Var ska man bo?
10 years ago
Om vi inte hade fått tag på lägenheten Helena bodde i när hon gjorde samma program på USC som jag, fast ett år tidigare, hade vi nog försökt hitta en lägenhet i Echo Park eller Silver Lake. Två stadsdelar som kanske mest påminner om Rödbergen där vi bodde i Helsingfors eller Södermalm där Maggan är född och uppvuxen.
Men nu blev det Santa Monica, Los Angeles Ulrikasborg (eller kanske Esbo om man vill vara lite elak, fast Esbo på Stilla havets kust. Inte för att det är något fel på Esbo alls vad jag vet, förutom kanske bristen på små mysiga restauranger, gulliga affärer och promenadvänliga gator. ELLER?). Santa Monica är extremt mysigt, men också väldigt segregerat och tryggt. Här är alla vita och oftast övre medelklass (eller svinrika North of Montana).
En gång intervjuade jag två unga kvinnor som hade en liten rosa klädbutik med huvudet på en jättestor enhörning utanför. De sa att Echo Park är mer keeping it real, medan Silver Lake sålt ut sig själv, gentifierats och hipsterifierats. Då tänkte jag för mig själv att bara existensen av enhörningsaffären var ett bevis på att Echo Park är minst lika gentrifierat som Söder om Folkungagatan, men jag sa ingenting eftersom de antagligen ändå inte skulle ha fattat referensen.
De flesta ställen jag flyttat till har jag gjort ganska slumpmässigt. Holland för att jag tyckte det var så tråkigt att plugga i Finland, Buenos Aires för att jag fick höra om en kompis, kompis som hyrde ut en lägenhet där, Munkholmen i Helsingfors för att jag gjort slut med min pojkvän och fick hyra min kompis Calles lägenhet där, Los Angeles blev det för att det var senhöst i Finland när jag skulle ansöka om stipendiet och så vidare. Sällan har jag beslutat mig för en viss stadsdel eller ett visst land och verkligen styrt precis dit.
Väldigt bra har det blivit ändå. Jag är säker på att vi skulle ha haft det skitmysigt i Echo Park eller Silver Lake, men Magnus skulle nog ha lidit ännu mer av värmen än här vid kusten och det skulle kanske ha varit svårare att få tag på en pool. Och fina färger finns det i alla fall i de här hoodsen. Och goda tacos på Guisados. Här står min yngsta syster och jag och väntar på att beställa.
Hur är det med er? Har ni styrt och vetat hur och var ni vill bo? Det enda jag med bombsäkerhet vet är att jag inte vill bo i hus om vi ska bo i Norden. Och helst inte alls i Tyskland. Men annars är jag väldigt flexibel.
Men nu blev det Santa Monica, Los Angeles Ulrikasborg (eller kanske Esbo om man vill vara lite elak, fast Esbo på Stilla havets kust. Inte för att det är något fel på Esbo alls vad jag vet, förutom kanske bristen på små mysiga restauranger, gulliga affärer och promenadvänliga gator. ELLER?). Santa Monica är extremt mysigt, men också väldigt segregerat och tryggt. Här är alla vita och oftast övre medelklass (eller svinrika North of Montana).
En gång intervjuade jag två unga kvinnor som hade en liten rosa klädbutik med huvudet på en jättestor enhörning utanför. De sa att Echo Park är mer keeping it real, medan Silver Lake sålt ut sig själv, gentifierats och hipsterifierats. Då tänkte jag för mig själv att bara existensen av enhörningsaffären var ett bevis på att Echo Park är minst lika gentrifierat som Söder om Folkungagatan, men jag sa ingenting eftersom de antagligen ändå inte skulle ha fattat referensen.
De flesta ställen jag flyttat till har jag gjort ganska slumpmässigt. Holland för att jag tyckte det var så tråkigt att plugga i Finland, Buenos Aires för att jag fick höra om en kompis, kompis som hyrde ut en lägenhet där, Munkholmen i Helsingfors för att jag gjort slut med min pojkvän och fick hyra min kompis Calles lägenhet där, Los Angeles blev det för att det var senhöst i Finland när jag skulle ansöka om stipendiet och så vidare. Sällan har jag beslutat mig för en viss stadsdel eller ett visst land och verkligen styrt precis dit.
Väldigt bra har det blivit ändå. Jag är säker på att vi skulle ha haft det skitmysigt i Echo Park eller Silver Lake, men Magnus skulle nog ha lidit ännu mer av värmen än här vid kusten och det skulle kanske ha varit svårare att få tag på en pool. Och fina färger finns det i alla fall i de här hoodsen. Och goda tacos på Guisados. Här står min yngsta syster och jag och väntar på att beställa.
Hur är det med er? Har ni styrt och vetat hur och var ni vill bo? Det enda jag med bombsäkerhet vet är att jag inte vill bo i hus om vi ska bo i Norden. Och helst inte alls i Tyskland. Men annars är jag väldigt flexibel.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Sarah · 10 years ago
Kul läsning. Jag tror starkt på slumpen och på att leva life (som svenskarna skulle säga) utan att planera för mycket. Ironiskt nog eftersom jag älskar att planera. Min första flytt till kuala lumpur var väldigt planerad, jag ville just dit för att jag varit där och träffat ett par som studerade där och det verkade kul. Sen hamnade jag i london av en slump pga att jag hittade en intressant masterutbildning och i stockholm för att min man är född och rotad här, så den flytten var väl ganska planerad. Alla flyttar inom stockholm har varit helt slumpmässiga, känns som att man inte har så mycket val i den här stans sura bostadsklimat. En tager vad en haver. Jag är så otroligt sugen på att flytta utomlands om några år och drömmer mig bort var och varannan dag, planerar och funderar på var jag skulle vilja bo. När vi väl beger oss tror jag att det kommer att vara ganska slumpmässigt och jag kan tänka mig att flytta nästan vart som helst förutom till London. Helst undviker jag Ryssland också.
Peppe Öhman · 10 years ago
Jag har bara tillbringat några dagar i KL, men gillade det som fan. Skulle gärna bo i de trakterna nån gång. Realistiskt sett tror jag att det blir Stockholm efter L.A. men man vet ju aldrig.
Yvonne · 10 years ago
Så intressant! Jag tror att jag skulle kunna känna mig hemma på många ställen. Fast jag, tråkigt och präktigt nog, ville bo i en viss by på landet med en viss man och sen blev det dessutom i ett visst hus (hans barndomshem) :) Om jag tänker mig att bo i en stad, skulle det helst vara Stockholm. Eller Vasa, där vi har en lägenhet nu, jag bor omväxlande i Vasa och på landet för närvarande. Och om jag tänker på de platser jag har besökt, så vill jag inte bo i Egypten. Och jag vill inte bo i kollektiv. Jag har ett stort behov av att få vara för mig själv. Förr ville jag absolut bo i hus. Nu skulle jag gärna sälja det... men... det är en annan historia. Det är liksom för mycket med hus och trädgård när man inte har ork och intresse. Varför vill du inte bo i hus?
Peppe Öhman · 10 years ago
Jag vill inte bo i hus för att det är så mörkt på vintern, så mycket jobb året om och så vill jag gärna ha möjligheten att promenera till affärer och caféer, restauranger.
marica · 10 years ago
för oss blev det nog som det blev. Vi tog vid inget tillfälle och slog ner en bopinne. Här ska det va! utan vi bodde kollektivt, sen såg vi en lägenhet till uthyrning, ett hus att hyra, ett hus till salu. Känns helt ok, men jag känner mig inte fastnaglad. Det som jag har starkast i mig är nog ändå att jag nu har börjat fundera på nästa hem. Barnen är 9 och10 år, ge dem 10 år till och de flyttar vilket antagligen gör att vi flyttar. Och jag tycker det kommer bli jättespännande!
Peppe Öhman · 10 years ago
Herregud så spännande. Kan det bli vart som helst? Ulan Bator? Helsingfors? Kapstaden? Har ni lekt med tanken på att flytta långt?
Jessica · 10 years ago
Som tolvåring lär jag ska ha sagt att jag vill bo på Drumsö, 8 år senare bodde jag plötsligt där. Min första utlandsresa var till Rom och jag förälskade mig i staden blixtsnabbt och lovade komma tillbaka någon dag. Nu bor jag här, inget planerat utan egentligen ett ganska spontant yolo-val. Så min poäng är väl kanske att det undermedvetna styr mig lika mycket som sudden opportunities.
Peppe Öhman · 10 years ago
Bra råd ditt undermedvetna ändå ger dig. Rom är en alldeles underbar stad!
Mikael Båth · 10 years ago
Det är klart att alla människor med en viss grad av intuition och nyfikenhet hamnar där de hamnar. Med ålderns rätt kan jag också säga att det inte är av godo alla gånger, det är lätt att bli blind. För tillfället bor jag i Drammen och det är en trevlig by men det är inte här jag kommer att bo resten av mitt liv. Lika lite som jag planerar att inte bo i ett hus eller på just den gatan i London planerar jag inte heller för min nästa flytt. Att jag kommer att flytta vet jag, att jag kommer att stanna relativt kort tid på nästa plats ser jag som sannolikt. Samtidigt inser jag att det kanske vore bättre för mig som människa att försöka rota mig på ett ställe. Jag har bott på många ställen och lärt mig oändligt mycket under årens lopp men jag har samtidigt betalat det pris man måste betala som kringflackande varelse. Du och Maggan har ju en tämligen stor och flexibel vänkrets som följer er i ert liv men samtidigt är jag övertygad om att era år i LA har brutit kontakten med ett antal människor som kanske inte har de ekonomiska förutsättningarna eller intresset av att hänga på medelklassens medborgares äventyr i livet (säger den ekonomiskt oberoende och snuskigt välmående medborgaren). Vad jag menar är att man med rotlöshet också skapar en vänkrets som mer eller mindre är som man själv är, man kanske slutar att vara objektiv för att i stället glida in i en bekväm tillvaro med likasinnade. Rätt eller fel men att säga att man hamnar på ett eller annat ställe slumpmässigt är att förolämpa sin egen intelligens. Tänk i panorama och se en annan verklighet, betrakta och våga ta språnget in i det okända istället för att flacka runt i en tillvaro man redan har spenderat den mesta av sin tid i. Helsingfors, Tokyo, London, LA, Göteborg eller vilken plats som helst spelar ingen roll. Vill man inte rota sig måste man våga möta nya miljöer och socialgrupper. Gör man inte det kommer man helt enkelt att stagnera och för evigt fastna i den roll man tagit på sig i livet. bla, bla, bla Med kärlek från Drammen
Peppe Öhman · 10 years ago
Fast här håller jag inte alls med dig (förutom delen om att vi är priviligerade). Genom att stanna kvar på samma ställe stagnerar ju ens vänskapskrets och de personer man umgås med. Hur ofta träffar man nya människor och tar sig utanför bubblan i Södra Helsingfors? Flyttar man är man tvungen att se och umgås med folk som är annorlunda en en själv (i barnets skola går det 60 olika nationaliteter, må väl att de också är medelklass, men mycket mer mångfald än i ankdammen "hemma"). Jag ser mig inte som rotlös, mer som att jag har flera olika platser där jag känner mig hemma.