I dag skriver journalisten Sanna Ukkola om hur feminismen gått för lång och drar samtidigt så många felaktiga slutsatser att man baxnar. Ukkola börjar med att förfasa sig över domen som Reklametiska rådet gav Anttia för att ha gjort könsseparatistisk reklam. Ukkola kallar detta ett steg mot en ideologiskt totalitär stat, men missar att domen handlade om precis det motsatta. Att peta in flickor och pojkar, män och kvinnor i snäva könsroller är begränsande för alla. Att öppna upp rollerna och föreslå, håll i er nu, att flickor kan leka med bilar och pojkar med dockor OCKSÅ gör alla mycket friare. Att uppmuntra könsneutral reklam handlar alltså INTE om att förbjuda pojkar att leka med verktyg och stoppa flickor att pyssla i leksakskök, det ger dem MER att välja mellan. Sen går Ukkola över till Sverige och vill att vi ska skratta åt hur tokiga svenskarna som har könsneutrala dagis där alla tvingas kalla varandra "kompis" istället för hon och han (i artikeln hon länkar till står det att personalen på den här förskolan använder ordet "hen" istället för "han" eller "hon" och att ordet hen uppfunnits just för situationer som denna). Det Ukkola missar här är att könsneutrala dagis också finns i Finland. Här kallas de jämställda dagis, bland annat Folkhälsan jobbar med såna, och att de handlar om att behandla barn som individer istället för representanter för sina kön. Att flickorna inte automatiskt ska serva pojkarna och att pojkarna ska lära sig kommunicera, bland annat. Mot slutet av texten skriver Ukkola om hur man i Sverige vill förbjuda män att stå och kissa och hur folk hetsar upp sig över att gator med manliga namn är längre än de med kvinnliga namn. Sen raljerar hon och föreslår att man ska skriva om historieböckerna så att det inte bara finns män i dem och så att gatorna på så vis kan få kvinnonamn. Det hon missar i sin hånfullhet är att det kanske är en bra idé. Historieskrivningen har nämligen systematiskt försummat kvinnorna. Det här kan man till exempel läsa om i Anna Lindholms Projekt Inez. I klassisk trollanda avslutar hon sedan krönikan med att skriva om hur den politiska korrektheten gått för långt. I det här landet får man inte längre säga någonting alls! Det är därför Trump kommer att vinna presidentvalet i USA, folk har tröttnat på PK-maffian, menar hon. Men att bara för att finns ett stort antal människor som tycker att det är okej med rasistiska uttalanden, vare sig dessa kommer från Donald Trump, Sannfinländare eller Sverigedemokrater betyder inte att vi ska sluta jobba för alla människors lika värde. Majoriteten har inte alltid rätt. (Plus att det är en ganska fattig analys av Trumps framgångar) Det Ukkola missar i sin spaning är att feminismen handlar om att öppna upp för så många som möjligt. Att kvinnor ska får säga och göra sånt som vi inte är vana vid att kvinnor säger och gör och att det samma gäller män. Att politisk korrekthet handlar om att påpeka att rasism, sexism, förtryck inte är välkomna i en demokrati. Fast vad vet jag, kanske Ukkola tycker att det är en frisk fläkt att rasism och sexism normaliseras lite mer för varje dag som går i Finland.

Ibland har man tur. Min kompis Cecilia fyllde år och fick Justin Bieber-biljetter i födelsedagspresent OCH bjöd mig och två andra kompisar på konserten nere i Staples Center i Downtown. Vi inledde med att äta middag på Ace Hotel och tog några bilder i fotoautomaten. Kan inte påstå att det är Sandra Beijer-nivå på fotoautomatbilderna. Kolla till exempel på panikminen längst ner när jag märker att det ännu är ett foto kvar i maskinen. Sen körde vi till konserten och trängdes med en massa, eh, lite yngre damer. Jag kan inte påstå att jag aktivt skulle ha lyssnat på Bieber (åtminstone inte lika mycket som de flesta andra på plats), men visst är det kul att gå på konsert. I så jäkla bra sällskap dessutom. Det var en otroligt proffsig show och alla sjöng med i Sorry. Tänkte för övrigt mycket på hur allvarlig JB är. Det är mer svårmod i honom än i Kents Jocke Berg.

Veckans podcast handlar om Kardashian feminism, om att kvinnor ska vara sexiga, men inte sexuella, om Trump, Sannfinländare och Sverigedemokrater och hur vi liberala, vegetarian, pro-gayäktenskap hipsters är mer lika dem än vad vi kanske vill tro. Hoppas ni gillar!

Dagens Nyheter gör ett långt reportage om hur stora Sverigedemokraterna är på Östermalm och om hur det inte alls bara är outbildade män ute på landet som röstar på rasistpartiet. I Finland tycker en representant från Sannfinländarna att barn till muslimer inte ska klä ut sig till små häxor och tigga godis på påsken. I kommentarsfältet under föreslår folk att man ge ungarna ett paket bacon eller handfull kondomer. Nån säger att tiggeri ligger i deras gener och nån annan skriver att de inte är riktiga muslimer eftersom de tar till sig traditionen att tigga godis på påsken. Det finns ingen ursäkt för att hata människor på grund av deras hudfärg eller ursprung, men att helt skamlöst gå ut och hata barn är så vidrigt att det inte finns ett tak för det. Jag fattar ju att obehagliga såikter och rasism inte är något som uppkommit på senare tid, men att folk på Facebook, helt öppet under eget namn hatar på barn är så cyniskt och äckligt att jag bara vill spola ner samtiden. De här personerna måste tycka att deras åsikter är så pass normala och legitima att det inte finns något att skämmas över. Att Finland själva skickat iväg krigsbarn, eller ironin i att integrering i det finländska samhället är precis det som många finländare annars efterlyser (ni vet "maassa maan tavalla" som upprepats i det oändliga) är inte ens relevant i det här sammanhanget. Att hata och planera elakheter mot barn är alltid så vidrigt att bara tanken om det borde få folk att skämmas ögonen ur sig. Att stolt skriva det på sociala medier visar bara att avsändaren är en genomrutten människa.

Sedan Vidar fyllde ett år har Magnus och jag ordnat en mindre fest för honom och en större för oss för att vi klarat av att hålla vårt barn vid liv i ytterligare ett år och för att vi fortfarande älskar varandra trots småbarnsårens stress. De senaste åren har det dykt upp allt fler barn på festerna och i år var det antagligen hälften vuxna och hälften barn. För tredje året i rad firade vi i en park utanför vårt hus, bjöd in våra kompisar, drack lite prosecco och åt tårta. Här står jag och visar hur små armmuskler jag har jämfört med då Vidar var i samma ålder som Majken och jag bar omkring på honom. Ja och kolla, jag har ju klippt håret!

Vi har gäster från Finland. De gör en snabbis och hälsar bara på i fem dagar och jag får lätt panik av att de ska vara här så kort tid. Vill ju visa dem stans alla bästa hemligheter, men får helt enkelt ge upp och bara låtsas som det är en helt vanlig vecka, fast med kompisar från Finland. Andas in, andas ut. Det blir bra också så här. Joey och jag har för övrigt varit vänner i snart 25 år. När min mamma träffade honom första gången var hon grymt imponerad av att hans boots hade Union Jack-mönster. Michaela och jag har känt varandra pyttelite kortare, men hon är också några år yngre. Vidar och Oscar lärde känna varandra när de var runt två.     Vi lunchade nere på stranden. Inte världens bästa mat, men jag resonerade att det är skönt att ha lite sand mellan tårna och havsbris på kinderna när man precis lämnat Marshelsingfors bakom sig. Samma ställer där Karin och jag satt första kvällen hon hälsade på för exakt ett halvår sedan.   Kulturella skillnader mellan restauranger i Finland och Kalifornien: 1) Här är det oartigt att låta folk sitta med tomma tallrikar framför sig. Så fort maten är uppäten rusar det fram en servitör och städar undan den. I Finland väntar man tills alla ätit innan man städar bordet. 2) Notan kommer blixtsnabbt och ofta utan att man ens ber om den här 3) Minst 20 procent dricks, i Finland ger folk vanligtvis dricks bara när servicen varit fullkomlig (eller om man bott utomlands länge). Kommer ni på fler?     Den här gången åt vi fisktacos, hamburgare och bläckfisk, drack varsin öl och småpratade. Sen promenerade vi långsamt tillbaka och låtsades att det var Magnus (Maggan var i och för sig på jobb  i Hollywood, men återvänder ikväll) och jag som var gäster medan de riktiga gästerna gick till mataffären och shoppade loss varor för kvällens middag. Utanför vårt hus var det full vår. GillarT. Medan jag skriver det här hör jag hör Joey stökar i köket och de andra tar sig en liten siesta. Kunde vara en sämre eftermiddag.

För några helger sedan åkte vi upp till Ojai med vänner. Trots att det regnade lite var det en extremt mysig utflykt. Vår granne här i Santa Monica passade på att låna oss sin 360 kamera som vi lekte lite med. Grannen sysslar med film, virtual reality och har dessutom kodat ihop en app/websajt som han hoppas att ska bli nästa Instagram, fast med 360-bilder. - Det är ju lite kul och mer levande än vanliga bilder. De här 360 bilderna känns som ett pyttelitet steg mot VR. Tydligen kan man skapa dem med en vanlig kamera och bara ta bilder från alla håll, men det är antagligen lättare och snyggare med en riktig 360 kamera. Tycker för övrigt själv att det är roligare och enklare att scrolla på en pekplatta, men ni får det kanske att funka galant på datorn. Hur som helst, vill ni ha ett konto heter appen: Kuula.com -

I natt låg jag vaken mellan två och ungefär fyra och funderade på livet. Om vi säger så här: de klaraste och soligaste tankarna dyker vanligtvis inte upp just den här tiden på dygnet. För att söva ner mig själv lyssnade jag på ett antal olika podcaster varav en handlade om fitbits och andra sorters wearables. Jag har själv varit sugen på att skaffa mig någon form av aktivitetsmätare, men till slut hållit mig från det. Tycker att vi (väldigt mycket jag) lever en tid där vi redan nu balanserar på randen till ortorexi. Allt vi gör ska vara hälsosamt och det ska kunna mätas. Chiafrön, råpressade juicer, noll gluten, noll socker, så lite kolhydrater som möjligt, snyggt upplagt, biler från gymet, kolla så smal jag blivit, alltså STARK menar jag ju för det är det nya smala, crossfit, soulcycle, yoga och bara unna sig dessert när det är fest. Min mamma spelade squash en gång i veckan och gick ut med hunden, min pappa har aldrig svettats i onödan. Själv tränar jag vanligtvis fem dagar i veckan OCH äter hälsosamt. Med en fitbit på armen skulle jag antagligen träna ännu mer, springa liiiite längre, ta ett extra yogapass. Jag har faktiskt avsiktligt tagit bort Runkeeper (roligt förresten om man uttalar det "Runk-eeper") och alla andra springappar för jag vet att de triggar tävlingsmänniskan i mig och att jag då anstränger mig för att springa lite längre och lite snabbare varje dag. Och det kan ju inte vara hälsosamt ifall man inte tränar inför ett lopp. Tänker att det är hälsosammare för alla inblandade (alltså jag) att jag tränar utan så höga krav och ortorexin flåsande i nacken. Att skita i chiafröna och äta chips om man vill det på en måndag. Och hellre lägga ut glass på insta än de nygräddade grönkålschipsen. Glass ÄR alla gånger godare. Ja och sömnlösheten, jag letade fram någon slags meditativ valsång på Spotify och somnade in.

För någon vecka sedan skrev jag om hur glad jag var över samarbetet med EMMAshop och Apparel & Lovers inspirerade av konstnären och feministen Carol Rama. Jag vill påminna er om den här superfina t-shirten och trosorna som finns på EMMAshop. Med koden EMMALOVERS16 får ni 20 procent rabatt. Gratis fakt om man  shoppar för över 50 euro.   Här står jag lite nonchalant vid vår dörr och läser boken om Carol Rama. Under jeansen har jag trosorna och på överkroppen t-shirten, som inte bara är snygg, utan också väldigt mjuk och skön. Blankens på fötterna.  

Om vi inte hade fått tag på lägenheten Helena bodde i när hon gjorde samma program på USC som jag, fast ett år tidigare, hade vi nog försökt hitta en lägenhet i Echo Park eller Silver Lake. Två stadsdelar som kanske mest påminner om Rödbergen där vi bodde i Helsingfors eller Södermalm där Maggan är född och uppvuxen. Men nu blev det Santa Monica, Los Angeles Ulrikasborg (eller kanske Esbo om man vill vara lite elak, fast Esbo på Stilla havets kust. Inte för att det är något fel på Esbo alls vad jag vet, förutom kanske bristen på små mysiga restauranger, gulliga affärer och promenadvänliga gator. ELLER?). Santa Monica är extremt mysigt, men också väldigt segregerat och tryggt. Här är alla vita och oftast övre medelklass (eller svinrika North of Montana). En gång intervjuade jag två unga kvinnor som hade en liten rosa klädbutik med huvudet på en jättestor enhörning utanför. De sa att Echo Park är mer keeping it real, medan Silver Lake sålt ut sig själv, gentifierats och hipsterifierats. Då tänkte jag för mig själv att bara existensen av enhörningsaffären var ett bevis på att Echo Park är minst lika gentrifierat som Söder om Folkungagatan, men jag sa ingenting eftersom de antagligen ändå inte skulle ha fattat referensen. De flesta ställen jag flyttat till har jag gjort ganska slumpmässigt. Holland för att jag tyckte det var så tråkigt att plugga i Finland, Buenos Aires för att jag fick höra om en kompis, kompis som hyrde ut en lägenhet där, Munkholmen i Helsingfors för att jag gjort slut med min pojkvän och fick hyra min kompis Calles lägenhet där, Los Angeles blev det för att det var senhöst i Finland när jag skulle ansöka om stipendiet och så vidare. Sällan har jag beslutat mig för en viss stadsdel eller ett visst land och verkligen styrt precis dit. Väldigt bra har det blivit ändå. Jag är säker på att vi skulle ha haft det skitmysigt i Echo Park eller Silver Lake, men Magnus skulle nog ha lidit ännu mer av värmen än här vid kusten och det skulle kanske ha varit svårare att få tag på en pool. Och fina färger finns det i alla fall i de här hoodsen. Och goda tacos på Guisados. Här står min yngsta syster och jag och väntar på att beställa. Hur är det med er? Har ni styrt och vetat hur och var ni vill bo? Det enda jag med bombsäkerhet vet är att jag inte vill bo i hus om vi ska bo i Norden. Och helst inte alls i Tyskland. Men annars är jag väldigt flexibel.