När jag tycker att de blåser lite kyligt på stranden brukar jag tänka att detta är en normal sommardag i Finland. Om temperaturen ligger på 18 grader räknas det som någorlunda varmt och jag har inget att köaga på. Jag har verkligen inget att klaga på (utom möjligen att Magnus satt uppe och drack drinkar i Silverlake till klockan fem imorse. Fast inte ens det klagar jag över. Är mest imponerad över att han pallar). Det slog mig idag att att de svenskar (och finländare?) som haft minsta lilla längtan hem drog under året som gick. Bara de som verkligen vill bo i Kalifornien finns kvar nu. Det har lett till färre diskussioner om var man ska bo, vilket är otroligt skönt.

Imorse skrev jag en stund på min roman. Den kommer ut på Norstedts våren 2022. Det känns jättestort och fint och jag är så stolt över det. NOR-FUCKING-STEDTS! Det är en relationsroman som utspelar sig under ca 10 år i Stockholm, Helsingfors och Los Angeles. Patriarkatet, hur ska man leva, finns det stunder när otrohet är okej, och barnen då! Som svar på er tanke: Nej, det handlar inte om mig. Grejen med roman är att det är fiktion.

Jag skriver en stund varje morgon. Det är oftast så trögt, men ibland blixtrar det till och då tar historien en ny vända eller en av huvudpersonerna säger något oväntat. Älskar när mitt undermedvetna slänger fram idéer. Men oftast är det trögt. Sedan spelade jag in ett avsnitt av podcasten Skåpet med Cissan och Johanna. Väldigt kul var det! Lade upp några texter på Vad vi vet och började skriva på en text om klimakteriet. Bakade kanelbullar och träffade min kompis Jenny på stranden. Majlis och Jennys dotter Celine var med. Det var lite kyligt, men mycket vackert.

Nu satte sig Magnus framför mig med en stor burk glass. Han säger att han inte får i sig något annat. När var ni senast riktigt, riktigt bakis? Jag minns knappt när jag var det själv. Vågar inte må så illa.

Okej, detta är kanske den vanligaste enkla rätten en människa kan göra, men jag älskar ändå tomatsåsen. Vi äter den ofta. Jag med mozzarella, Magnus och Majlis med parmesan. Vidar utan ost. Så här gör jag: Steker en hackad vitlöksklyfta i olja, slänger på en burk tomatkross och ett gäng hackade körsbärstomater. En stor skvätt rödvin. Låter puttra länge. MINST en halvtimme, helst längre. Salt, peppar och lite för mycket chiliflingor.

Okej, er tur. Vilken rätt är den enklaste och godaste ni gör?

Jag fick en så bra fråga igår:

Vad fint att du känner dig stolt! Du nämnde att du inte alltid varit det, vilket gjorde mig nyfiken. Kunde du inte berätta mer om din yrkesbana? Dels hur du tagit dig från punkt A till punkt B, men även vilka dina vägledande principer varit under resan. Hur började allt? Hur fortsatte det? Själv studerar jag fortfarande, men känner mig lockad av journalistyrket. Om jag ska vara ärlig så skrämmer arbetslivet mig. Tips för nybörjare uppskattas därför STORT. Kram, tack för allt du gör!

Ingen orsak att känna sig stressad! Arbetslivet är jätteroligt och blir det tråkigt kan man alltid byta. Häromdagen pratade Magnus och att det borde finnas en lag som tvingade folk byta jobb när de var kring 35. Ha minst två helt olika karriärer i livet. Jag tror nämligen att det mesta man gör och är något man kan ha nytta av i sitt arbete. Ett tips är att våga fråga både om hur det är att jobba på olika platser och om hur man får ett sånt jobb. Och när du går på arbetsintervju prata inte om varför jobbet skulle vara bra för dig, förklara varför du skulle vara perfekt för jobbet (men det visste du garanterat redan).

Jag har haft ganska många olika jobb. Under och efter gymnasiet jobbade jag med att sälja kaffe, alltså både på café och nyrostat kaffe i en supermarket (inte så stolt över det pga av att jag var omotiverad och därför inte gjorde ett så bra jobb) och som simlärare för barn (var motiverad för jag tyckte det var kul och att timlönen var jättebra).

När jag började plugga jobbade jag som vikarie i olika lågstadieskolor. Det var både kul och inte kul. Bäst var det när läraren jag vikarierade förberett lektionen, värst när jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra. Osäker på hur bra jag var på det. Läraryrket är så jäkla svårt och utmanande. Stort kudos till alla kreativa, kunniga, motiverade och empatiska lärare!

Efter mitt andra år på universitetet fick jag sommarpraktik på Utrikesministeriets Kommunikations- och kulturavdelning. Det ledde till att jag sex månader senare fick jobb på Kommunikationsavdelningen (samma chef, bra chef. Vi är fortfarande vänner) på Sekretariatet för Finlands Eu-ordförandeskap. Otroligt kul jobb! Fick träffa en mass stadsöverhuvuden och resa runt i hela Finland. Bada rökbastu i Uleåborg och hänga vid forsen i Tammerfors. Jag var ung och inte så smart, men det gick tydligen ändå.

Sedan gjorde jag ett Erasmusutbyte i Nederländerna och jobbad som forskningsassistent vid University of Twente. Just det var inte så inspirerande. Översatte mest texter. Kom hem. Fick jobb på Finlands ambassad i Buenos Aires. Flyttade dit. Insåg att det inte är det minsta glamouröst och spännande att jobba på en ambassad. Åkte hem till Helsingfors, fick jobb som medarbetare för en riksdagsledamot. Älskade det jobbet! Var stolt över att få jobba på Finlands riksdag. Tyckte så mycket om min riksdagsledamot. Det kändes som om jag befann mig på den viktigaste platsen i hela världen. Fick många vänner jag har än idag. Tog min magisterexamen i statsvetenskap.

När jag fått tillräckligt av riksdagen fick jag jobb på en ekonomisk nyhetsbyrå. Jobbade på kommunikationsavdelningen och min uppgift var att ta emot och ordna program för utländska journalister som besökte Finland. Efter att ha jobbat på svenska, engelska och spanska så många år var min finska ganska knagglig och det var jag inte alls stolt över. Sökte och fick jobb som chefredaktör på tidningen Papper. Gjorde det i knappt fem år. trivdes jättebra och var stolt över det.

Papper lades ner och jag flyttades till Hufvudstadsbladet som reporter. Tyckte det var jobbigt att en nyhetschef skulle bestämma vad jag skulle skriva om och pitchade in ett fredagsuppslag som jag var ansvarig över. Gjorde det i ungefär ett år. Jag var väl halvbra. Tyckte inte det var så inspirerande. Sökte ett stipendium för att göra en master vid USC i LA. Fick det och nu är vi här. Eller åtta år senare är vi fortfarande här.

Nuförtiden skriver jag böcker, jobbar som journalist, driver Friday Lab, gör fyra-fem poddar och bloggar. Nu skrev jag det här inlägget så fort att jag antagligen glömde bort någon fas i arbetslivet, men ungefär så här ser det ut.

Vad har ni jobbat med?

Vet ni vad som slog mig igår? Hur skulle ni kunna veta det, vilken dum fråga att börja inlägget med. Hur som helst så pratade Magnus och jag om jobb. Han tycker att jag jobbar för mycket och jag tycker att han (ofta) är en latmask. Det finns inget tråkigare än människor som skryter om hur mycket de jobbar så jag försöker att inte prata så mycket om det och när jag gör det skojar jag om att jag tror att mitt människovärde hänger ihop med det jag presterar. Det blir liksom ett sätt att avdramatisera min ambition. Eller till och med förminska den. Äsch, den här lilla ambitionen.

Det som slog mig igår var att jag är stolt över mitt jobb. Jag tycker att det jag gör, vare sig det är att skriva böcker, jobba med Friday Lab, skriva artiklar, podda eller blogga, är viktigt. Jag fattar ju att det blir trams och skoj ibland och att jag inte alltid är bäst på det jag gör, men det var ändå en fin känsla att känna: Stolthet över den arbetsbild jag själv skapat.

Tänk att det skulle ta så länge att identifiera eller kanske ta sig fram till den här känslan. Men nu är min fråga: Hur är det med er. Är ni stolta över det ni jobbar med? (OBS jag har verkligen inte alltid varit det).

Här kommer tre bra poddavsnitt. När jag lyssnar på något bra känns det som slöseri att inte tipsa om det. Min kompis Jenny brukar be om avsnitt istället för bara namnet på podcasten och jag fattar henne. Ibland har man inte tid och lust att kasta sig in i en hel säsong. Vänja sig vid programledarnas manér och förstå dynamiken och dramatiken. Därför kommer här tre avsnitt.

This American Life: Beware of the Jabberwock. Om konspirationsteorier, Alex Jones och en pappas kamp att få folk att tro att hans son verkligen blev mördad i Sandy Hooks-massakern.

Hidden Brain: The Easiest person to Fool. Om hur vår hjärna lurar oss, att be om förlåtelse om hur bra och dåliga ledare är.

Mellan raderna: Huvudpersonens svagheter. Okej, en av mina podcaster, men tycker att min partner Karin Jihde ger så bra skrivtips här att ni måste lyssna.

Okej, jag slänger in en kortis till: Tankar för dagen: Linda Skugge “Se det som konst”

Det var den helgen, skulle jag kunna skriva, men just den här helgen är tre dagar lång hos oss. På måndagen firar man President’s day här och skolorna håller stängt. Jag har inte så bra koll på amerikanska högtider och trodde att det var förra måndagen vilket ledde till att Vidar var 90 minuter sen till skolan (exakt så länge tog det oss tydligen att klura ut vilken dag det var).

Vi traskade ner till en av kvarterskrogarna och skålade för veckans framgångar. Ingen älskar att äta på restaurang lika mycket som Magnus. Han har ju själv jobbat i branschen och tar äta ute på största allvar. Det är inte ofta vi äter middag på restaurang, men i fredags var det verkligen värt det. Solen gick ner i Stilla havet och alla verkade vara på gott humör (sen var vi hemma före klockan sju).

Lördagen inleddes som vanligt med Vidars surflektion. Vi andra hängde på stranden (när det blir lite varmare och vi köpt våtdräkter ska resten av oss också ner i havet med en bräda). Det var mulet och knappt tjugo grader, men ändå völdigt mysigt. Vidar blir allt duktigare på surfbrädan och det är fint att se hur framgångar motiverar. Jag kan verkligen relatera till det själv. Magnus köpte handtag som man kan spänna fast i listerna vid dörröppningar för att använda för pull ups. Förra veckan kunde jag knappt göra en, men nu klarar jag av två utan problem och nästa vecka ska jag göra minst tre.

På eftermiddagen åkte vi till stallet. Jag lekta och satt på unghästen Ciel och red sedan Sovvers. Det gick bra och jag var glad. Frida dök upp med sina barn Majken och Frank. Vidar skrittade runt på Sequoia (som tyvärr är halt) och Majlis red Cinnamon. Mycket fin dag. När jag skriver det här är det antagligen måndag hos er. Det innebär att ett nytt avsnitt av Cissans, Johannas och min podd Skåpet ligger ute. Vi pratar om Britney, utseende, fillers, husdjur och mycket mer. Fnissade själv mycket när jag lyssnade på avsnittet. Vi försöker låta som vi låter när vi träffas privat. inte så många brasklappar och ängslighet. Ni får hemskt gärna gå in på iTunes och ge oss några stjärnor. Det gör att algoritmen lyfter upp oss. Tack på förhand!

Jag vill börja med att tacka alla er som betalar för nyhetsbrevet (och podden och bloggen). Det gör mig så väldigt glad att det finns människor som vill betala för innehåll och att jag inte behöver jaga annonsörer. Jag gör ju ytterst sällan samarbeten på den här bloggen och blir så glad över att det är fler än jag som är trött på reklam överallt. Tack!

Här finns länken för att prenumerera på mitt nyhetsbrev med dessa (plus några till) länkar. Det går att signa upp gratis, men jag blir såklart jätteglad om ni väljer att betala fem dollar i månaden (ca 30 kronor) för länkarna (+ podden och bloggen). Tack alla ni som redan betalar för podden och swishar!

Nu över till länkarna.

Vi kommer alla att minnas pandemiåret olika. (eng)

Också algoritmerna på Tiktok ser till att upprätthålla vita privilegier. (eng)

Har ni skämts för något ni ätit? (eng)

Människor som lever utan sociala medier. (eng)

Hur ska man som journalist rapportera om Qanon? (eng)

Också flygvärdinnor har haft ett helvetiskt år, det blir inte lättare av att övertyga folk att dra på sig munskydd. (eng)

Pablo Escobars flodhästar lever och förökar sig. (eng)

Facebook ska ha ett eget rättsväsende. (eng)

Jobbar du på Spotify får du jobba varifrån som helst. (sve)

USA har tillräckligt med vaccin för att alla ska vara vaccinerade i slutet av juli. (eng)

10 000 halvnakna japanska män. (eng)

116-åringen som överlevde covid. (eng)

Kamala Harris styvdotter kapitaliserar på Kamalas position/kändisskap. (eng)

Den saudiarabiska frihetskämpen och feministen Loujain al-Hathloul är äntligen fri! (sve)

Du präglas mest av musiken du lyssnade på som 14-åring (här kan du kolla vilka låtar som var populärast då). (sve)

Justin Timberlake ber Britney Spears och Janet Jackson om ursäkt (too little and too late, säger jag). (eng)

Det här avsnittet av The Daily om Frankrikes separation av kyrkan och staten, tyckte jag var bra! (eng)

Längtar så efter filmen om Anna Sorokin. (eng)

Gorilla Glue Challenge. (eng)

Jag har såklart sätt NYT: Framing Britney Spears och tyckte mycket om den (Cissan, Johanna och jag talar om den i nästa avsnitt av Skåpet).

Nu har jag testat Clubhouse i två veckor och hittills gillar jag det. Men jag är också en person som gillar nytt. Magnus får panik av hålla på med nya sociala medier, men vi kanske kompenserar varandra på nåt sätt? Jag tänker att vi kanske ska sända på Clubhouse nästa gång vi spelar in podden och ta frågor live där. Det vore ju kul! Kanske?

Hur som helst, Clubhouse är alltså en ljudapp där man kan träffas och prata eller smyga in och lyssna på andras diskussioner. Det går också att ha slutna rum ifall man vill tala hemligheter. Ingenting spelas in och allt är ganska spontant. Jag antar att det kommer att förändras över tiden när CH blir mer professionellt och börjar hitta sin form (och annonsörer), men än så länge är det kul att experimentera sig fram. Jag gillar det fräscha i nya sociala medier där alla är newbies.

Det finns något härligt i det spontana. Diskussioner där folk är lite mindre ängsliga än i en podd och kanske också säger något överraskande. Häromdagen gled jag in i ett rum där Kanye West talade om sin tro. Det kändes som om vad som helst kunde hända där. Jag har också kollat in i några rum där kompisar snackat och blivit uppdragen på scenen. Mycket kul det också. Och såklart ordnat egna samtal (bland annat i FRiday Labs regi). Det jag gillar är att det kan dyka upp folk när som helst som vill delta i diskussionen (det finns allltid en moderator som kan bjuda in folk att prata). Det här leder till att en diskussion som håller på att dö ut plötsligt kan få nytt liv från spännande håll om någon smart person tittar in och vill (och får) delta. Jag tror också att många diskussioner blir intressantare så här än i text. Det är lättare att missförstå en skriven mening än en uttalad.

Samtidigt blir det ibland tröttsamt med det oproducerade. När folk bara pratar på för att fylla tystnaden eller bara för att de gillar att höra sin egen röst. Men då kan man alltid leave quietly som det heter.

Idag hade jag ridlektion och efter den sade en annan kvinna i gruppen att det alltid ser så snyggt och enkelt ut oberoende vilken häst jag sitter på. Jag blev jätteglad, men svarade genast något i stil med “det stämmer verkligen inte!“. Min tränare skrattade och sade “Jeanette, just take the compliment and say thank you“. Fasiken att det ska vara svårt att bara säga tack när man får en komplimang.

Hur som helst, efter detta pratade jag en stund med min hästkollega och hon sade att hon börjat en ny diet. Planen är att gå ner ett visst antal kilogram till sommaren. Eftersom jag avskyr när kvinnor bantar påpekade jag genast att hon verkligen inte behövde gå ner i vikt. Att hon är perfekt som hon är. Sen insåg jag att hon trodde att jag sade det för att hon gett mig en komplimang. Som någon slags tillbaka-tack. Men det var det inte!

Jag menade helt genuint att ingen ska behöva gå på diet. Okej, om det är en ren medicinsk nödvändighet, men det är en annan sak. Jag tror att man fuckar upp hela sin relation till mat om man bantar. Mat slutar vara funktion och njutning och blir något man belönar sig med/straffar sig för. Och när har det ens varit en hållbar lösning för viktnedgång? Jag pekar inte på någon individ nu, är bara irriterad på hur vi lever i en kultur där kvinnor ska tillbringa så extremt mycket tid på sitt utseende och att tänka på sitt utseende.

Äsch, vad jag ville säga är väl att till och med Kate Moss har tagit avstånd från sitt vidriga citat “Nothing tastes as good as skinny feels“.

Imorse fick jag gästa Journalistförbundets podd tillsammans med Liselott som jobbar som stringer i Afrika. Hon gör också Podden om Afrika som jag varmt rekommenderar. Vi pratade om hur det är att vara frilansare utomlands och hur man får det att gå ihop. Jag berättade om hur det tog mig ett par år för att fatta hur jag skulle jobba utan att få ekonomisk ångest varje månad när hyran skulle in. Lisen sa att hon faktiskt har det ekonomiskt bättre nu än när hon jobbade på public service i Finland. Vi talade också om oförstående uppdragsgivare och hur man tar sig in på redaktioner. Jag hyllade som vanligt podden. Så fort avsnittet kommer ut länkar jag till det!

Maggans och min podd ligger också ute. Vi talar bland annat om att Joe Biden vill höja minimilönen till 15 dollar i timmen. Jag refererar till en text jag läst på NYT om hur rasifierade lider mest av drickskulturen, medan Magnus oroar sig för att små restauranger ska vara tvungna att slå igen. Det blir också abortsnack, riksrätt, åldersdiskriminering och mycket mer. lyssna gärna och betala gärna för podden! Den kostar 5 dollar i månaden (alltså ca 30 kronor) eller 50 dollar om året. Om du prenumererar på den får du också mitt nyhetsbrev och stöder en frilansjournalist och framförallt får du bra innehåll. TACK på förhand!