Självständiga barn
6 years ago
Jag har alltid sett mig som en medioker förälder. Inte den sämsta, men långt ifrån den bästa. Jag vill inte ens ge mig in i en diskussion kring vad en bra förälder gör, delvis för att reglerna är så diametralt olika gällande pappor och mammor, men också för att det är så subjektivt. Mina barn har otroligt mycket skärmtid, men det orkar jag faktiskt inte bry mig om. De är okej. Jag känner mig ofta usel när jag ber barnen låta mig vara ifred för att jag måste jobba och bra när jag gör saker med dem som att ta en Pokemon-promenad med Vidde eller som igår att ta Majlis med ut i Tuna Canyon på en liten ritt.
Solen höll på att gå ner, först såg vi en hjort, sedan massor av små kaniner och avslutningsvis en prärievarg. Jag red på Sequoia och hade Majlis på Sophie i ett grimskaft. Magnus hängde med på Sovereignty och vågade till och med trava uppför en backe (Majlis sitter och skriker TRAAAAV hela tiden). Ja, i den stunden på hästen med två av tre familjemedlemmar kände jag mig som en god mor. Jag umgås ju otroligt mycket med mina familjemedlemmar eftersom jag jobbar hemifrån och mina barn också gör det. Det går liksom inte att vara den där emojin med hjärtögon hela tiden, men jag intalar mig själv att det är bra för barnen att se att föräldrarna är helt vanliga människor med ett vanliga känslosprktrum.
En sak som skiljer USA från min upplevelse av att vara barn i Finland (obs att det ju är ganska många år mellan mig som barn och mina egna barn) är friheten. Mina föräldrar var tydliga att de älskade mig och syrran och samtidigt lät de oss dra ner till stranden själva, rida, cykla runt stan på kvällarna och ta oss till skolan. Okej att vi inte var fyra år gamla då, men i skolåldern. Här får folk panik av nioåringar som promenerar till skolan utan sällskap och jag får en känsla av att vara oansvarig när Majlis leker i vågorna och med hästarna i hagen. Trots att jag finns i närheten. Här skjutsas barnen överallt (trots att vi bor på ett cykel- och promenadvänligt område) och om Majlis spatserar några meter bakom oss på gatan är det mer regel än undantag att en orolig person kommer fram till oss och ber oss hålla ett öga på henne.
Jag är antagligen oansvarig ibland, men jag tror också att barnen får självförtroende av att klara av saker själva och göra sånt som är lite läskigt.
Den största insikten som förälder och vuxen människa är väl ändå att alla, precis alla, bara experimenterar sig fram i livet. Somliga blir bara bättre på att ta in lärdomar än andra. Eller vad vet jag.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Jenny Erlandsson · 6 years ago
Kära Peppe, Jag tycker att du är en otroligt cool mamma, du är lugn och har sånt tålamod när du tex låter Majlis få prova sig fram själv (jag är alldeles för snabb att vara där och ”hjälpa till”).Det är verkligen något jag inspireras av och jag tänker ofta på det när jag ser dig med barnen, jag vet inte varför jag aldrig har sagt det? Jag ser ju också vilket självförtroende dina barn har och hur framåt, modiga och självständiga dom är! Som sagt, jag inspireras och ska öva på att bli en lite coolare mamma jag med. Kram!
Peppe Öhman · 6 years ago
Jenny, det var så fint skrivet att jag fick tårar i ögonen. Tack! (och jag har ju sett vilken otroligt fin morsa du är)
MC · 6 years ago
Tror också starkt på att försöka göra barnen självständiga. Gå ut och i alla fall FÖRSÖKA klara precis vad som helst, och veta att de alltid kan landa mjukt. Plus att det går mycket väl hand i hand med att jag är en ganska lat förälder. Win-win! (Eller lat? Vet inte. Kanske bara trött. )
Peppe Öhman · 6 years ago
ha, jag tänkte skriva samma sak. är för lat och trött för att orka vara den perfekta amerikanska mamman.
Lena B · 6 years ago
Jag tror man färgas så mycket av kulturen omkring sig. Heja dig för att du står på dig och låter barnen röra sig lite friare trots att "snälla" personer upplyser dig om att du borde ha mer koll. Det är starkt. Och genomtänkt. När vår äldsta föddes i USA fick både hon och jag elektroniska fotbojor innan navelsträngen klipptes så att ingen skulle kunna stjäla henne från sjukhuset. Hissarna slutar gå, dörrarna låses och larmet går om ett barn kommer för långt bort från mamman (och det är en annan histora). De första åren efter det var jag ständigt livrädd att någon skulle ta henne. Sedan flyttade vi till Sverige och vi bestämde oss aktivt för att bli mer coola föräldrar och det är ett aktivt beslut varje dag. Coola föräldrar får coola barn, fast jag tyckte att det var väldigt svårt att vara ensam cool i den amerikanska kulturen. Många runt omkring oss där vi bor nu tycker synd om barnen som får cykla till träning och skola, jag tror snarare att vi gör barnen en björntjänst om vi skjutsar dom och där är vi stenhårda, fast det hade vi säkert inte varit i USA. Där hade vi anpassat oss/sålt våra själar/vikt oss för grupptrycket eller nåt i den stilen. Så heja er!
Peppe Öhman · 6 years ago
Du beskriver det amerikanska samhället så klockrent. Majlis föddes ju i ett birthing center så hon utsattes inte för ett sjukhus säkerhetsåtgärder, men den där försiktigheten leder ju bara till rädsla. jag lyssnade på en NPR-podd som handlade om Qanon och amerikanernas rädsla för att pedofiler ska kidnappa deras barn, men i praktiken händer det aldrig att främmande människor stjäl barn. Kidnappningar är alltid någon som känner barnen, vårdnadstvist eller motsvarande. Ja, ja tack för din kommentar!
Julia R · 6 years ago
Att du lär dina barn att bli självständiga och umgås med dem gör dig till en bra förälder. Jag hade (har fortfarande men tänker barndom nu) en underbar mamma som verkligen gjorde allt för oss på ett sätt som ändå gjorde oss självständiga och framförallt gav oss självförtroendet att vi kan åstadkomma vad vi vill (inom rimliga ramar typ haha) märker att flera andra bekanta inte har det tänket. Min pappa var och fortfarande är motsatsen, har aldrig umgåtts med oss och huvudsakligen ansett att det är mamma som ansvarar för oss. Behöver jag ens skriva att de är skilda idag? Just att umgås med sina barn tror jag också är viktigt för framtida relation. Min mamma (hon som bara köpte proffsiga ridgrejor till oss) har alltid umgåtts med mig och min syster, köpt böcker som vi har läst tillsammans, ridit massor, bakat, insåg först som vuxen att anledning till att jag kan baka så pass bra (som jag har tänkt att alla kan?) är för att mamma lärde oss baka som små. Idag har jag begränsad kontakt med min pappa, men umgås mycket med mamma.
Peppe Öhman · 6 years ago
Kan verkligen känna igen mig i det du skrev om frånvarande pappor. Jag har inget minne av att pappa skulle ha lekt med oss (så skiljde mina föräldrar också sig när jag var 11). Än idag är det jag som tar aktivt kontakt med pappa. Han ringer aldrig mig. Har aldrig tvivlat på hans kärlek, men jag tror att han inte riktigt vetat hur han ska visa den.
puva · 6 years ago
Hejar så på dig! Barns egna initiativ till självständighet tycker jag att man ska understöda. Att vara nordamerikansk hemmamamma är ju på många sätt en heltidssyssla, inte minst pga allt förande, hämtande och övervakande av barn, blir alldeles matt av blotta tanken. Mina kusiner bor i Kanada, och trots att det inte är lika hysteriskt (ur vår synvinkel) där, är det ändå en milsvid skillnad. Min 14-åriga kusindotter får inte åka nånstans ensam, antingen är det en äldre bror som kör henne eller en förälder. "There's so many reports on the news about kidnappings and kids being harrassed" är förklaringen. Då de var och hälsade på oss i Helsingfors för ett tag sedan var de alldeles ifrån sig då mitt äldre barn åkte spårvagn ensam för att möta oss på stan. Hon var då knappt 10 år gammal. Intressant diskussion följde om frihet och självständighet, vad det innebär och vad man har för nytta av det. Jag vet inte om de förstod helt, mest blev de imponerade av hur tryggt det är i Helsingfors. Statistiskt är det ungefär lika där de bor, men det gick inte ihop med deras uppfattning om trygghetsläget där.
Peppe Öhman · 6 years ago
Men visst är det intressant hur folks känsla av (o)säkerhet baserar sig till stor del på kulturen snarare än fakta.
Isabelle · 6 years ago
Det här med säkerheten. Jag tror att det handlar om kulturskillnader och generationsskillnader. Brottsligheten är väl högre i USA än i Finland? Jag menar kanske mer specifikt kidnapping, och mord. Men. Där är ju risken extremt liten? Och Kalifornien är ju inte USA? Däremot dödliga trafikskador? Om det knappt finns fotgängare? Är det kanske inte särskilt hög statistik? Men man skiljer kanske inte mellan statistik och statistik. Just att USA är mer otryggt? Det är ju sant! Jag skulle säga att jag upplevde det som ett faktum att London och Paris var betydligt farligare som ung tjej än Stockholm! Att för ett barn att ensam promenera i Stockholm jämfört Paris skulle jag känna mig tryggare i Stockholm. Barn rör sig själva här i Paris men bara korta sträckor och inte över stora gator. Inte p g a barnet. Men för att vad gäller trafik har jag personlig erfarenhet och känner även till statistiken. Svenskar kör defensivt, saktar in och stannar. I Paris kör man för fort och väldigt offensivt. Dessutom finns det ett stort antal förare med oförsäkrade bilar, som kör berusade, som kör med immiga rutor, utan körkort, drogade, arrangerar drag races, stulna motorcyklar, kör mot rött o s v. Barn blir skadade i trafikolyckor som fotgängare i min lilla förortsstad! Sedan har vi ju lärt oss om barns uppmärksamhet i trafiken sedan 80-talet. Jag vet knappt om föräldrar visste att man kunde skydda sina barn. Ser man som förälder statistik över säkerhetsbältets effektivitet blir det ju konstigt att inte använda bältet. Amerikaner är ju jättenonchalanta vad gäller säkerhetsbälte? Men visst att det finns en kultur av otrygghet som kanske reflekteras i verkligheten men att riskerna inte bedöms helt riktigt. Man ska vara mer rädd för poolen och havet än för främmande människor?
Peppe Öhman · 6 years ago
Så sant, det är olika i olika städer och kulturer. USA är på många sätt säkrare än på 70- och 80-talen, men då fick barnen röra sig mer fritt. Jag tror som du säger att det finns flera olika saker som kan skada barn (trafiken!), men kidnappning där en främling dyker upp och tar barnet existerar knappt alls i USA trots att folk är livrädda just för det.
Isabelle · 6 years ago
Ja jag funderade vidare. Intressant ämne eftersom det ju är ett beslut speciellt som man som expat fattar med stort eget ansvar när man inte bara följer normen. Här i Paris är normen att man promenerar till skolan själv (främst hem egentligen) när man är 10. Mindre vanligt att cykla. Kommunen har regler att barn under 8 inte kan lämna aktiviteter ensamma. Min unge har sedan han var 7 rört sig själv i kvarteret men inte dagligen utan typ posta ett brev, köpa en baguette, gunga i närmsta parken ensam, ta sig till skolan (det finns lokalpolis som ser till at barnen kan ta sig över gatan)? Men jag ser även barn som springer rakt över gatan och det har gjort mig lite mer skeptisk? Japan har ju extremt liten brottslighet och barnen där är berömda för att ta sig till skolan själva tidigt? Det jag själv sagt till vänner är att jag inte skulle vilja ha större barn i London p g a drogkulturen (alla Londonbor inklusive ministrar har testat droger men jag vet ju inte hur det är idag). I Paris är jag mer rädd för trafiken och mobbing och inte orolig för droger. I Stockholm skulle jag tycka det var jobbigt med klädhetsen? Men ja barn är ju mycket tryggare idag. Och de dör inte av sjukdomar utan de dör av saker vi kan skydda de emot. Det kanske gör att även om risken är mindre har ansvaret hamnat hos oss och vi har färre barn dessutom? Sedan ska jag vara ärlig med att London och Paris har förorter jag aldrig skulle röra mig ensam i om natten och knappt i dagsljus. Tyvärr. Och att jag varit med om massa trista händelser, blottare, knivhot, man som tänder en eld i tunnelbanevagnen, blivit förföljd, klappad i rumpan, spottloskor mot mitt ansikte, utsatt för ficktjuvar typ 5 ggr, stulna cyklar och att det ju säkert gjort att när man sett den sidan är man försiktig... Mina kompisar i Stockholm kunde inte fatta att jag gärna tog taxi hem vilket var självklart som tjej i London.
Peppe Öhman · 6 years ago
Vilken otroligt bra kommentar! Tack! Precis så är det, det finns olika problem på olika platser (vissa är mer realistiska än andra).
Jagjgajah · 6 years ago
Ja detta med otrygghet alltså...det är ju inte konstigt att man följer kutymen i landet man bor. I stockholm hat jag låtit min sjuåring cykla sista biten ensam i allen till skolan men ändå inte känt mig helt trygg i det. Det finns galningar. Helt krasst. Jag har alltid varit uppmärksam på olika personal på förskolan och sånt och tänkt att det är rätt konstigt att man inte vet mera om alla dessa vikarierande män på förskolan. Så uppdagades det ett pedofilfall där den skyldige dessutom var pappa till min kompis klasskompis. Vem hade trott det. Jag tänker att det är ganska naturligt att man skyddar sitt barn och att man formas av sina egna erfarenheter. Men jag försöker att rädslan inte ska styra livet. Mitt barn åkte på kollo med främmande ledare trots min pedofil misstänksamhet. Intressant förresten, vår generation som bott utomlands och backpackat etc, kommer vi att vilja att våra barn gör samma...
Jennifer · 6 years ago
Som Isabelle skriver så beror det kanske på hur säkert ett land eller en stad anses vara. Uppväxten i Gällivare fick jag promenera och cykla vart och hur långt jag än ville från ung ålder, här är ganska lugnt och tryggt. Fick dock som fyraåring inte gå ner till grannhuset, så när mormor var barnvakt så smet jag just dit, mamma sa "DU MÅSTE FRÅGA!" och mitt svar var "men då får jag ju inte". Med det sagt så lär tydligen föräldrar i större svenska städer numera sina 8-9 åringar hur de ska agera ifall de blir rånade? Och då är kanske en naturlig övergång att man börjar skjutsa istället för att låta de ta bussen själva redo att bli rånade?
Peppe Öhman · 6 years ago
Nu har jag bott så länge utomlands att jag inte har koll på hur farliga städer Stockholm och Helsingfors är, men efter en liten gallup bland vänner verkar det som att de flesta låter (senast!) sina mellanstadidebarn ta sig själva till skolan. Men det är säkert lokalt också, beroende i vilken del av staden man bor (eller landsbygden)
Jagjagjah · 6 years ago
Jag har inte varit så nojig och tyckt att jag är good enough förälder. Inte funderat så mycket kring en massa grejer. Men den senaste månaden har vi flyttat och jag är på nytt jobb. När jag blir utmattad och på gränsen till att inte klara det längre, börjar jag komma för sent. Det har hänt förut i andra perioder. Idag fick jag en vänlig tillsägelse om att mitt barn mår dåligt när hon kommer för sent så ofta, av läraren alltså. Shit vilket knytnävsslag i magen och väckarklocka. Jag försökte ta det som en vuxen och tänka att ok då får jag skärpa mig, känner mig med all rätta som en usel förälder. Samtidigt dyker lite självförsvar upp: jamen jag har det tufft just nu, snälla kan jag inte bara få cred för att vi ändå tar oss till skola och jobb? Kände mig plötsligt lite lost. Jag är bra på att dra iväg på aktiviter och äventyr. Usel på att fixa middagar och fixa barngrejer hos oss. Kan bångna lite av föräldraansvaret.