I samarbete med Readly

Nu ni! Mellan raderna-podden gör ett samarbete med Readly, som är en digital prenumerationstjänst av magasin och tidningar, och jag passar på att lägga upp samma erbjudande här. En månad gratis läsning med den här länken. Sedan kostar det 99 kronor i månaden.

I appen har du obegränsad läsning av tusentals tidningar och magasin direkt i mobilen eller läsplattan en fast månadskostnad. Med Readly kan du läsa både svenska och internationella tidningar, du hittar allt från Elle, Filter, Vanity Fair, Språktidningen, the New York Magazine och Bame. Perfekt för hela familjen eftersom det går att ha upp till fem profiler på ett konto (Majlis läser Bamse, Magnus Illustrerad vetenskap och Vidar Fantomen. Vi är extremt stereotypa som familj, jag vet).

För mig som tjatar om hur viktigt det är att läsa journalistik och nyheter från pålitliga källor är detta ett drömsamarbete! Det kan bli dyrt att i längden prenumerera på en massa olika dagstidningar, men genom Readly får du en chans att läsa alla magasin och tidningar du kan tänka dig (också internationella, perfekt att öva på franskan, tyskan eller spanskan).

När jag är i Sverige brukar jag köpa på mig en massa glossiga tidningar, men genom Readly är det som att gå in i Pressstop på Götgatan och ta med sig samtliga magasin ut igen. Och! befinner man sig på en plats utan wi-fi går det bra att ladda ner magasinen du är sugen på och sedan läsa dem offline.

Precis just nu läser jag Filter och specifikt om 5G nätet, en intervju med Tone Schunnesson i Elle (började lyssna på hennes Dagarna, dagarna, dagarna igår kväll) och Språktidningen.

Om ni undrar vad det är för en rosa utväxt jag har på axeln på bild nummer två så är det en liten badelefant Majlis slängde in i badkaret och som obemärkt simmade upp till utan under fotosessionen.

Får jag bara börja med att säga hur mycket jag tycker om er som läser och kommentarer här. En del av er känner jag, men de flesta har jag aldrig träffat. Ni är så smarta och vänliga och skriver så bra kommentarer. I dag fick jag till exempel en så bra kommentar på den där länken om hur AI avgör ens utseende. Jag hade min vana trogen bara lagt ut en kort mening utan vidare förklaring och insåg sedan till min stora fasa att det fanns folk som mådde dåligt av att en robot poängsatte deras utseende (fullt rimlig reaktion!).

Så här skriver Agnetha:

“…Så nästa reaktion var att börja analysera. Jag jobba i mjukvarubranschen och har varit med om en del maskininlärningsprojekt, och vet att algoritmerna väldigt snabbt kan spåra ur beroende på vilken indata de får när de ska lära sig. Noterade också att det fanns en EU märkning på sidan, och började fundera på syftet med “How-normal-am-I?”. Och se där, det fanns ju en hel del riktigt intressant och matnyttigt när man/jag orkade grotta ner lite bakom projektet. Som jag uppfattar det är det ett inlägg i debatten just om (bristen på) tillförlitlighet i kommersiella ansiktsigenkänningsappar. Det kan ge ganska olika resultat beroende på om bilddatan är på en (som i deras exempel) kinesisk befolkningsdelmängd eller elitidrottsmän, och korrelationen till data om längd, vikt etc och påverkan av ljussättning och vinklar på bilderna… Plötsligt blev det väldigt intressant att läsa! Och jag uppmuntrar alla andra av dina bloggläsare att klicka på länken “Created with support from the European Union” och läsa bakgrundsmaterialet. Tänker att det kan vara fler än jag som missade det vid första blicken. 🙂 Från lite ledsen och nedtryckt (lördag), till arg (söndag), till tacksam för intressant innehåll(måndag)!”

Jag har förresten tänkt mycket på att flera av er uppmanat mig att starta en Patreon, men hörni, kan vi inte göra så här istället. När jag gör samarbeten (som t.ex. det med StoryTourist och Doktor Glas), kan inte ni gå in och kolla på det, registrera er och testa? Jag är noga med att bara välja samarbeten som faller inom de värderingar den här bloggen har (typ journalistisk, litteratur, hållbarhet etc) och sånt som jag verkligen tror att ni skulle gilla/ha nytta av. Om ni är aktiva med mina samarbetspartners betyder det att jag får en liten inkomst och kan sätta ner mer tid på bloggen.

Har ni ätit ute sen mars? Här i LA är det som sagt förbjudet för restauranger att servera mat inomhus, men det har man löst genom att flytta ut stolar och bor på gator och parkeringsplatser. Det har gjort vår redan mysiga gata om möjligt ännu mysigare. I torsdags träffade vi några vänner och åt på en italienare på sextonde gatan. Otroligt trevligt. Ni vet hur man alltid skrattar mycket med vissa vänner, de här är såna.

Jag har också skrivit på den där krönikan jag nämnde i ett tidigare inlägg (om jag var en bättre bloggare som satsade på SEO hade jag länkat till inlägget, men orkar inte). Det blev en text om Instagram och om hur sociala medier är geniala eftersom de tillfredsställer en av de mest grundläggande mänskliga behoven: att bli sedd och bekräftad, men att Instagram inte är nog eftersom det bara är yta och det är därför många influencers vill ha en podd, för att kunna visa en lite djupare bild av sig själv som människa. Jag skrev också att Facebook (som alla under 35 hatar, inklusive undertecknad ) egentligen är mycket ärligare med sina sneda horisonter och dagboksuppdateringar. Varsågoda för spoiler!

Tack för alla förslag (äh, nu länkar jag ändå) till tema! Jag kommer att skriva den här krönikan en gång i månaden så era förslag kommer väl till pass. Också i podden som Maggan och jag spelar in imorgon. Ni som var intresserade av den amerikanska skolan är kanske intresserade av att lyssna på NYT podden Nice White Parents. Jag tyckte den var mycket bra.

Ibland när jag vaknar på natten tänker jag på vad jag skrivit på bloggen och blir orimligt stressad. I natt tänkte jag på att jag kanske lät elitistisk, självgod och hård i inlägget om utbildning. Ofta kan jag övertala mig själv om att det bara är hjärnspöken, men ibland är jag tvungen att gå in och läsa. Jaja, sånt tampas jag med.

Jag har också haft en otroligt bra ridlektion i Burbank. När jag kör dit passerar jag Disneys studion och det kännes alltid lite overkligt med siluetten av Musse Pigg på vägskyltarna.

Men nu över till länkarna:

Enligt AI är jag en 7,5:a i snygghet. (Hade hoppats på lite mer).

Hur Ice Ice Baby förändrade Vanilla Ices liv.

Kan USA ta til sig den tyska modellen (efter Förintelsen)?

Handen upp alla som följer Claudia Conway på Tiktok (jag avföljer nu).

Twitter kommer att flagga overifierade och tidiga påståenden om vem som vann presidentvalet.

Björnar jobbar som testpersoner (testbjörnar).

Så jävla sjukt att det fanns konkreta planer på att kidnappa Michigans guvernör Gretchen Whitmer.

7500 dollar kan förändra en människas liv.

Hur ofta byter ni lakan i sängen?

Vissa lökar är helt enkelt för sexiga för Facebook.

Hur ska man tänka kring det amerikanska presidentvalet? Som det ser ut nu är det 25 procents chans (risk?) att Trump blir omvald.

Britney Spears är väl ändå det ultimata beviset på att barnstjärnor sällan mår bra (trots all rikedom).

Läs tack-texten längst bak i boken.

QAnon har snart en representant i kongressen.

Jag tyckte mycket om den här intervjun och ska läsa boken.(på svenska)

Starbucks dominerar USA (hejdå små lokala caféer). Jag avskyr Starbucks.

Vi kollar på Teheran just nu. Gillar den!

Igår rusade vi hem från stallet för att hinna se vicepresidentdebatten och hann precis hem i tid (jag beställde hem mat i bilen medan Maggan körde och den kom bara 20 min efter att vi kommit hem). Vi har en god vän, som inte röstar och som tycker om att retas med mig genom att säga att om han röstade skulle han rösta på Trump och att Trump kommer att vinna valet. Det här är en person som inte läser nyheter eller har någon högre utbildning (men som är rik som ett troll, vi kan snacka mer om det senare).

När Maggan och jag satt där framför debatten och jag verkligen njöt av att höra Harris och Pence prata (okej om det var inte alltid en njutning rent innehållsmässigt, men spännande att se amerikansk politik pågå) slog det mig hur irriterad jag blir på slentriananalysen att Trump ska vinna. Det är helt okej att tro det, men då måste man, motivera det lite bättre än med “2016 trodde alla att Clinton skulle vinna, men då vann Trump mot alla odds”.

Från det här gick min tankegång vidare till hur otroligt viktigt det är med kunskap och utbildning. Det är oerhört svårt att googla sig till kunskap och allmänbildning. Det går såklart att läsa nyheter och veta vad som händer i stunden, men utan bakgrundskunskap och sammanhang är det svårt att se helheten. Och fattar man inte helheten är det omöjligt att göra en analys/verkligen förstå vad som händer i världen. Utan insikt i hur ett samhälle fungerar och vad som pågår politiskt är det omöjligt att delta i den demokratiska processen (till exempel att rösta).

Och jag fattar att alla inte hinner eller okar läsa fem dagstidningar om dagen. Men börja smått, lyssna på en podd, läs en tidning ordentligt, prata med folk som har koll. Politik är viktigt för det är politiker som bestämmer hur vår och våra barns framtid kommer att se ut. Klimat, utbildning, sjukvård, infrastruktur och så vidare, allt grundar sig in politiska beslut. Ingen av oss står utanför det (förutom de som är superrika kanske).

Det är ett jättestort problem att man på många håll i världen, inte minst här i USA ruckat på demokratin genom att underminera medias och myndigheters trovärdighet. Men hur lite man än tror på NYT, DN, Helsingin Sanomat, Le Monde eller vad man ju läser är de ändå långt mycket mer sanningsenliga en enskilda personers Youtube-klipp (eller blogginlägg, hehe).

Ja, vad vill jag säga egentligen. Utbildning/bildning och att ta demokrati på allvar är viktigt.

I samarbete med StoryTourist

Här kommer ett riktigt kul samarbete! Ursprungligen skulle bara min bokpodd Mellan raderna göra den, men jag vet att en majoritet av er också gillar böcker så jag slänger in den här också. Dessutom är dessutom gratis med koden MELLANRADERNAGLAS.

StoryTourist är en app som gör det möjligt för lyssnaren att stiga in i sina favoritberättelser. I praktiken innebär det att du befinner dig på samma plats som rollfigurerna i boken och  ser det de ser medan du hör historien berättas. Turerna är en upplevelse som kombinerar GPS-funktionen på telefonen och guidar dig med en ljudberättelse och interaktioner i form av bland annat pussel, foton, animationer och annat som knyter an till platsen där du befinner dig.

Doktor Glas-turen är en stadsvandring i Stockholm, som börjar på Klara Östra Kyrkogata. (OBS! Förvånansvärt många missar att man måste befinna sig på rätt plats i den aktuella staden för att kunna ta turen. Tydligen har StoryTourist fått en del meddelanden från folk som vill prova på hemifrån sin egen soffa, men det går inte. Masa iväg dig ut på stan!).

Med koden MELLANRADERNAGLAS får du göra turen helt gratis.

Motsvarande turer kommer att lanseras runt över Europa, olika städer har olika böcker. I London finns det redan nu en Sherlock Holmes-tur. När du laddar ned appen, som såklart är gratis, får du snabbt en översikt över vilka turer som är tillgängliga och vilka som snart kommer.

Jag är så nyfiken på den här turen och tänker själv testa den i december (Karin ska testa den nästa helg och referera den i podden), men om ni gör den kan ni väl höra av er och berätta hur det var?

På grund av att jag jobbar mot Sverige och Finland gör tidsskillnaden att jag ofta stiger tidigt upp och gör alla möten, intervjuer och poddar på förmiddagen. Det leder till att jag är slut som människa kring klockan två på eftermiddagen. Jag fattar att de flesta av er jobbar mycket längre dagar än så (hur långa dagar jobbar ni?). Efter två brukar jag på sin höjd svara på mail och fakturera. Det finns ingen kreativitet kvar i mig då.

När Malin hörde av sig och undrade om vi ville hänga med ner till stranden sa jag givetvis JA! Majlis hade precis avslutat sin  Zoom-session med Svenska skolan i LA och Vidar var klar för dagen han med. Maggan hade nån dum podd han skulle klippa och stannade hemma. Det är alltid en del gnäll involverat när jag ska dra barnen med till stranden, men det är också alltid värt det. Efter att vi hade lekt i vågorna berättade Malin att det just nu finns extra mycket hajar där ute på grund av någon slags parningsperiod. Det fick mig att lägga SUP-planerna på hyllan en stund. Man vill ju inte bli förväxlad med en fet säl.

Jag ska skriva en krönika för Hufvudstadsbladet nästa vecka igen. Temat får gärna vara aktuellt. Senast skrev jag om munskydd och vikten av att ständigt följa med nyheter, nu tänkte jag skriva om skönhetsideal och vad vi ser på Instagram (som ju fyller 10 år). Jag är också mycket öppen för att skriva om något helt annat. Kan inte ni komma med förslag? Vad skulle ni vilja läsa om?

Vad sysslade jag med en måndag då jag uppenbarligen var för upptagen för att blogga, undrar ni kanske nu. Ju, jag spelade äntligen in Mellan raderna, jag tror att det blev ett riktigt bra avsnitt. Jag talade om Juha Itkonens “Allt ett under” och Sanna Thorén Björlings “Allt vi har gemensamt” och Malin Klingenbergs “Den stora seniorkampen“. Karin talade om Doktor Glas och Beyoncé.

Det drog ut ganska mycket på tiden och när vi avslutade hade jag vara 30 minuter kvar tills Friday Lab-kursens modul 2 skulle börja (vi släpper förresten platserna till årets sista kurs den 19 oktober. Den börjar den 3 november och de 12 första som anmäler sig får plats). I Friday Lab talade vi om varumärken och vad folk säger om en/vad vi vill att folk ska säga om oss. Otroligt bra grupp!

Efteråt hade jag ett möte och skrev några grejer, letade efter en försvunnen poddfil (förgäves) och sedan kom Majken och Frida för att cykla lite. Majlis har bara en sån där balanscykel, men nu fick hon testa på stödhjul.

Jag var ganska trött i huvudet, men lyckligtvis skulle vi upp till stallet lite senare. Där träffade vi Jennie och Ilse. De dagar vi har sällskap hinner jag aldrig rida så mycket själv. Ibland snor jag en galopp uppför en backe, men mest av allt ser jag till att de andra får hjälp med hästarna. Det är ju alltid tråkigt att inte rida, men också ganska fint att få bli svettig och smutsig och glad av att hjälpa andra. Hästar gör folk så lyckliga.

Nu börjar kvällarna bli mörka och prärievargarna är ute på jakt. Tamara sa att hon inte vågar ha hundarna ute efter solnedgång eftersom de gärna äter hund till middag. Hästarna bryr sig inte så mycket om prärievargar, men det rör sig också puman i bergen (för några år sedan åt en puma upp två av alpackorna, sedan dess är de inlåsta över natten. Åsnor är tydligen de som försvarar hästarna. De sparkar ihjäl rovdjuren.

Jag tycker att det är så coolt att bo i en miljonstad, men ändå ha en så vild natur så nära. Fint är det att låta hjärnan vila bland hästar ibland, men det har jag ju skrivit tusen gånger tidigare. Imorgon ska jag ha dressyrlektion med min gamla dressyrlärare. Jag planerar att bli riktigt svettig och ska testa mina nya ridstövlar.

Jag lever verkligen mitt eget drömliv. Imorse steg jag upp kvart i sju, slängde i mig en macka och en banan (okej, inget stort fan av bananer, men den här hade inget brunt på sig) och körde sedan upp still stallet för en morgonritt. PCH var helt tom på trafik den tiden på morgonen, men havet var fullt av surfare. Eftersom jag var ensam tryckte jag ordentligt på gasen och lät bilen visa att den accelererar snabbast i stan. Jag bryr mig verkligen inte om bilar och ännu mindre om hur snabbt de rullar, men ungefär en gång om året passar jag på att lajva en människa som gör det.

Det var bara drygt 20 grader när jag kom fram, fixade iordning hästarna och red sedan ut med Tamara. Mycket fin morgon. När jag körde hem hade temperaturen stigit med tio grader. Precis när jag steg in genom dörren fick jag ett sms av vår kanadensiska kompis Corey. Han skrev bara “Primo” som är caféet vi brukar ses på. Han och hans fru Sandra och dottern Everly (som är exakt lika gammal som Majlis) åkte till Kanada i maj och vi trodde att de skulle stanna till minst januari. Men nu var de tillbaka och vi var så innerligt glada över att se dem!

På eftermiddagen gick vi ner till stranden och boogieboardade en timme. Det var fint.

Ungefär allt det här syns på Instagram och det är underbart, men det som inte syns är att min dator har nåt slags softwareproblem och laggar, säger att RAM-minnet är fullt eller stänger av sig själv. Jag har testat ta bort appar, byta browser, talat med Apple supporten, kört olika buggprogram, men ingenting hjälper. Loggade in som en annan person och då funkade allt perfekt så jag måste väl flytta över allt till ett annat konto. Otroligt störande. Det ligger också sand precis överallt i vår lägenhet, inklusive badkaret och sängen. Någon (=Magnus) måste storhandla imorgon. Jag tvättar HELA tiden, förutom då jag viker tvätt. Majlis lämnar leksaker på varje tom yta. Någon borde ta ut pappkartongerna till återvinningen. Måste komma ihåg momsen! Och svara på alla mail. Trots att jag tvättade precis alla våra plagg när vi flyttade hängde tydligen malarna med oss från förra lägenheten och så vidare i oändlighet. Det är allt småsaker, men ifall någon saknar igenkänning här på bloggen tänkte jag bidra med lite sådan.

Jag har alltid sett mig som en medioker förälder. Inte den sämsta, men långt ifrån den bästa. Jag vill inte ens ge mig in i en diskussion kring vad en bra förälder gör, delvis för att reglerna är så diametralt olika gällande pappor och mammor, men också för att det är så subjektivt. Mina barn har otroligt mycket skärmtid, men det orkar jag faktiskt inte bry mig om. De är okej. Jag känner mig ofta usel när jag ber barnen låta mig vara ifred för att jag måste jobba och bra när jag gör saker med dem som att ta en Pokemon-promenad med  Vidde eller som igår att ta Majlis med ut i Tuna Canyon på en liten ritt.

Solen höll på att gå ner, först såg vi en hjort, sedan massor av små kaniner och avslutningsvis en prärievarg. Jag red på Sequoia och hade Majlis på Sophie i ett grimskaft. Magnus hängde med på Sovereignty och vågade till och med trava uppför en backe (Majlis sitter och skriker TRAAAAV hela tiden). Ja, i den stunden på hästen med två av tre familjemedlemmar kände jag mig som en god mor. Jag umgås ju otroligt mycket med mina familjemedlemmar eftersom jag jobbar hemifrån och mina barn också gör det. Det går liksom inte att vara den där emojin med hjärtögon hela tiden, men jag intalar mig själv att det är bra för barnen att se att föräldrarna är helt vanliga människor med ett vanliga känslosprktrum.

En sak som skiljer USA från min upplevelse av att vara barn i Finland (obs att det ju är ganska många år mellan mig som barn och mina egna barn) är friheten. Mina föräldrar var tydliga att de älskade mig och syrran och samtidigt lät de oss dra ner till stranden själva, rida, cykla runt stan på kvällarna och ta oss till skolan. Okej att vi inte var fyra år gamla då, men i skolåldern. Här får folk panik av nioåringar som promenerar till skolan utan sällskap och jag får en känsla av att vara oansvarig när Majlis leker i vågorna och med hästarna i hagen. Trots att jag finns i närheten. Här skjutsas barnen överallt (trots att vi bor på ett cykel- och promenadvänligt område) och om Majlis spatserar några meter bakom oss på gatan är det mer regel än undantag att en orolig person kommer fram till oss och ber oss hålla ett öga på henne.

Jag är antagligen oansvarig ibland, men jag tror också att barnen får självförtroende av att klara av saker själva och göra sånt som är lite läskigt.

Den största insikten som förälder och vuxen människa är väl ändå att alla, precis alla, bara experimenterar sig fram i livet. Somliga blir bara bättre på att ta in lärdomar än andra. Eller vad vet jag.