Hemma igen. Klockan är halv nio och jag är mitt inne i läxorna. Ska leta fram en bra och en usel audio slidshow och skriva om vad som gör den superba/skit. Känner mig som om jag gick gymnasiet på nytt. Och jag vill egentligen göra som på den tiden. Alltså lägga mig ner och sova dagssömn efter skolan. Men eftersom klockan är sju när vi är hemma och det finns läxor att göra samt barn och Magnus att leka med kommer sömn inte på fråga. Nu kanske det låter som om jag tigger om medlidande och sympati, men ni kan lägga tillbaka violerna och näsdukarna det är inte alls synd om mig.

I dag var till exempel en fruktansvärt intressant dag. Vi började med den där äckliga pitchen, sedan pratade vi om journalistik och etik (en pulitzerbelönad journalist/professor sa bland annat att det inte finns något som objektiv journalistik, men att man ska sträva efter att vara opartisk), grunderna i att ta bra foton och till slut fick vi lösa ut en väska med kamera, filmkamera, inspelningsapparatur och mikrofoner. Fattar inte hur vi ska hinna med allt.

Ja och så ska ni såklart lyssna på premiärpodden av Vad har Peppe lärt sig under veckan. Nytt avsnitt till helgen.

Grönt och fint på campus SYND BARA ATT VI SITTER INOMHUS HELA TIDEN.

Vissa öststatstendenser. Ska ta reda på vad det här är för en byggnad när jag lär känna campus lite bättre.

Här kan man testa sin kunskap om flaggor varje morgon och eftermiddag.

På vägen hem höll Vidar en liten stand up-session från baksätet till publiken på framsätet.

Liveblogging från USC: Jag har precis ätit min hemlagade lunchsmörgås på campus (träffade en mycket extrovert ekorre) och återvänt till klassrummet. Hela förmiddagen pitchade vi artikelidéer för varandra. Det var lätt vidrigt att pitcha på engelska. Jag kämpade som fan, men tappade ändå bort några ord. Tröstar mig med att jag kommer att bli smooth och avslappnad. Hela pitchkursen inleddes för övrigt med ett klipp från Mad Men. Sedan dess har det snackats mycket om Don Draper. Alla vill pitcha som Draper.

Nu börjar vi igen. Hörs senare!

Linn Jung,

Det tog några dagar innan ditt sommarprat nådde Los Angeles, men efter att ha förbannat Yles USLA app lyckades jag till slut tråckla ner podcasten. Jag klickade på den och började springa ner mot piren. Hade knappt kommit halvvägs innan jag grät. Sen fnissade jag lite och grät igen. Och då vet du ju att jag till vardags är en hård kvinna.

Svetten lackade när jag snyftande kryssade mellan turisterna nere vid stranden. Sara hade rätt när hon sa att det här sommarpratet lätt konkurrerade med de noggrant producerade praten i SR:s Sommar i P1.
Fasiken så du är bra. Så välformulerad och rolig och sann. Jag är så himla stolt över att vara din vän. Linn KUNG!

/Peppe

Linn Jung en vanlig dag på Valhallavägen i Stockholm.

Ni har kanske redan glömt bort Vine. Men OM det är så att ni har ett gammalt dammigt konto där så tycker jag att ni ska kolla in Magnus Silfvenius. Vidar beslöt sig nämligen en dag hör att highfive:a alla han mötte och Magnus lyckades fånga en stund av det. Maggan lägger också upp kändisspaningar. Alltså "kändisspaningar". Mest filmar han sig själv.

Själv heter jag PeppePeppePeppe på Vine. I går filmade jag mina svettiga ben som sprang i trappor.

Magnus går som bekant omkring och gör ingenting medan jag sliter i mitt anletes svett på USC. För att hans LA-hjärna inte ska förtvina helt beslöt han sig för att göra en podcast där vi pratar om vad jag lärt mig i skolan. Här är det första avsnittet.  Tanken är att det ska dyka upp ett nytt varje vecka.

Joggade till Santa Monica Stairs och såg några snygga blonda kvinnor med stora bröst och läppar. Jag insåg att jag måste börja kolla på Hollywoodfruar om jag ska kunna komma med någon slags kändisrapportering här på bloggen. Bland dessa träningsklädda, potentiella kändisar trampade en man i runt femtio. Han var klädd i svart t-shirt, svarta smala jeans och svarta UGGs. Svettades inte det mesta trots trappornas brutalitet. Hur kan man inte älska detta?

Efter att jag forcerat mig upp för trapporna fem eller sex gånger darrade mina stackars ben så mycket att jag måste promenera hem. Långsamt som en mycket gammal och mycket bajsnödig kvinna.

Här är vi bara halvvägs. Kvinnan på bilden inspirerade mig till att ta två trappsteg i taget.

Sa jag förresten att jag ÄLSKAR Los Angeles? Flera av mina klasskamrater har i tur och ordning frågat mig om jag vill stanna här efter att ha fått min M.A. Det är antagligen min egen paranoia, men jag får varje gång en vag känsla av att de tror att Europa fortfarande för ett kallt krig mot Sovjet och att jag kommer från ungefär Tjeckoslovakien. Att det bästa som hänt mig är att få exil i The Land of the Free.

Nu är det ju inte riktigt så (det där med kalla kriget alltså). Och mina klasskamraters fråga gör att jag inte riktigt vill erkänna att jag gärna skulle stanna här, men oss emellan: jag ÄLSKAR Los Angeles.

På Montana på väg hem från Louise´s där vi åt fredagspizza den här kvällen.

Jag har by all means inte slutat blogga. Men när man (alltså jag) lämnar hemmet lite före åtta på morgonen, lär sig (mig) nya saker fram till klockan sex och sen är hemma igen runt sju blir det så himla lite tid över att leka spökelefant med sitt barn och "spökelefant" med sin äkta man, att bloggen lätt hamnar i skymunda.

I dag fick jag lyssna på David Ulin, författare och journalist på Los Angeles Times, som gästföreläste för vår lilla grupp. Lärde mig också hur man gör en timeline och hur man bandar in ljud, hur man gör en intervju (här var jag väldigt uttråkad och fick vissa obehagliga besserwisser-tendenser) och till slut hur man gör en bra pitch (Mad Men var involverade och vi kommer att pitcha varje liten läxa vi gör under den här tre veckor långa bootcampen).

När jag kom hem snackade någon om pizza. Sagt och gjort, vi gick till Louise's och åt pide. Sen gick vi hem till tonerna av Vidar som frågade: "Excuse me Peppe, what is this?" medan han pekade på olika saker. Jag ba: "It's a dog", "It's a tree", "It's a car".

Kunde inte sova så jag steg upp klockan sex. Startade sjukt tidigt, man vet ju aldrig med trafiken här. Kom fram i tid (okej, skulle ha varit framme i sjukt god tid, men som tur är gick jag vilse på campus). Satt sedan i åtta timmar och sög in information. Mina tjugotvå klasskamrater har alla engelska som modersmål. Ett par har precis slutat skolan, två är över femtio, folk har jobbat på CNN, rapporterat från flera OS och så snubben som bland annat jobbar för Vice (han cyklade från New York till L.A. i somras). Så otroligt inspirerande. Under dagen har jag med säkerthet vetat att jag vill bli professionell fotograf, grunda ett produktionsbolag, börja sända podcaster och tiotals andra saker. Men satan i gatan så mycket jobb. Så fort jag kom hem var jag tvungen att sätta igång med läxorna.

Upptäckte också till min egen stora förvåning att jag är obehagligt samvetsgrann. Blev riktigt chockad när det visade sig att halva klassen inte läst kurslitteraturen. Hur VÅGAR de?

Maggan hade köpt kalifornisk Tattinger för att fira att min första skoldag är över. Den ska vi skåla i så fort jag lekt spökelefanten med en annan familjemedlem.

I det här huset kommer jag att vistas i tre veckor. Ni får ursäkta om bloggen blir lite långsam.

I morgon börjar skolan. Lite nervös. Ska försöka sova nu. I rummet bredvid försöker Magnus natta Vidar.

Magnus:
"Ta av dig strumporna och sätt på dig pyjamasen. Nu!"

Vidar:
"Magnus, DU ÄR EN BEBUT! Skärp dig."