojade om muslimska kvinnor "som ambulerande enmanstält"? Twitter satte kaffet i vrångstrupen och läxade upp Gardell varav Gardell skrev ett svar i Expressen där han förklarade att han jobbat med humor i trettio år och alltså vet vad han sysslar med (en annan diskussion är om bra humor räknas i hur många år man sysslat med komik). I mitt Facebook-flöde kallade folk hans svar för brilliant men jag fick lite dålig feelis. Att svara: Äh, ni är bara gravallvarliga och humorlösa. Skojade ju bara. Lugna ner er! är klassik mobbningsfason. Hur besvarar man nåt sånt?

Bara det att han har makt nog att svara en twitterstorm i form av en krönika i en av Sveriges största tidningar visar att Gardell är en mäktig person. Och han menade garanterat inget illa, ville bara vara rolig. Kanske det inte ens var ett så farlig skämt. Men det kan ÄNDÅ bli fel. Hade en muslimsk kvinna i burka skrivit samma skämt hade det varit mycket roligare. Humor är inte alltid något som är förlösande och för folk närmare varandra. Tvärtom kan det alienera människor och grupper. Jag tycker att Björn Lindgren skrev en bra förklaring på SVT Debatt till varför alla inte kan skoja om allting:

"För varje skämt, för varje medskrattare och för varje person som inte säger ifrån, förstärks denna typ av skämts grund, nämligen negativa fördomar om utsatta minoriteter.

"Men att säga att humor i alla lägen gynnar demokratin är ungefär lika onyanserat som att säga att åsikter som uttrycks alltid gynnar demokratin. I båda fallen måste vi granska syftet och konsekvenserna: Sexism, rasism, islamofobi osv är alltid ett hot mot demokratin och allas lika värde – oavsett om det kommer i form av ett skämt eller inte."

Under de här sista dagarna av ledighet, innan allvaret sätter sina tänder i mig, har vi bland annat blivit bjudna på pool och fishtacos i Bel Air. Vi tog Mulholland Drive upp och Sunset Boulevard ner. Jag var som vanligt imponerad av allt. Fotade och hade mig.

Nu ska jag läsa en bok om entreprenörskap som om jag var en Blondinbella. Vidde kollar på Sesame Street och Maggan lär sig om överlevnad på Netlix (inför zombieinvasionen. Överlevnad i en värld av zombier, inte på Netflix). Vi kan med andra ord utgå från att allt är väl i Santa Monica.

En liten skräppval simmade förbi oss.

Ni vet vad som händer om man dyker med bikini?

Vidar och Minna tog en paus i simmandet och läskade sig med aloe vera-vatten.

Fina dagar kan man tydligen se ända till havet om man kollar västerut.

Vanligtvis dras jag med oförskämt lite ångest* (förutom månaderna efter att Vidar fötts och jag på kvällarna låg och tänkte på DÖDEN. Hur alla ska DÖ). Här i Los Angeles går det inte att ha dödsångest (kanske lite på freewayen, men det handlar mer om sund skräck för att folk inte kollar när de byter fil). Solen lyser, havet brusar och folk är så sjukt trevliga och glada. Nu kan det ju vara att jag ändrar mig när skolan kommer igång och det går upp för mig att jag a) inte kan engelska b) inte är tillräckligt smart, men då lovar jag att blogga om det. Hittills noll ångest och god fiilis..


*tycker på det stora hela att det rått lite inflation i ordet ångest. Nu för tiden är det mer kokett än hemskt. Däri menar jag inte att det inte finns folk som mår jättedåligt. Ni fattar. 

Sprang upp och ner för de där trapporna tillsammans med ett annat gäng stackare. En av mina medlöpare var en mamma med sin bébé i Babybjörn på magen. Det var en seg kvinna som trampade upp och ner flera gånger. När jag mötte henne för tredje gången beslöt jag mig för att vara amerikanskt trevlig, gav henne tummen upp, ett brett leende och sa:

"Well done there!"

Hon svarade avmätt:

"Thanks. Bitch."

Jag kan naturligtvis ha hört fel, men det lät verkligen som ett litet bitch på slutet.

Vill påpeka att detta bara är en pytteliten del av helvetestrappan.

Att åka upp till Hollywood-skylten och låta sig fotograferas vid den är väl ungefär samma sak som att besöka Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. Nå, vem är jag att förneka vår turiststatus (fast den tar slut på torsdagen då allvaret och skolan börjar).

Den här lördagen har det inte hänt så mycket annat än att vi åkte till Ikea. Med tanke på att jag avskyr Ikea (ofta dålig kvalitet, hetsar folk att överkonsumera och dessutom motsatsen till all form av originalitet) var det inte precis principfast av mig åka dit. Men vad gör man då det finns fyra, fula obekväma plaststolar på terrassen och Craigslist inte hade något att komma med? Jo, man åker ändå till Ikea.

För några år sedan läste och recenserade jag boken Konsten att shoppa av Johan Stenebro. Väldigt aktuell och bra bok. Om jag inte minns helt fel har Stenebro själv jobbat på Ikea och i ett kapitel berättade han att Ikeakunder i medeltal gör av med 200 euro per besök. Riktigt så mycket spenderade vi inte, men vi införskaffade några små loungemöbler som gjorde terrassen avsevärt mycket mysigare att dricka vin och se film på (har jag berättat att Magnus är besatt av att se film utomhus? Första sommaren vi var tillsammans tog han mig ner till Skåne där hans föräldrar har ett hus och tvingade mig och hans pappa att titta på Snakes on a plane i trädgården).

Sedan sprang jag en liten rutt och upptäckte det som jag antar att Softy menat när hon pratat om Santa Monica stairs. Jäkligt branta trappor som folk springer upp och ned för. Joggade upp för dem en gång och kände mig som en ojäst hög med vit deg när jag nådde toppen. Inte så kaxig där. Gick hem.

En annan trappa vi dagligen forcerar för att komma ner till stranden.