Här kommer mina bästa tv-serier i kategorin humor 2015. Ser nästan aldrig på film nu för tiden. Ni får gärna korrigera mig ifall jag glömt bort någon. 10. Togetherness Familjelivet i medelklass Los Angeles. Inte mycket mer glamouröst än familjelivet i medelklass Helsingfors eller Stockholm (dock minus galonbyxor).   9. Man Seeking Woman Det tog en tid innan jag fattade grejen med den här serien, men när det lossade blev det riktigt kul. Singelman som dejtar i New York och stöter på aliens. Typ fast inte på riktigt. 8. Catastrophe Amerikansk man gör brittisk kvinna på smällen under ett engångsligg. De blir ihop och är inte puttenuttigt gulliga hela tiden. Mycket roligt, ganska hård jargong. 7. You're the worst Aspirerande författare blir ihop med kvinna i Los Angeles. Hon lider av depression, han är cynisk, det är roligt. Bonus: båda huvudpersonerna är ganska otrevliga och svåra att gilla. Serien hyllad för bra beskrivning av depression. 6. Master of None Aziz Ansari är jäkligt rolig, feministisk och antirasistisk i New York. 5. Girls Lena Dunham går från klarhet till klarhet. Säsong fem har premiär i januari. Ser mycket fram emot det. 4. Broad City Två vänner i New York som röker på, undviker att jobba och diskuterar. Vänskap! Mycket roligt. Ännu roligare än Girls.   3. Veep Julia Louise-Dreyfuss är USA:s vice-president (och en ganska dålig sådan). 2. Inside Amy Schumer Behöver ej förklara. Ni SKA ha koll på Schumer (bonus: sett henne på the Improv i WeHo) 1. Transparent Pappan i familjen kommer ut som transsexuell efter att fyllt sjuttio. Resten av familjen kämpar med sina egna problem kring sexualitet, ålderskriser och familjeliv. Rörande, roligt och den andra säsongen är ÄNNU bättre än den första. Lite avundsjuk på er som ännu har dessa serier framför er.

Den nästsista kvällen i Helsingfors tog Maggan, Vidar och jag in på Hotel Lilla Roberts inne i stan. Mycket mysigt och fint hotell. Vi ville bo här redan i augusti, men då hade hotellet inte ännu öppnat så vi fick vänta tills julannandag.   Först åt vi middag nere i restaurangen också trevligt, men ett litet minus för att de inte hade ett enda vegetariskt alternativ på menyn. Åt toast skagen.   Sen gick vi upp till hotellobbyn och väntade in våra kompisar. André var först på plats. Sen droppade det in allt fler vänner. Det är supersvårt att fota i det kompakta decembermörkret så jag hoppas att ni ser mellan fingrarna. Till slut gav jag bara upp och struntade i att försöka föreviga kvällen. Ibland känns det också som om livet susar förbi en medan man själv gömmer sig bakom en kameralins. Följande morgon sov vi till halv tio och gick sen ner på hotellfrukost. Tycker att ni kan svänga in på en brunch ifall ni redan bor i Helsingfors och hotell känns onödigt. Sen gick vi ut i ett snöigt Helsingfors och frös röven av oss. Fast Vidar var extremt lycklig över att marken var vit.

Min syster Larisza (fyller 21 i februari) hälsar att hon gärna barnvaktar era barn (i huvudstadsregionen). Hon är en mycket van barnvakt och kommer med goda referenser. Hon har bland annat vaktat Vidar sedan han bara var några månader gammal. lariszaemilia at gmail.com Eller kommentera här under.

Om man bortser från en försiktig dykning i den annars så goda stämningen (medan vi spelade Vi ses under klockan och började "diskutera" Regeringsgatan versus Universitetsgatan i Helsingfors) var julafton en helt vanlig succé. Pyret och Miika bjöd på blinier med rödlök, smetana och rom, kalkon och potatislåda samt en massa konfekt till efterrätt. Sen drack vi rödvin och öppnade paket. Jag fick tre. [caption id="attachment_9518" align="alignleft" width="681"] Som vanligt dök Ekenäs forna stadsdirektör upp och spelade julsånger för oss. Pyret och jag sjöng tappert med.[/caption] [caption id="attachment_9517" align="alignleft" width="1024"] Pyret och Miika![/caption]   [caption id="attachment_9519" align="alignleft" width="681"] Jag lajvade livet som tvåbarnsmor.[/caption] [caption id="attachment_9523" align="alignleft" width="1024"] Lillebror fyllde fem veckor. Kom gärna med namnförslag. Kanske nåt som går bra ihop med Astrid och Edith[/caption] [caption id="attachment_9528" align="alignleft" width="1024"] Ja och sen spelade vi Vi ses under klockan. Kul spel om man bortser från att jag förlorade massivt.[/caption] [caption id="attachment_9521" align="alignleft" width="1024"] Magnus är för övrigt den första pojkvännen jag firat julafton med (om man bortser från en jul på Kuba för knappt tio år sedan).[/caption] [caption id="attachment_9524" align="alignleft" width="1024"] Om era barn inte fick några julklappar beror det på att alla låg under Pyrets och Miikas gran. Kände ett växande obehag inför de massiva högarna grejer.[/caption]

Inom vissa områden brukar Finland ligga mellan fem och tio år efter Sverige och podcastandet är ett av dem (feminismen och bloggandet är andra). Långsamt börjar ändå finländarna vakna för poddarnas storhet och i dag hade Helsingin Sanomat en artikel om just podcaster där både Magnus och Peppes podcast och Mellan raderna namedroppades. Extra roligt är det för att vi ju pratar svenska i våra medan Hesaren är en helfinsk tidning. Fast det handlar eventuellt också om att det inte finns så himla mycket att välja mellan... Jag är glad ändå! Vilket är ert senaste podcastfynd?

Samma plats, ganska mycket mindre snö, fler ungar och män än bilden 2014. MEN samma goda stämning och det är ju allt som räknas. Nu ska vi bada julbastu, packa in de sista paketen, slänga pepparkakorna jag brände i ugnen och sen bara ta det launa. Tack för att ni är så roliga och smarta och kunniga och för att ni hänger på den här bloggen. Jag önskar er den bästa, lugnaste och godaste av jular!

När vi anlände till Finland i måndags väntade tre stora paket. Det var Sorel som skickat varsitt par skor åt oss. Mycket fina och uppskattade! Det på bilden, med leopardmönster, gick jag i precis hela dagen medan jag körde ett traditionellt presidentschema inne i stan då jag träffade Lasse på lunch, Andrea på kaffe, Sonja på ett glas vin och Calle på en öl. Det var meningen att jag skulle äta traditionell julfrukost på Klaus K med Basse, men eftersom han inte längre älskar mig gjorde han ohare, Men skorna fortsatte att vara bekväma och snygga. Vidar fick ett par klassiska boots fast lite tunnare och lättare än vad man kunde tro vid första anblicken.

Sånt här ska man antagligen inte skriva om dagen före julafton eftersom det förstör den goda stämningen, men det råkade sig att jag satt i en tv-soffa igår och såg på alldeles vanlig finsk tv. Programmet hette 1001 Rikua och gick ut på att en manlig skådespelare klädde ut sig till olika sorters figurer och skojlurades med folk ute på stan. En av de här figurerna var en indisk filmregissör. Skådespelaren blev sminkad brun i ansiktet, fick en turban och spelade förvånad när finländare inte använde sina tolvåringar som arbetskraft eller gifte bort sina döttrar. Han gick också upp med en lapp han sade att han hade fått av en taxichaufför och frågade folk på stan vad "Painu kotiin mokkakikkeli" betydde (alltså "Dra hem mockasnopp!"). Vad är problemet med detta? Kort: Det är rasistiskt att klä ut sig till en karikatyr av en annan kultur och sprida negativa stereotypier om den. Jag fattar inte heller vad poängen är med att befästa glåpord genom att upprepa dem. Jag är inte dummare än att jag inser att det här tv-programmet inte är gjort av rasistiska masterminds med en långtgående strategi att göra Finland mer rasistiskt. Det är bara helt vanliga skådespelare och producenter som vill sprida lite humor. "Man ska kunna skämta om allt" höhö. Problemet är att man kan göra rasistiska handlingar utan att medvetet vara rasist. Bara för att man "menar väl" eller "har ett hjärta av guld" betyder det inte automatiskt att det man gör är en bra sak. Och de som skrattar och inte opponerar sig mot välvillig främlingsfientlighet i till exempel humorformat är en del av den strukturella rasismen. Eftersom jag inte alltid lever som jag lär sade jag bara: "Det här programmet är ren och skär rasism" och bet mig sedan i tungan. Ville inte skapa dålig stämning inför julfirandet. Tänkte att jag får ta diskussionen en annan dag. Så feg är jag.

Mitt förslag inför 2016 är att det är året då vi lyfter varandra. Vi lämnar föreställningen om att there can be only one. Vi tipsar varandra om jobb, förtroendeuppdrag, lägenheter, tv-serier och annat nödvändigt. Vi säger till när någon uppträder sexistisk, rasistisk, är hbtq-fob eller på annat sätt diskriminerar och hånar. Säger vi inte till är vi nämligen en del av den förtryckande kulturen. Vi låter inte fördomar om andra religioner eller kulturer florera och vi ifrågasätter det vi läser. Vi låter inte extremism normaliseras och minns att ingen av oss är ensamma öar.  År 2016 ska bli ett så jäkla bra och solidariskt år.  

Sista kvällen på Östermalm åt vi middag med Tommy och Linnea, Felicia och Freja. Och Diana såklart. Det blev en mysigt kväll med barn och diskussion. Alltså, om man med mysigt menar kaos och inte en enda avslutad mening. Men det var god mat (om man bortser från soppan på lök, rucola, pepparkaksglasyr, choklad, mjölk och gurka, som Vidar tillredde). Det är för övrigt lite ironiskt att vi träffar Tommy oftare efter att vi flyttat till Los Angeles än när vi bodde i Helsingfors. Sedan lämnade vi Stockholm och tog en uppiffad Tallink Silja till Helsingfors. Efter en dag med möten i stan är vi hemma hos min syster och splitternya systerson. För att han inte för resten av livet ska ha namnet Lillebror föreslår namnen Mauno eller Eino. Igår, ute på Östersjön, passade vi också på att spela in en podcast. Den handlar om rädsla, om att göra sina egna åsikter och känslor till argument (ej bra!), om hemlösa i Silicon Valley och om kopplingen mellan demokrati och journalistik. Man kunde vänta sig bättre kvalitet på ett blogginlägg, men återkommer som proffsbloggare imorgon.