I dag känner mig så otroligt illa berörd av världen. Av hur Helsingfors biträdande polischef Ilkka Koskimäki i Hufvudstadsbladet håller fast vid sin ståndpunkt att Finland drabbats av en "ny typ av sexualbrott" då allt fler asylsökande kommer till landet. I en intervju hänvisar Koskimäki till en incident på nyårsafton i Helsingfors och kallar den "widespread sexual harrasment" i en intervju i brittiska The Telegraph, trots att bara tre fall anmälts. Tre är såklart tre för mycket, men problemet är rikta anklagelser mot en viss grupp människor. Och att polisen plötsligt ser trakasserier som ett allvarligt problem då de som begår dem är andra än finländska män. Sexuella trakasserier är inget nytt fenomen i Finland. Den gemensamma nämnaren bland folk som trakasserar kvinnor är inte asylsökande, en viss hudfärg eller kultur, utan helt enkelt att de är män. Handen upp alla de som aldrig fått en hand på sin bak, som blivit kallad hora, som fått osmakliga förslag och som känt i otrygg då det funnits män i närheten. Jag fattar att det är lättare för många snubbar om det är folk från andra platser och kulturer som tafsar, våldtar och kallar kvinnor för horor, men det är lika mycket våra finländska kolleger, grannar, kusiner, bröder och kompisar. Det är obehagligt att det finns våldtäktsmän bland oss, men det hjälper inte utsatta kvinnor att vi ignorerar det. Jag blir också galen på allt engagemang som vissa män plötsligt lägger på att "skydda" kvinnor från trakasserier av asylsökanden. Det handlar nämligen mer om att använda trakasserierna som ett främlingsfientligt argument än en verklig omtanke för kvinnorna. Om dessa män verkligen var intresserade av att få ett slut på att män sexuellt antastar kvinnor hade de sagt till när deras polare drog sexistiska skämt, förminskade kvinnor på sociala medier, satte en hand på främmande kvinnors kroppar, gick emellan då snubbar antastade kvinnor på krogen och så vidare. Katja Aro som är ordförande för kvinnorförbundet Unionen säger i Hbl att trakasserier är vardag för finländska kvinnor. "Offerstudier visar att det är vardag för kvinnorna i Finland att bli sexuellt ofredade och antastade. Aro säger att de flesta fall aldrig anmäls till polisen."

Och så är det fredag (okej, lördag hos de flesta av er) och dags för ett nytt avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman. Vi pratar om hur Knausgård förstörde litteraturen genom att inspirera män att skriva om sig själva istället fiktion, om teaterhistoria och den gamla goda (?) tiden då recensenter blev halshuggna, om den underbara romanen Avd för grubblerier och om hur pinsamt dålig koll jag har på finsk litteratur. PS tack för alla recensioner på itunes! De uppskattas mycket mycket!

Hörni, jag vill att ni ska ska veta att jag blir så himla glad när ni kommenterar och berättar hur ni tänker och om era erfarenheter (som under det här inlägget om att få barn eller inte). Och när ni tipsar mig om läsvärda texter eller hjälper mig att argumentera bättre. Nu för tiden är ju kommentarer mycket mer sällsynta än de festliga bloggåren för tre-fyra år sedan. Ja, ville bara säga tack, jag uppskattar er!

Ibland frågar folk mig hur det egentligen fungerar att jobba hemifrån och jag brukar spela avslappnad och svara att det går jättebra. Speciellt bra går det när Vidar är i skolan. År 2016 har Maggan och jag ändå testat att sitta på vårt favoritcafé Primo Passo. Jag skriver och han klipper poddar och herregud så vi jobbar. Tangenterna på mitt keyboard glöder och det kommer rök ur Magnus hörlurar. Att jobba annanstans än hemma är ju ett GENIDRAG. Mängden arbete man får gjort! Visste ni det här och varför har ingen sagt någonting? Alla bra bilder med mig på har förresten Magnus tagit. Han har också börjat uppdatera sin Tumblr ifall ni vill se och läsa mer.

Min kompis Malin tipsade mig om den här absurda intervjun i Radio Vega med bland annat den finländska hockeyligans PR-chef Antti Pärnänen. Pärnänen var inbjuden för att berätta om att man ska försöka locka till sig fler kvinnor till matcherna. Hockeymatcher är nämligen ett ypperligt ställe att "träffa människor och att visa upp sig på" (det är ju sånt damer är intresserade av). Kvinnor ska också kunna tillbringa hela kvällen på plats "utan att behöva känna till alla detaljer om spelet". Han förstår att spelets "fysiska image" kanske skrämmer bort kvinnorna, men att cheerleaders skulle vara gammaldags håller Pärnänen inte med om. Tvärtom är det inte bara "ögongodis" för männen, i verkligheten är kvinnorna i publiken,enligt Pärnänen, ofta mer intresserade av cheerleaders än av själva spelet. Jag vet inte riktigt vad jag ska börja, så tjock är den här soppan av sexism och fördomar. Bara tanken på att utgå från att kvinnor vill gå på ishockeymatcher för att träffa människor och visa upp sig, inte för att se matchen är så befängd att Pärnänen måste skoja. Att utgå från att de små söta liven inte förstår alla komplicerade regler är också så dumt att klockorna stannar. Det mest fascinerade i den här intervjun är ändå att Antti Pärnänen är PR-chef och inte skådespelare i ett satiriskt tv-program om sexism. Den andra intervjun handlar om herr- och damklubbar. Här intervjuas Johan Hjelt som är ordförande för herrklubben Handelsgillet och Annika Åkerberg som är ordförande för kvinnoorganisationen Oasen. Oasen är ett svenskspråkigt nätverk för kvinnor i huvudstadsregionen. Handelsgillet är en herrklubb som antar medlemmar genom rekommendationer och omröstningar. Hjelt förklarar att kvinnor inte kan bli medlemmar i Handelsgillet eftersom "det alltid varit så". Att få in damer skulle dessutom "ändra på särprägeln och Handelsgillet skulle tappa det otvungna raka språket herrar emellan". "Herrar drar sig nämligen till sin hörna och har sin jargong. Herrar kommunicerar på ett lite annorlunda sätt". Det som är extra intressant här är att Hjelt är så noga med att förklara att män bara kan slappna av och prata otvungen i sällskap av andra män. Nu läser jag kanske in för mycket, men på basen av intervjun verkar det som om en man aldrig kan vara sig själv bland vaginor. Skillnaden mellan herrklubbar och damklubbar är att män traditionellt haft mer makt i samhället och genom att nätverka med andra män stannar rekryteringarna och rekommendationerna inom en sluten grupp. Därför går det inte att jämställa herr- och damklubbar. Att stänga ute kvinnor från vissa sammanhang är klassisk härskarteknik. I vårt påstått jämställda samhälle har alla samma möjligheter att nå maktpositioner, men i praktiken bollas de här positionerna fortfarande mellan vissa utvalda individer. Folk älskar att dela in världen i manligt och kvinnligt. Två poler där det manliga står för vissa egenskaper (rationell, fysisk, rakt på sak) och kvinnliga för andra (känslosam, mjuk och hjälpsam). På 1800-talet trodde man på många håll i Europa att kvinnans hjärna var kopplad med henne livmoder och att det gjorde henne irrationell. Ett starkt argument mot till exempel kvinnlig rösträtt. Jag antar att världen blir mer greppbar om man delar upp den, men i verkligheten finns det mycket större skillnader mellan individer än mellan kön. Jag lägger nu allt mitt hopp på att yngre generationer orkar kämpa emot fördomar och stereotypiska uppfattningar om kvinnor och män.

En av mina favoritbloggare, Smulan, skriver om hur osugna hon och hennes kompisar är på att få barn. De är alla knappt trettio år gamla och känner en tyst press från omgivningen. Jag fattar precis, jag var fruktansvärt osugen på att skaffa barn när jag var 28, lika osugen när jag var 30 och 32. Jag kan inte påstå att jag gick omkring och drömde om en spädis när jag var 33 heller, men det hjälpte lite att träffa Magnus och sen gick det som det kan gå när man har oskyddat sex. Kan inte påstå att jag ångrar Vidar. Vissa av oss kommer aldrig att känna någon som helst form av babyfeber. Somliga gör ett barn ändå, andra inte. Själv tycker jag att det är otroligt befriande med familjer utan barn, familjer med två mammor och två pappor, eller sju barn. Egentligen allt som finns utanför min egen lilla kärnfamiljnorm. Ju fler som väljer annorlunda, desto friare känner jag mig. Och när man väl har barn behöver inte nödvändigtvis ens liv bli så himla annorlunda som alla påstår att det blir, åtminstone inte med ett barn. Ursäkta för anekdotisk bevisföring, men Maggan och jag har fortsatt våra liv i ganska samma rytm som innan Vidde föddes. Tror inte barnet lidit så himla mycket av det. Den största skillnaden är väl att vi inte går ut på tumanhand lika ofta längre. Samtidigt så finns det säkert folk som vill att deras liv ska förändras och få en ny riktning och då är det bara att gå all in. Det behöver inte heller vara så himla bråttom med barn. Det är visserligen lättare att bli gravid när man är ung, men folk är olika fertila. Jag har en vän och före detta kollega som fick barn när hon var 47. Så jäkla coolt och fint och hon är så lycklig att jag får tårar i ögonen bara att skriva det. Hur gamla var ni/skulle ni vilja vara när ni fick barn? Vill ni ens ha barn?  

På HBL skrev jag om de sexuella trakasserierna i Köln på nyårsnatten. Väntar ivrigt på trollen som alltid dyker upp i det forumet. Dolce & Gabbana gör en hijab-kollektion. Magnus och jag diskuterar också det här i senaste podcasten. Om hur alla drömmer om att skapa den beroendeframkallande appen och om hur tonåringar använder Instagram. A gentleman's guide to rape culture. En gullig lista på vad amerikanska turister ska tänka på när de turistar i Europa. Så mycket fel och en del rätt. Gammal djup vänskap är viktigare än nyfunnen. Fast jag vet inte riktigt.

I slutet av förra året blev det kanske lite för mycket journalistsiksnack i Magnus och Peppes podcast. Det balanserar vi upp genom att den här, årets första avsnitt, diskutera Ubers kapitalistpriser på nyårsafton, Instagramstrategier, om likheter och skillnader mellan slöja och bikini samt om Nordkorea.

Ibland behöver livet inte vara mer komplicerat än att man åker till Santa Monica Sea Food och äter en lobsterroll med sina kompisar Ida-Lina och Janne som hälsar på. Så gott! Det är visserligen svårt att kalla sig själv vegetarian när man proppar i sig hummer, men tänker att sex vegetariska dagar i veckan är bättre än noll.  

Ibland får jag saker hemskickade av företag och PR-byråer. Jag fick mycket mer medan jag ännu bodde i Finland, men då och då anländer också paket till L.A. Jag skriver bara om produkterna då jag genuint vill rekommendera dem. Några dagar före jul fick jag ett jättestort paket från Dermosil på posten. Det var ett drömpaketet med massor av krämer och oljor från det finlandssvenska företaget Dermoshop. Företaget är finländskt, produkterna är till största del parabenfria, testade på människor och många av dem är helt parfymfria och håller Allergi- och astmaförbundets kriterier och är ecocertifierade. Ja och så är alla de jag hunnit testa väldigt bra. Just i dag, efter duschen, är jag speciellt förtjust i det här fotserumet. Speciellt dyrt är det inte heller. Just nu pågår dessutom en slags kampanj i webbshoppen så man kan storfynda hudvård. Rekommenderar varmt!  

---