Nu tycker jag vi tar en paus i samhällsfrågor och pratar om något ljust och trevligt. Surfing! Jag är sannerligen inget proffs själv. Har tagit lektioner i Argentina, Brasilien, Frankrike och såklart här i LA, men aldrig kommit så långt att jag slängt in min bräda i bilen klockan fem på morgonen och sedan kört till Malibu för att ta en våg i soluppgången. Jag kommer upp på brädan och kan göra en sorry ass sväng om jag har tur, men det är ungefär allt. Men växer man, som mina barn, upp i södra Kalifornien är det närmast lag på att man lär sig surfa. Därför fick Vidar sin första lektion idag.

Surfläraren visade sig vara en snubbe Magnus träffat på en fest hos en reklamfilmsregissör för några år sedan. Då hade de börjat följa varandra på Insta och nu fick de en chans att träffas igen. För en kort stund, sedan drog Vidde ut med honom i vågorna. Vi andra satte oss på stranden, drack kaffe och åt bagels.

På stranden träffade vi några kompisar och satt sedan och snackade med dem medan Majlis rastade sig själv i sanden. Otroligt trevligt. Ni vet den där känslan när ens barn motionerar sig själva och man vet att de kommer att sova gott samma kväll. Jag blev själv också ganska sugen på att surfa så nästa lördag tror jag att jag hänger på. Har ju våtdräkt och nybörjarbräde på balkongen. Surfläraren sa att Majsan också kan hänga på och det skulle väl vara typiskt henne att blixtsnabbt bli bättre än resten av familjen. (fast det är ingen tävling!)

Det är fredag och det innebär fredagslänkar! Men innan vi sätter igång med dem är ni kanske nyfikna på hur det ser ut med mitt arvode. Hbl vägrar höja det till samma nivå som männens. Det är som det är, jag startade inte den här diskussionen för att få mer pengar, utan bara för att få ett klart svar på varför skillnaden såg ut som den gjorde. I onsdags hade jag ett möte med cheferna och där förklarade de att de tycker jag är en sämre skribent (det är det “marknadsskäl” betyder) och att jag skadat tidningens anseende med min text. Jag hade såklart gärna sett ett mer ödmjukt och självdistanserat sätt att hantera den här frågan från Hbls håll, men det kan jag inte påverka. Oss emellan tror jag de säger upp samarbetet med mig när dammet lagt sig i januari, men den som lever får se. (och jag ångrar verkligen inte att jag skrev om detta).

Nu tar vi FREDAG(slänkar)

Podden Taxen och Terriern pratar om löneskillnader (och lite om mig).

Skuldkänslorna och pekfingrarna som kommer med att ha blivit smittad av covid.

Alla befinner sig i riskzonen.

Stacy Abrams är den riktiga hjälten 2020 och 2021.

Kommer vi någonsin att kunna lita på opinionsundersökningar igen?

Ctrl Alt Delete.

Megan Thee Stallion.

I den här texten verkar Ivanka Trump inte speciellt sympatisk.

Auntie Style.

Håller Rudy Giuliani på att smälta?

The Best Inventions of 2020.

Skadeglädjen över de digitala nomadernas fall.

Folk har slutat ligga med varandra, det är inte bra.

Mycket snack om gravidhjärna, men hur påverkas den manliga hjärnan av föräldraskapet.

“OK” tummen mot pekfingret är numera klassad som en hatsymbol.

I Kalifornien måste folk stanna hemma mellan 22 och 05.

Orkade någon av er kolla på Emily in Paris? (jag kom 15 min in innan jag stängde av)

Är det dags att ta itu med The Undoing? Vad säger ni, hiss eller diss (som kidsen INTE säger).

Jag vill ju att ni ska tycka att jag är sval och cool och stark, men den här veckan måste jag erkänna att jag varit så jäkla trött. Alla snubbar som hör av sig i olika former på sociala medier och vill vara The Voice of Reason (= noll självdistans eller analys) suger all energi ur mig. Jag har ju varit i den här situationen förut och vet att det aldrig lönar sig att prata med dem, men det är ändå så tröttsamt. Det är också så fruktansvärt deppigt att så få män är intresserade av att riskera att i offentligheten prata om kvinnors rättigheter (ändå: kudos till samtliga av mina killkompisar som heter Martin, alla har de delat min krönika och engagerat sig). De flesta män hör av sig på DM eller låtsas vara för upptagna med annat. SAD.

Jaja, det här visste jag ju, men varje gång det händer blir jag lite nedslagen. Tacka vet jag den armé av kvinnor som dyker upp. Fy fasiken så jag tycker om er.

Den här eftermiddagen åkte jag som vanligt upp till stallet. Jag skulle hjälpa min vän Frida som sysslar med Equus Coaching att ta några bilder för hennes sociala medier. Hon passade på att dra en guidad meditation där jag träffade Peppe sju år gammal och det var så rörande att jag grät en liten stund. Otroligt skönt att gråta ut skiten. När grät ni senast? Jag kan varmt rekommendera det. Se en sorglig film eller läs en tragisk bok. Mycket förlösande.

Sedan red jag såklart några hästar, pratade med vänner, kollade på solnedgången över Stilla havet, gratulerade mig själv till att jag sade upp mig 2014 och valde att flytta till LA.

Jag är egentligen ganska trött på att prata om mitt eget arvode för att skriva krönikor på Hbl, men här kommer en artikel i facktidningen Journalisten som jag tycker var bra. En genomgång av läget och vad cheferna svarar.

Jag vill för tusende gången upprepa att jag ursprungligen bara ville ha en rimlig förklaring på varför jag fick ett så mycket lägre arvode än killarna. Det fick jag inte och när Hufvudstadsbladet inte ville publicera min text om det gjorde jag det själv. Jag är inte ute efter en personlig vendetta, jag tror genuint att cheferna på Hbl vill ha en jämställd värld, men att det ibland blir fel. Vi lever i ett patriarkat och påverkas alla av kulturen. Som feminist måste man check oneself i varje beslut varje dag. Ibland hinner man ändå inte och då går det kanske så här.

Jag vill lyfta den här frågan för att jag kan göra det. Jag många olika uppdrag och tjänar helt okej med pengar. Det fanns däremot en tid när jag skulle ha tvekat inför att ensam ställa mig mot ett stort mediahus. Att förlora ett uppdrag skulle ha gjort att jag haft svårt att betala hyran. Idag klarar jag mig ekonomiskt även om Hbl avslutar vårt samarbete. Just därför är jag skyldigt att ta upp frågan om lika lön/arvoden. Jag har råd att göra det och jag har plattformen.

Det som däremot gör mig så fruktansvärt provocerad är alla de medelåldersmän som aldrig lyfter ett finger för jämställdhet, men när det handlar om kvinnors lika löner då bränner det till i dem och de skriver långa von oben-förklaringar kring varför det just i det i det här fallet (och alla andra) råkar vara att kvinnan är lite sämre än mannen. Antingen är hon sämre på att förhandla, eller på att skriva, eller på att välja jobb eller på att förstå sin rättmätiga plats i samhället. De här männen skriver med självklarheten bara en person som levt med privilegier hela sitt liv kan uppbåda. Det äcklar mig så.

Så här skriver Yle:

“I Finland är kvinnans euro drygt 80 cent, och i medeltal tjänar kvinnor nästan 8000 euro mindre i året än män, om alla branscher räknas in.

Finland kommer på 22:a plats i en EU-jämförelse från i fjol, bakom bland annat Sverige, Danmark och Frankrike. I Belgien är kvinnans euro till exempel 94 cent. Gapet i Finland var enligt forskning för några år sedan lika stort som för 30 år sedan. Orsakerna är många. Kvinnodominerade branscher är ofta lågavlönade branscher trots att utbildningen för många av jobben är lika långa som vissa högavlönade, mansdominerade yrken. Det finns också fall av löneskillnader på samma arbetsplats för samma jobb, ett fenomen som inte enligt STTK tas på allvar i landet.”

Imorse gästade jag SVT Morgonstudion och pratade löneskillnader med avstamp från mitt eget case. Jag börjar prata ca klockan 6:35. Kul om ni vill kolla! Och för er som inte bor i Sverige vill jag tipsa om Express VPN (bra också för annan surfing). Första månaden gratis. Använder själv den troget.

Hörni, tack för det otroliga stöd ni gett mig i den här kampen om lika arvoden! Alla ni som hört av mig till mig och till Hufvudstadsbladet! Jag uppskattar det enormt mycket. Det är fint att inte känna sig ensam när det blåser (även när man själv orsakat stormen). Att säga upp sin prenumeration på Hbl är ett tydligt ställningstagande, men jag hoppas att ni som gjort det kan tänka er att återuppta prenumerationen om tidningen kommer med en tydlig strategi och förklaring kring hur de tänker jobba för lika löner (själv tycker jag att alla krönikörer ska få samma summa. Så jobbar man på kultursidorna på samma tidning).

Men tillbaka till prenumerationerna. Idag sprids det så mycket villfarelser och annat skit på sociala medier och internet i allmänhet att journalistiken är extra  viktig (kolla bara på USA). Journalistiken är en viktig del av en demokrati. Det måste finnas någon som är obunden som granskar makten, ifrågasätter, undersöker och rapporterar. Utan det är vi helt vilsna. Om ingen betalar för journalistik slutar den existera. Äh, ni vet det här, men ville ändå skriva det.

Den här veckan har inte bara handlat om att bråka om lika arvoden för samma jobb. Jag har också ridit en hel del och hjälpt min kompis Elliot få fler bilder till sin modellportfolio. Elliot har Downs syndrom och kunde nyligen skriva på ett prestigefyllt modellkontrakt. Visst gör det en på gott humör? Elliots mamma råkar dessutom vara min goda vän Anna-Maria som också är en otroligt duktig fotograf (hon brukar bland annat ta mina författarporträtt). I onsdags åkte vi upp till Topanga och styrde upp en photo shoot. Jag var hästassistent.

Ni vet hur det ibland känns som om världen är unken och ingenting förändras. Så är det inte, allt fler sorters människor får synas i offentligheten och det tycker jag är så otroligt fint. Nu menar jag inte bara kvinnor, utan också POC, folk med funktionsvariationer, transpersoner osv. Sånt händer såklart inte av sig självt, bakom det finns det människor som kämpar, ifrågasätter, är besvärliga och vägrar ge upp.

Fy fan vad systerskapet är fint. Jag känner mig så stark tack vare alla som delat min text. Tack! Jag talade med en vän om varför det alltid är så få män som ställer sig vid vår sida när vi kämpar för jämställdhet. Vad tror ni? Min analys är att män känner att det inte berör dem. Varför skulle de riskera något de inte direkt har något att vinna på? Det gör mig lite nedslagen. Män som är tysta när kvinnor behandlas orättvist säger egentligen: det är helt okej för mig.

Hur som helst så skrev HBL att de ska se över sina arvoden och vill ha ett möte med mig.

Varje fredag lägger jag upp en lista med de bästa texter jag läst under veckan. Här kommer de:

Trumpismen lever vidare trots att Biden är president. (på svenska)

Goodbye Ivanka!

Goodbye Anonymous Republican Source!

En superbra artikel på Politico om Trump-kampanjen de senaste sex månaderna.

Det gick bra för (de republikanska) kvinnorna i valet.

AP säger att det rådde ytterst lite valfusk.

Trump tjänar ändå pengar på att folk tror på valfusk.

Om skillnaden mellan att kritisera en presidentkandidat som hotar demokratin och att vara partipolitisk som journalist. (på svenska)

Kul med en QAnon-anhängare i kongressen.

Jag avskyr verkligen Facbook.

Ska Spotify ta ansvar över disinformation som sprids genom Joe Rogans podd?

Så jäkla glad över Kamala Harris.

Nej.

I USA finns det inte socialstöd, sånt tar kvinnorna hand om.

Det handlar inte om just du blir sjuk, tänk om du har ihjäl någon annan?

Man älskar ju historier om svanar.

Jag är verkligen ingen person som gillar kostymdraman, men älskar The Crown. Premiär för säsong fyra idag.

Hörni, tusen tack för den otroliga feedbacken på inlägget under! Jag har läst varje kommentar minst två gånger och ska försöka svara på alla. Jag tror verkligen att det enda sättet att röra oss mot jämställdhet är att vi som är priviligierade nog att kunna berätta gör det. Och att vi sluter upp bakom varandra. Jag hade såklart hoppats på lite mer stöd från män, men men.

Välkomna nya läsare! Här kommer en kort presentation. Jag heter Peppe, eller egentligen Jeanette, men när jag var tre döpte jag om mig själv efter en apa som hette Peppe och sedan dess har jag kallats det. Jag är född och uppvuxen i Helsingfors, men bor sedan 2013 i Santa Monica, som ligger utanför Los Angeles. Jag hade aldrig drömt om att bo i USA, men fick ett stipendium för att göra en Master in Specialized Journalism, tog med mig familjen och åkte. En amerikansk kompis i Helsingfors sa: “Nobody stays in California for only one year” och han hade rätt, nästan åtta år senare är vi fortfarande här.

Vi är jag och min man Magnus (som ursprungligen är stockholmare så vi brukar hänga där somrar utan pandemi), vår son Vidar som är tio och dotter Majlis som är fyra (den enda riktiga amerikanen i familjen). Magnus är före detta tv- och radiomänniska, men producerar några av de största poddarna i Sverige. Vidde går i skola och Majlis skrotar omkring hemma och skäller på oss andra.

Jag skriver böcker, jobbar som journalist, driver ett kvinnonätverk som heter Friday Lab. Jag gör också podden Magnus och Peppes podcast som handlar om journalistisk, samhälle och feminism, Mellan raderna med Jihde och Öhman som handlar om böcker och Peppe möter där jag intervjuar författare. Ibland talar jag amerikansk politisk på Svenska Yle och SVT Morgonstudion, eller skriver för olika svenska och finlandssvenska tidningar.

Mest av allt tycker jag ändå om att dra upp till stallet och antingen rida ut i bergen eller träna dressyr. Det brukar jag göra tre-fem gånger i veckan.

JUST DET! I dag blev jag också nominerad för Runeberg Junior-priset för min senaste bok “Vita lögner och höga hinder“. Är mycket glad och stolt över det.

Det här är min krönika som skulle ha gått i Hufvudstadsbladet på fredagen, men som tidningen inte vill publicera. Tänkte att jag klistrar in den här istället. Jag gillar ju att skriva för Hbl och gör det inte för arvodet, men för att det är kul (den tid jag lägger ner på en text rimmar väldigt illa med det de betalar mig). Jag skrev inte den här krönikan på grund av personligt gnäll, men för att visa hur det kan gå till. Ni får gärna dela. Mitt rubrikförslag var Trettio procent sämre.

“För ett par veckor sedan fick jag veta att två manliga frilansare får 30 procent mer betalt än jag för exakt samma uppdrag. Ungefär samtidigt läste jag att om man slår ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Finland på ett år är det som att kvinnorna jobbar gratis från november till årets slut.

Jag utgick för att det i mitt fall var ett missförstånd och kontaktade min uppdragsgivare. Där fick jag först förklaringen att skillnaden i betalning berodde på ”marknadsskäl”, sedan ”att mitt arvode ändå ligger i toppskiktet” och till slut att ”de andra också fick mindre betalt när de började” och att jag faktiskt får bra betalt för andra uppdrag. Det hade ingenting med könsskillnader att göra.

Jag var arg och besviken, men en liten röst viskade också ”Öhman, du kanske är en 30 procent sämre skribent än killarna”. Sedan slog det mig: Tänk om kvinnor runt om i hela Finland hör samma röst när de inser att de får sämre betalt än män. Att de inbillar sig att de helt enkelt inte är lika bra. Att just deras problem är individuellt.

Jag försökte gaska upp mig och tänka rationellt. Det finns säkert en massa rimliga argument till att just jag får ett lägre arvode än männen, men helt okvalificerad är jag inte. Jag har jobbat som journalist i femton år, gett ut snart elva böcker, vunnit pris, föreläst och har tiotusentals följare på sociala medier (jag ser på dig ”marknadsskäl”). Jag har två magisterexamen, en från Helsingfors universitet i statsvetenskap, en från USC, rankad som den bästa journalistutbildningen i USA 2014 när jag tog min examen. Det sagt kan såklart mina manliga frilanskolleger fortfarande vara 30 procent bättre än jag, hur man nu mäter en sådan sak.

Det är såklart inte är en medveten strategi att betala kvinnor mindre än män. Mina uppdragsgivare är inte demoniska chauvinister, flera av dem är faktiskt feminister. Få chefer arbetar metodiskt för att kvinnor ska ha mindre pengar än män. Det betyder ändå inte att alla beslut automatiskt blir rättvisa. Jämställdhet handlar om aktiva val, analys och självrannsakan. Vi är alla en del av ett system där mäns arbete än så länge automatiskt värderas högre än kvinnors. Vi föds in i det, men istället för att låtsas som ingenting borde vi sträva efter lösningar. I USA finns t.ex. något som kallas ”anonyma violinister”. Under uttagningar får musikern spela bakom ett skynke och strumpfota för att klackar mot golvet inte ska avslöja dem. Den här strategin har lett till att fler kvinnor än män anställs.

För några år sedan skulle jag inte ha skrivit den här krönikan. Då var jag alldeles för beroende av arvodet för att riskera att utmana min uppdragsgivare. Jag var rädd för att uppfattas som besvärlig och att ryktet skulle sprida sig till andra mediahus. Lyckligtvis befinner jag mig idag i en position där jag kan och upplever att det är min plikt att berätta.

För det är viktigt att dela med sig av erfarenheter. För att påskynda processen mot lika lön måste vi prata om arvoden och tjänster, tala med uppdragsgivare och våga se mönster. Riskera att upplevas som besvärliga. Vara solidariska. Ibland leder det till utjämning, andra gånger inte. I mitt fall får jag harva vidare med ett lägre arvode än minst två manliga kolleger för att skriva krönikor i HBL, men jag fick i alla fall ut den här texten och det är alltid något.”

Det var någon som skrev på Twitter att den (motvilligt) avgående presidenten i USA inte verkar njuta av något. Han gör inget bara för att det är roligt och givande. Han har ing husdjur, tillbringar inte sin fritid med familjen, han verkar inte uppskatta god mat eller ett gott glas vin, han läser inte böcker, ser inte på film. Han golfar, men tydligen gillar han det bara så länge han vinner. Vinner han inte får han raseriutbrott. Det här är såklart bara rykten, men lek med tanken. Finns det någon liknande person i er närhet, någon som inte verkar ha en enda hobby eller faktor i livet som bara är där för att det känns kul och bra? Något som inte leder till ett tydligt resultat och det liksom är meningen.

Och vad är er grej? Böcker? Mat? Skriva? Hundar? Filmer? Vin? Min är såklart hästar, men också ett glas gott vin, böcker, ett långt bad med stearinljus, leka i vågor och pooler. Att göra grejer bara för att det känns bra är något jag måste tänka på att lära mina barn (eller det kanske är något alla barn har i sig och sen hyvlar vuxenlivet bort det ur en del av oss).