Banta inte
4 years ago
Idag hade jag ridlektion och efter den sade en annan kvinna i gruppen att det alltid ser så snyggt och enkelt ut oberoende vilken häst jag sitter på. Jag blev jätteglad, men svarade genast något i stil med “det stämmer verkligen inte!“. Min tränare skrattade och sade “Jeanette, just take the compliment and say thank you“. Fasiken att det ska vara svårt att bara säga tack när man får en komplimang.
Hur som helst, efter detta pratade jag en stund med min hästkollega och hon sade att hon börjat en ny diet. Planen är att gå ner ett visst antal kilogram till sommaren. Eftersom jag avskyr när kvinnor bantar påpekade jag genast att hon verkligen inte behövde gå ner i vikt. Att hon är perfekt som hon är. Sen insåg jag att hon trodde att jag sade det för att hon gett mig en komplimang. Som någon slags tillbaka-tack. Men det var det inte!
Jag menade helt genuint att ingen ska behöva gå på diet. Okej, om det är en ren medicinsk nödvändighet, men det är en annan sak. Jag tror att man fuckar upp hela sin relation till mat om man bantar. Mat slutar vara funktion och njutning och blir något man belönar sig med/straffar sig för. Och när har det ens varit en hållbar lösning för viktnedgång? Jag pekar inte på någon individ nu, är bara irriterad på hur vi lever i en kultur där kvinnor ska tillbringa så extremt mycket tid på sitt utseende och att tänka på sitt utseende.
Äsch, vad jag ville säga är väl att till och med Kate Moss har tagit avstånd från sitt vidriga citat “Nothing tastes as good as skinny feels“.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Eva · 4 years ago
Ingen kommentar kring själva inlägget, vill bara tala om hur glad jag är över att du uppdaterar bloggen så ofta (varje dag!). Tack!
Peppe Öhman · 4 years ago
Tack för att du läser och kommenterar!
Sofia · 4 years ago
Så glad att du tar upp detta viktiga som är en självklarhet men det behövs verkligen påminnas om! Blir så ledsen när jag hör kvinnor, som annars verkar kloka o smarta, säg att de ska ”unna sig” :( Tyckte också mkt om en annan bloggare jag läser som fick frågan varför hon inte skriver om sin träning. Hon bara svarade ngt i stil med ”nä alltså det är ngt jag gör, som att borsta tänderna, det är ingen stor del av mig, vem jag är” så befriande!
Peppe Öhman · 4 years ago
Jag vet själv hur lätt det är att få förvriden inställning till mat och träning. Har helt slutat väga och mäta och tajma.
Linda · 4 years ago
Håller helt med om dieter (förutsatt att det inte är av medicinska/hälsoorsaker). Det är ju ändå (oftast) inget folk kan leva på någon längre tid så blir bara någon slags jo-jo-effekt. Äta det kroppen behöver och träna för att kroppen ska bli stark och hålla länge känns som en mer hållbar lösning. Säger också som ovan - så glad att du är en sådan som uppdaterar varje dag. Min morgonrutin under hemmajobbandet är att läsa din och några till bloggar (som också uppdaterar dagligen) till morgonkaffet.
Peppe Öhman · 4 years ago
Så glad över att du läser! Tycker så mycket om att skriva blogg, men halva nöjet är ju kommentarerna.
J · 4 years ago
Jag hittade för ett antal år sedan en god chokladstång i en engelsk butik. Vid ett tillfälle när jag köpte den frågade hon som stod i kassan (som hade sålt samma vara till mig förut) "is that your little sin bar?" Jag tror inte hon menade så mycket med det men jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på implikationerna av den frågan och vilken syn på ätande den förmedlade.
Peppe Öhman · 4 years ago
Ja men sån sjukt! Men kan verkligen känna igen det där om att det är lite syndigt att äta något som inte är direkt hälsosamt. Tycker att Louise på Hej hej vardag skriver mycket bra om det. Man behöver inte förtjäna bullar och godis .
Sara · 4 years ago
De gånger jag har försökt gå ner i vikt (helt i onödan kan jag konstatera så här många år senare) har det bara slutat vid en total fixering vid mat. Det har liksom inte gått att tänka på något annat. Så oerhört dumt att hela livet ska kretsa kring mat med målet att gå ner tre kg. Men
Peppe Öhman · 4 years ago
Så är det för mig också. Vill inte ha en konstig relation till mat, vill bara äta och njuta.
s · 4 years ago
jag förstår hur du menar, men det är liksom en annan sak att alltid ha varit smal än att ha ett antal extra kilon. men jo, det är vanorna som gör livet.
Peppe Öhman · 4 years ago
Pekar absolut inte på någon individ. Ville mest lyfta sjuka patriarkala strukturer.
Lovisa · 4 years ago
Oh, jag gillar (älskar) dina intentioner med det här inlägget, men det är också någonting i det som skaver. Jag känner mig liksom... lite dubbelbestraffad av det och får en instinktivt ilsken "vad vet du som är normsmal om det?"-känsla (den gick dock över i nästa andetag). Herregud vad skammad man blir som tjock. Av modeindustrin, klädindustrin, sjukvården, samhället (det finns jättemycket forskning på att överviktiga behandlas sämre än normsmala). Men när vi försöker göra något åt det, genom att exempelvis banta, så... ska man inte banta heller. För då har vi fallit för förtrycket, vi skadar vår kropp genom att jojo-banta, det är inte hållbart i längden, vi ska få se ut hur vi vill, osv. Men vi får ju inte se ut hur vi vill!!!! Och för en del av oss, som på riktigt går minst 10-12 000 steg varje dag, tränar på gym 2-3 gånger i veckan och ändå har ett BMI som säger "kraftig övervikt" eller inte kan handla kläder på vanliga avdelningar... För en del av oss så räcker det inte med "äter rimligt och rör på sig". Vi är ändå är tjocka/överviktiga, och så... får vi inte banta heller. Då ska vi vara stolta och agera... kroppsaktivister trots att, när det kommer till kritan, så får vi verkligen inte vara tjocka? Vi ska vara smala, men vi får inte banta. Vi ska bara vara... hälsosamma och göra rätt val/leva sunt. Det har i alla fall inte räckt för mig. Jag har BANTAT med 1200-1500 kalorier om dagen i nästan fem månader, gick ner 20 kg och blev plötsligt relativt normbygd. Men herregud vad jag fick skit jag för att jag bantade, särskilt av kvinnliga feministvänner. Och herregud vad många kommentarer jag fick om "nej, inte behöver väl du..."/"du är fin som du är"/"kvinnor ska få se ut som de vill"/"det är inte sunt". Det kanske mycket väl är sant i fallet med din hästkompis, att hon faktiskt inte behöver, men det är inte sant för alla. Jag vill liksom inte... ha några kommentarer eller värderingar alls om min kropp. Jag vill liksom inte bli "bestraffad" genom att höra att jag inte ska banta, att det inte är hållbart, sunt osv, för resten av samhället bestraffar mig redan för att jag är tjock. Damned om jag bantar, damned om jag är tjock. (Men "leva hälsosamt" får man göra) Förstår du vad jag menar? (Jag hatar att jag inte har förmåga/skillz nog att skriva mer nyanserat/balanserat när jag är engagerad i en fråga. Jag är noll arg/kränkt/sårad, osv. Jag vill bara lyfta mitt skav)
Peppe Öhman · 4 years ago
Jag förstår precis vad du menar och hade det till och med i bakhuvudet när jag skrev. Jag fattar hur det ser ut när en normsmal person skriver om bantning. Tack för det här tillägget. Jag tror att jag menade ett stort FUCK YOU till patriarkatet och skönhetsnormer (som vi alla, oberoende a kroppsstorlek utsätts för).
Lovisa · 4 years ago
Där är vi helt överens! <3
Lovisa · 4 years ago
När jag skrev den här kommentaren så drogs jag tillbaka till en känsla jag hade under den där viktnedgången. När jag träffade folk som jag kanske inte hade träffat på ett halvår och de kommenterade min viktnedgång (ibland subtilt med "oj, vad fräsch/hälsosam/pigg du ser ut") så... liksom.. skämdes jag. Stark kvinna, vice vd och personalansvar över en jäkla massa människor, stort budgetansvar - JAG hade... "förnedrat" mig/sjunkit så lågt att jag baaaantade. Jag kunde liksom inte äga det. För genom att aktivt gå ner så mycket i vikt så erkände jag att jag inte var nöjd med hur jag såg ut tidigare. Och att jag hade bantat. Och när jag berättade hur jag hade gjort det (genom väldigt strikt lågkaloridiet) så fick jag höra "men det kan inte ha varit sunt". Nähe, men nyss sa ni att jag var duktig och fin.
Peppe Öhman · 4 years ago
Åh, gud jag fattar precis vad du menar. Fy fan för att det ska vara omöjligt att göra rätt som kvinna. Och att ens värde så långt sitter i ens utseende.
Sara · 4 years ago
Jag tänker att om man nu vill gå ner i vikt så kanske man inte behöver ”skylta” med det, det räcker väl att man vet det själv. Jag är själv en riktig tjockis och har väl sen jag var 15 typ tyckt att jag borde gå ner i vikt, det är först de senaste 5 åren jag släppt den tanken. Det är rentav befriande
Peppe Öhman · 4 years ago
Låter sunt och stort grattis till känslan av att ha släppt tankar på vikten! (sig en som tänkt JÄTTEMYCKET på sin kropp mellan tonår och ca 35)
Isabelle · 4 years ago
För mig blev det mycket lättare att tycka om mina imperfektioner utanför Sverige. I Frankrike, England, Holland är det absolut fint att vara "snygg" och ha "ett vackert hem" men! Man behöver inte ha snygga kompisar. Man kopierar inte varandras stil riktigt lika mycket. Man kan ha stökigt, smutsigt, fult hemma. Man behöver inte träna och äta rätt eller vara politiskt korrekt. Man kan vara avvikande och diskutera och tycka olika. I Sverige känns det som att det ska vara "rätt" jeansmärke, "rätt" tandkräm, den trendiga maten, "ny" inredning i "rätt" färgskala som alla gillar samtidigt (beige, marmor, palmer). Och kanske känns det tryggt ibland att alla tycker likadant och ser likadana ut och vill resa till Costa Rica eller Tel Aviv. Men det blir en ganska stor press att vara perfekt och misslyckas även om den är outtalad. I Europa har jag känt mig mer fri att göra hur som helst. Samtidigt är jag nog mindre "snygg" än i Stockholm där jag investerade mer i mitt utseende. Visst kan det vara härligt att känna sig snygg, och det kan vara härligt att känna att man inte behöver vara snygg utanför hemmet. Det jag ogillar mest med den ytliga fixeringen är att vi för över den till barnen i Sverige. Fina kalas, fina barnrum, fina kläder, spegla sig, sminka sig, shoppa istället för att utbilda sig, träna och äta "nyttigt" som om hela livet är instagram...