Beslöt oss för att utforska vår egen gata och åt middag på Louises's Trattoria på Montana. Ungefär nionde eller tionde gatan. Mycket trevligt. Vidar somnade redan på vägen ut och på restaurangen sussade han sött på tre ihopförda stolar medan Maggan och jag avnjöt varsin öl och pasta vongole (eller Magnus åt biff). Sen gick vi hem via frozen yoghurt-stället och passerade en av de där tvättinrättningarna man bara ser i filmer. Snipp, snapp, snut.

Kolla in i kameran, okej!

Och le gärna försiktigt, men sött. Sådärja.

Ingen stor fan av blombilder, men ljuset var mycket fint på Montana Avenue den här kvällen.

Vidar somnade tre kvarter hemifrån. Vi beslöt oss för att ändå fortsätta vidare.

Tänkte först äta här, men ändrade oss och gick till Louise's Trattoria istället.

På vägen hem passerade vi Fox Laundry. Lite skumt, men antagligen helt vanligt ställe.

Piren hälsade också och önskade en god natt.

Efter dietinlägget och diskussionen i kommentarsfältet funderade jag vidare på mat. Mat spelar onekligen en stor roll i våra liv. Inte bara för att vi ska bli mätta och få energi nog att jobba och leka, utan också som en identitets- och statusmarkör.

Folk pratar om viner och bbq-såser, om syrning och syltning, om surdeg och råbiff, om ursprung och utseende. Och mest av allt är det medelklassen som pratar och fotar och jämför. Det är alltid lite finare att gå direkt till bonden/slaktaren än att plocka massproducerad färdigmat ur frysdisken. Vi är mindre den mat vi äter än den mat vi visar upp att vi äter. Hur vi väljer att äta handlar antagligen delvis om tillgänglighet, men också om utbildning och bakgrund. Och för den som har råd: Ett sätt att visa vem hen vill vara.

Förra veckan såg jag för övrigt en dokumentär som handlade om att 50 miljoner människor i USA svälter. En stor del av dessa är ensamstående mammor. Hemskt att se hur bristen på näring påverkade barnens skolgång och hur småttingar fick gå isäng hungriga.

Under såna stunder känns det lite dumt att bråka om hur länge man ska koka frukostägget. Men å andra sidan är väl livet (och bloggen) så. Banalt och småaktigt ibland, roligt och vid sällsynta tillfällen insiktsfullt och seriöst.

I dag ville Maggan prata om äktenskapstycke. Om hur folk som är tillsammans liknar varandra och om vi gör det. Han hade läst nånstans att folk dras till människor som liknar dem själva. Man vill vara ihop med sig själv, typ.

Vi är nästan av samma längd och har breda leenden, men annars har jag utseendemässigt svårt för att se likheter mellan Magnus och mig. Däremot har vi personlighetsmässigt många likadana drag (om man bortser från att Magnus är ganska anal).

En riktigt stor meningsdelare är ändå ägg. Jag vill att mina ägg ska ha rinnig gula och fast vita. Magnus vill koka/steka sina till de blir gröna. Vi äcklas gravt av varandras preferenser.

Plötsligt känns den här bloggen avsevärt snyggare, eller hur? Det är för att Anna gjort ett nytt sidhuvud och förvandlat Livet & Helsingfors till Livet & L.A. Egentligen gjorde hon flera skitsnygga alternativ och det var fruktansvärt svårt att välja (pendlar fortfarande mellan sjuan och elvan), men nu blev det sjuan.

Tack tack tack Anna! När jag kommer upp till Seattle ska jag belöna dig.

När jag började jogga, fullständigt otränad och svag, tyckte jag att en gammal t-shirt, mjukisbyxor och ett par slitna Adidasskor dög som utrustning. Lite senare insåg jag värdet av bra springskor. För nåt år sedan började jag springa i hala och tighta löpbyxor (låter som nåt man har på hundar med mens), sen kom skjortan i rätt material och nu har jag ett iphonefodral runt överarmen. Känner att jag för länge sedan passerat inkörsporten till grövre accessoarer. Bara en fråga om tid innan jag tycker att det är normalt och PRAKTISKT att ha små vattenflaskor fastspända kring midjan.

Förresten, min födelsedag stundar ju den 12 augusti och eftersom det är så himla roligt att få post när man bor utomlands vill jag att ni ska veta att jag inte blir sur alls om någon av er vill skicka en liten födelsedagshälsning.

Maila mig så skickar jag vår nya hemadress.

I går hade min nyfunna vän Minna bjudit med oss på en gratiskonsert i annan del av stan. Capital Cities skulle spela och vi beslöt oss för att äta något smått på Farmer's Market före spelningen. Det visade sig att Magnus och jag inte insett hur bökig trafiken kan vara i Los Angeles och det tog oss en dryg timme att komma fram. Herregud så många bilar det finns i den här stan. Bilar, bilar, bilar. Hela tiden!Vi är såna LA-nybörjare.

Förseningen ledde till att vi till slut missade spelningen (Maggan tröstade sig med att Backstreet Boys spelar på samma ställe nästa vecka), men fick en mycket trevlig kväll över varsin crepes istället. Sedan promenerade vi runt lite och jag konstaterade att jag vill äta på ALLA restauranger i hela stan.

På tal om att äta och leva hälsosamt alltså.

Det fanns också frukt och grönsaker att äta upp.

Måste vara att jag saknar Karin. Tänkte nämligen genast på henne när jag såg borden.

Magnus försöker komma ihåg vad hans familj vill äta.

Jag är imponerad över något som Minna sagt.

Crepe med choklad och banan. Som en plättbananasplit, Fast lite annorlunda.

Jag älskar att strosa runt i mataffärer utomlands. Kunde lätt tillbringa flera timmar med att undersöka hyllor med flingor, glass, bröd, frukt och grönsaker och you name it. Har bland annat noterat att vår näraffär (öppen mellan fem på morgonen till halv två följande morgon) har massvis med lightprodukter och less fat-lappar.

I Norden har man väl redan under några år jobbat sig vidare från lightvärlden (tack hemlige kocken Mats Eric Nilsson) till andra sorters dieter. Skulle tippa att den för tillfälle hetaste trenddieten är 5+2. Ät normalt fem dagar i veckan och fasta två. Andra populära och aktuella dieter: att skippa kolhydrater och mumsa i sig fett i nåt slags LCHF-hets (vet aldrig skillnaden mellan Atkins och LCHF), hoppa över måltider och istället dricka pulverdrinkar, stenåldersdieten där man äter som en grottmänniska och raw food där ingenting värms upp. (Softy berättade också att det finns en massa föräldrar som helt förbjuder sina barn att äta alla former av vitt mjöl).

Allt för att bli smala (och snygga för enligt all reklamverksamhet slank = snygg och lyckad som människa). Jag brukar ibland försöka räkna ut på vem det är som tjänar på att folk går på dieter och försöker pimpa upp sina liv genom att bli smalare. Men det är alla som vill sälja något. Konsumtion av produkter handlar väl i grund och botten om att köpa sig en liten stund av lycka och illusionen av ett aningen bättre (och vackrare och slankare) liv.

I går gick jag på fish taco-dieten.

I går träffade vi också några papegojor. Jag är inte superförtjust i tanken på att ha en fågel som husdjur (eller att ha husdjur överhuvudtaget. Gillar djur, men är inte redo för att ta in ett i familjen), men fina är de att se på. Man behöver bara gå ner till Santa Monica-piren för att få uppleva ett minizoo. Om man bortser från att alla har hund, kan man stöta på papegojor, leguaner och en gigantisk albinoorm.

Kuriosa: Linnet som Vidar har på sig är nedärvt av Linns son Matheo.

Har ni också tänkt på att benämningen PK oftast används som ett skällsord? Blir man kallad PK ska man ta det som en kränkning. Är man politiskt korrekt är man nämligen tråkig, mästrande och helt humorlös.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skumt, för vad är motsatsen? Att man är politiskt inkorrekt? Rasistisk, antifeministisk, slår sina barn, snattar och skattesmiter, tycker att negerboll är vad bakelsen ska heta (för så har det ju alltid varit!) och kanske man är för prostitution. Boys will be boys! Höhö, haha. På det stora hela är man en skön snubbe (man kan vara en skön snubbe som kvinna också, men det är mer sällsynt). Äckligt.