Jag läste den här texten (på finska) på Helsingin Sanomat om hur vi väldigt snabbt gått från ett samhälle som respekterar och beundrar de äldre, till ett där de äldre till stor del ignoreras medan barnen är i fokus. Att kapitalismen fått oss att tro att det bästa sättet att uppfostra ett barn är att ge hen presenter och konsumtionsupplevelser. Om hur föräldrars liv nu för tiden till stor del handlar om att göra barnen lyckliga. Det här är nu grovt förenklat och kolumnisten menar inte att barnen, som förr i tiden, ska förtjäna sitt eget leverbröd och sina föräldrars kärlek, men att vi gärna kunde kräva lite mer hjälp i till exempel hemmet av ungarna. Jag tycker själv att det är svårt att veta hur mycket ett femåring ska hjälpa till hemma. Min erfarenhet är att små och lite äldre pojkar oftast kommer lättare undan i hemmet (och världen) än sina systrar. Flickor förväntas hjälpa till lite mer. Ni vet de där undersökningarna då man filmade förskolepersonal som själva sade sig behandla pojkar och flickor helt lika? När de fick se filmen märkte de att flickorna passade upp pojkarna och pojkarna fick mycket mer frihet. Jag antar att samma sak skulle ske om man filmade i folks hem. Tänker så här: att ha en son betyder att man måste hålla ett extra öga på sig själv så man inte gör framtida flickvänner och fruar en björntjänst. Att det blir de som städar upp stökiga kök efter att ens vuxna son gjort familjen en "tjänst" och fixat middag, att det blir hon som plockat i hemmet och tömmer diskmaskinen. Nu handlade Helsingin Sanomat-krönikan inte bara om pojkar, utan om barn i allmänhet. Jag tänker så här: Jag gör ungen en tjänst en tjänst om jag inte är hans betjänt hela tiden.

Jag hade tänkt ignorera stylistens Teri Niittis instagrambild på en ammande kvinna på flyget och hans fördömande text under (i stil med: "Skyl dig kvinna!"). Det känns liksom för idiotiskt för att ens kommentera, men eftersom just dumma kommentarer och småsaker tillsammans blir en del av den kultur vi lever i sitter jag ändå här och skriver ett inlägg om amning. För det är ju självklart att det inte angår någon annan att en mamma matar sitt spädbarn. Folk ska få amma så mycket de vill, om de vill. Ja, för alla vill eller kan inte amma. Det är självklart inte en dålig sak att amma sitt barn, men barn växer upp till friska och glada individer också om de blivit uppfödda på flaska. Det finns få sammanhang där folk älskar att citera WHO lika mycket som när amning diskuteras. Ja, WHO rekommenderar ett halvårs helamning och upp till två års halvamning, men det är främst för att skydda barn i u-länder mot infektioner. Det finns studier som visar att amning minskar risk för allergier - men det fanns också studier som visade motsatsen. Det är lönlöst att tävla i vad som är mer hälsosamt för barn och moder och ärligt talat känns det mest som om folk bara vill försvara sina egna val när de diskuterar. Ingen vill ju bli påkommen med att ha valt det sämre alternativet för just sin unge. Min önskan är att folk slutade granska varandra och istället bjussade på att låta morsor amma om de vill, var de vill och låta mammor som väljer att mata sitt barn på andra sätt vara ifred . Det handlar om kvinnors rätt till sina egna kroppar,

Äntligen! Efter en julpaus på två veckor är Mellan raderna tillbaka i era öron. Som vanligt blir det snickesnack om läsning och böcker. En riktigt fet skörd den här veckan eftersom både Jihde och jag varit jullediga. Vi diskuterar bland annat flickor som klär ut sig till pojkar i Afghanistan, nordkoreanska överlevnadshistorier, noveller och befrielseböcker (som Jihde känner sig besegrad av). Om ni gillar får ni väldigt gärna skriva en liten recension på itunes. Det gör oss glada.  

I december när vi skulle åka till Norden meddelade jag Magnus att jag inte tänker åka. L.A. är för underbart för att jag skulle kunna lämna det så Maggan och Vidde fick åka och fira jul ensamma. Sen åkte vi och det var extremt mysigt i både Helsingfors och Stockholm. När vi sedan skulle åka tillbaka från Stockholm till L.A. kände jag att jag inte ville. Det var alldeles för trevligt i Stockholm (minus vintern). Nu är vi tillbaka och eftersom vi har gäster åker vi runt och visar upp stan och jag känner en enorm kärlek för L.A. Världens finaste stad. Jag antar att det är en bra sak att anpassa sig så snabbt och bättre att känna kärlek för två ställen än att hata allt, men känner mig också minst sagt ambivalent. I dag åkte vi in till downtown och tog en drink på Perch.  Solen gick ner över stan och det var på alla sätt mycket trevligt. Vidar var extremt jetlaggad, men vi vuxna mådde bra. Sen åkte vi vidare till Koreatown och åt middag på Kang Ho Dong Baekjeong.          

Fördelen med att bo hos föräldrar med ingen eller ganska dålig internetuppkoppling är att det blir mer naturligt att ta sig an en bok. Jag gick banans på Pocketshop, köpte allt de hade och kände kärleken till fysiska böcker. Mest läser jag ju böcker på min Iphone här i L.A. och kan inte påstå att jag skulle vara avslappnad och modern nog att gilla det. Ser självklart de logistiska fördelarna, men det är allt. Magnus såg en dokumentär om Nordkorea och propaganda och vi började diskutera slutna regimer under Riche-lunchen. Det ledde till att vi, på vägen hem till Valhallavägen, dundrade förbi PocketShop och köpte det mesta de hade om Nordkorea. Eunsun Kims självbiografiska bok var tyvärr ganska taffligt skriven, men ämnet är såklart hemskt och fascinerande. Maggan läser Barbara Demicks (Los Angeles Times-journalist) Inget av avundas som handlar om vardagslivet i Nordkorea och den lär vara bättre. Ska läsa den när han är klar. För några år sedan läste jag Alla monster måste dö, den fanns tyvärr inte där, men nog på Götgatans PocketShop. Rekommenderar! Slukade också Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul, Tove Folkessons debut Kalmars jägarinnor, började på Anna Lindholms Projekt Ines (mycket intressant om kvinnorna under Finlands inbördeskrig) och ska snart läsa Förtvivlade människor. Köpte också ett nytt exemplar av Nina Björks Under det rosa täcket. Får ha den som research för min egen bok. Vad har ni läst under julen? Fysiskt eller digitalt och finns det nåt ni rekommenderar speciellt mycket?

Gårdagen var den längsta dagen i mannaminne (mammaminne!) då vi steg upp halv fem på morgonen i Stockholm och återförenades med våra Santa Monica-sängar först halv midnatt Los Angeles-tid. Min goda vän och kollega på Hufvudstadsbladet Janne och min kompis Ida-Lina (som råkar vara ihop med Janne) hade lånat vår lägenhet under julen och välkomnade oss med pasta och bubbel. Jag kämpade med att hålla mig vaken, men snubblade på mållinjen och däckade som sagt precis före midnatt. På nyårsdagen sov jag ända till klockan fem (tack melatonintabletten!), spelade in årets första avsnitt av Mellan raderna och gick sedan för att äta brunch med Janne och Ida-Lina. Maggan var för förkyld för att hänga på och Vidde lekte med grannbarnen. Vi gick till The Courtyard Kitchen på Montana och jag åt Eggs Florentine. Kan knappt tänka mig ett bättre sätt att äta in det nya året.   Ida-Lina och Jannes visade mig sina nya superfina tatueringar. Ida-Lina slog till med en röd skrivmaskin och Janne en sugar skull. Jag blev själv sugen på att tatuera underarmen, har ej agerat på suget. Fråga: vad skulle ni tatuera in på er och var? Signatur Det kinesiska tecknet för mod på ryggen        

Hemma i Los Angeles har Maggan och jag ytterst sällan möjlighet att gå ut och äta middag tillsammans. Barnvakter är svindyra så när vi är sugna på att gå ut tar vi antingen med oss Vidar eller så får den ena stanna hemma med barnet medan den andra träffar kompisar. Fördelarna med Stockholm är många och en av dem är farmor Diana. Vidar och hans farmor är BFF:s och det ger Magnus och mig möjlighet att smita ut på en sen lunch/tidig middag på Riche. Sista kvällen. Imorgon firar vi nyår i Los Angeles.

Precis före jul svängde Maggan och jag förbi ett kontor här på Östermalm för att att medverka i Nille af Ekestam och Anna Sahlins podcast Bra Snack (de är väldigt roliga på Twitter OCKSÅ, följ dem). Kristoffer Triumf (också han väldigt rolig och mysig, men lite ledsen den här kvällen) gästade också podden och vi snackar om tecken på att man har att göra med en psykopat, att konfrontera någon som är för glad i det gröna, att racka ner på gamers, att konfrontera snuskgubbar, bli vän med kramen och en massa annat. Så extremt roligt att få vara med och jag känner så mycket kärlek för alla medverkande.

På många sätt ser jag mig själv som en modern kvinna, men det finns en del som jag ännu inte bemästrar och det är second hand-shopping. Min syster fixar alla barnkläder genom lokala grupper på Facebook och min kompis Linnéa som jobbar på Blocket verkar hitta de snyggaste kläderna och bästa möblerna genom sin arbetsplats. Det enda jag köper second hand är böcker på Amazon, en kamera och nån enstaka väska eller annat på eBay. Mitt nyårslöfte för i år blir att fokusera min konsumtion mot sånt som inte är nyproducerat. Hur mycket shoppar ni andrahand? Var? Och vilka är era bästa tips?

Förra veckan sände vi från Silja Line mitt ute på Östersjön och den här veckan, årets sista podd, är vi tillbaka på Östermalm. Vi pratar om sexarbetande flyktingar, om journalistisk som är engagerande och relevant och inkluderande, om att bli så sur på ett finskt tv-program att man vill slänga ut tv:n genom fönstret och så avger Maggan nyårslöften.