Pyret och Miika tog ungarna med sig och drog till San Diego för att gå på San Diego Zoo, som för övrigt lär vara ett av världens bästa djurparker. Syrrans familj har sett mer av Kalifornien på tre veckor än vad vi gjort på tre år. Vi passade på att att fira påsksöndag hos vår goda vän Malin, som bor i ett nästan osannolikt fint hus i Topanga.   Medan barnen jagade ägg i trädgården satt vi vuxna och åt påskmat, sippade vin och pratade om var man ska bo. Det är ett evigt samtalsämne utflyttare emellan. Hur länge ska man stanna, ska man någonsin återvända? Det verkar som folk ännu efter tio och femton år i Los Angeles funderar på om de ska återvända till Sverige. Jag föreställer mig att hemlandet efter en så lång tid har förändrats till den grad att man inte längre automatiskt känner sig hemma där. Att man liksom inte är helt hemma nånstans, men samtidigt hemma på två olika platser. Jag tror också att snacket om när man ska flytta "hem" är mer av en vanesak, på allvar kommer de flesta av oss att stanna.     Jag satt mest och talade med olika hundar och kompisar. Våra vänner Sara och Petter hade precis kommit hem från en skidresa till Mammoth och vi pratade om att välja sol- eller skidsemester, om ifall det är nödvändigt att lära barnen skida IFALL man en dag flyttar hem till Norden och om hur jag helt slutat snowboarda efter att ha träffar Magnus på grund av hans ointresse för vintersport. Mammoth lär dock vara så fint att vi kanske måste göra en liten roadtrip ditåt ändå. På det stora hela kunde jag inte föreställa mig ett bättre sätt att fira påsksöndagen på.

I veckans podcast börjar vi med ett helt vanligt familjegräl om socialt ansvar och manlig vänskap som liksom går upp i rök medan åren går. Vi pratar också om NRA:s nya propagandasagor och om offrets ansvar i en relation och världen. Jag pratar mycket om patriarkatet. Hoppas att ni gillar!

Inlägget innehåller gåvor från Mainio Clothing 

Ett av mina favoritklädmärken för barn är filändska Mainio Clothing. Jag gillar färgerna, de grafiska mönstren och att kläderna är könsneutrala. Alltså ingen H&M-uppdelning där rosa är tight och riktat till flickor och blått är rörligt grabbigt. Dessutom är kläderna inte svindyra.

Vidar och Edith fick agera oavlönade barnmodeller. Själv glider jag dag och natt omkring i ett par Mainio-tights som är som ett andra skinn. Så mysiga. Och ja, tight ÄR byxor. Åtminstone här i SoCal.

Viddes t-shirt är Marimekko, men resten är Mainio.

Här kommer ett påskinlägg på temat fri association i påskens anda. Påsken är för övrigt min älsklingshögtid. Äskar den faktiskt ännu mer i Finland eftersom det är så tydligt där att vintern håller på att bli vår, man kan åka ut till landet med massor av mat och böcker, bada bastu, dricka mustigt rödvin, äta choklad och bara chillaxa. Här i L.A. är påsken inte lika tydlig, men gillar den ändå. Vi inledde påsklördagen med brunch i Koreatown på Line Hotels restaurang Commissary. Rekommenderar varmt. Fast om man är känslig för hipstervibbar kanske man ska kolla åt ett annat håll och promenera förbi den. Restaurangen ligger på ett tak, i ett växthus, alla som jobbar där har sidecuts (på ett snyggt sätt), skägg och massor av tatueringar. Jag vet inte om ni kan fatta hur otroligt mysigt det är för mig att ha min syster i stan. Vi har samma sorts humor och tänker på samma sätt, eller liksom åt samma håll. Vi lägger märke till samma saker och funderar på samma fenomen. Känner ni igen er i era relationer till syskon? Jag håller redan på att planera in en resa tillbaka för henne nästa höst. Magnus och jag talade om vilken tur vi hade som träffade just varandra eftersom just vi verkar passa så bra ihop. Men sen blev Maggan filosofisk och sa att det kanske var oundvikligt, att alla våra beslut och livsval lett oss till varandra. Mindre tur och slumpen och mer ödet. Jag vet inte vilket och tror absolut att man kan vara riktigt lycklig tillsammans med fler än bara en enda person i världen. Men också att man ska lyssna på det som Madonna sjöng om på 1980-talet och Don't go for second best, baby. Sen sjöng vi med till Linda Pira i bilen på vägen hem och jag slussades tillbaka till 2014. Vi beställde in pannkakor, frukostburritos, BLT:s, bagels och jag valde givetvis pocherade ägg på gott bröd och avokado, svart kaffe samt grapefruktjuice. Detta ser kanske inte så aptitligt ut, men mein gott så gott det var. Mitt mål den här våren är att lära mig pochera ägg. Varsågoda för att ge mig era bästa tips. Sen gick vi ut och lånade den uppvärmda poolen en stund. Spelade pingis och fussball. Kan inte påstå att det var omysigt. Solen värmde, det fläktade lite och utsikten bestod av höga hus med skyltning på koreanska och de sedvanliga palmerna. Nu är vi hemma igen och ska förbereda en äggspårning. Alla är extremt taggade. Sen ska jag smyga iväg och fortsätta läsa Generation Loss som jag började på igår och nu har svårt att lämna ifrån mig. Älskar när det händer. Ursäkta förnumstigheten, men mår så mycket bättre av att läsa böcker än av mitt vanliga tidsfördriv – att kolla på tv-serier.

Vi har inte så många fostringsprinciper. Mest handlar det om att vara snäll mot andra människor och djur, säga tack och förlåt, att gnäll har en frekvens som inte når vuxnas öron och att man måste fråga själv om man vill ha något. Det är kanske lite motsägelsefullt att uppmana sitt barn att tala med främlingar, men föreställer mig att det ändå är en ganska bra egenskap att våga fråga. I dag ville Vidar till exempel testa på att fiska då vi gjorde ett turistbesök nere vid piren. Han ville det tillräckligt mycket för att övervinna sin blyghet och gick fram till en av killarna och frågade om han fick testa. Eftersom alla här är så snälla fick han det och tio minuter senare dra upp sin första fisk. Resten av dagen har han gått runt och bett folk lukta på hans fingrar. En vana det inte nödvändigtvis är bra att ta med sig in i vuxenlivet.

Nu finns ju risken att ni är fruktansvärt ointresserade av andra människors semesterbilder. Själv har jag en hemlig fetish för såna. När projektorn plockas fram och diabilderna dammas av myser jag medan de flesta andra suckar och börjar treva efter Instagram bänkar jag mig på första raden. Nu fattar jag ju att ni kanske läser den här bloggen för att ni hyser nåt slags intresse (eller avsky, underskatta aldrig det) för mig, men eftersom exakt ALLA bilder som togs på mig i dag var suddiga blir följande inlägg mer av ett album med semesterbilder från Pyrets och Miikas besök i Kalifornien. Vi började med ett besök på Griffith Park Observatorium. En klassiker. Vidar hade på sig sin sprillans nya Mainio-hoodie. Ska skriva ett helt inlägg om dem snart, så snygga färger och mönster. Det var inte vansinnigt varmt, som det brukar, men vi hängde ändå en del inomhus med planeterna. Det är svårt att inte gå bärsärkagång med sin kamera när man har Hollywoodskylten på ena sidan och hela Los Angeles på den andra. Pyret och Miika raderade febrilt gamla bilder från sina telefoner för att få mer plats för nya. Sen  drog vi till Echo Park, köpte take out-tacos på Guisados och placerade oss själva vid den lilla sjön. Echo Park är en av mina absoluta älsklingsstadsdelar i L.A. Tacon utan chili var givetvis inte mina.   Jag drack en lemonad och sen promenerade vi runt sjön, matade sköldpaddor, hälsade på tre sura gäss och åkte vidare mot Koreatown för middag. Koreanskt är inte så generöst för en vegetarian, men en dröm för karnivoren. Vill påminna er om att vi susat omkring med fyra barn mellan noll och sex. Det är som hundra crossfit-pass ungefär. Trots att bara en av dem tillhör mig rent biologiskt är jag nu så jäkla trött att det bara finns en sak att göra. Adjö.

Under hela den tid vi har bott i L.A. har jag varit den som jobbat mest. Först med magistersprogrammet på USC och sedan med en massa olika projekt som jag försökt jonglera med utan att tappa ett enda i marken. Den här månaden har jag bara bloggat och jobbat för Hufvudstadsbladet medan Magnus har ett heltidsjobb, plus en återkommande grej han gör för Sveriges Radio och poddarna han klipper. Han är alltså den upptagna, den viktiga och den som tjänar mest pengar. Jag borde luta mig tillbaka och bara njuta av att inte ha kniven mot strupen, men jag känner tvärtom en lätt identitetskris. Kan inte ta det lugnt med en bok i soffan eller ens fila på mitt manus. Jag går bara rastlöst omkring i hemmet och läser samma bloggar flera gånger samma dag. Att inte vara duktigast är tydligen svårt för mig.

Min syster Pyret är här! En av de allra bästa typerna i världen. Den som fattar innan jag ens sagt någonting och skrattar åt precis samma saker som jag. Systrar alltså, det bästa som finns. I dag har vi bara strosat runt Santa Monica, hängt lite på stranden och pratat, pratat, pratat. Ja resten av syrrans familj är ju också här så vi hänger lite med dem med.

Jag känner att vi (igen) måste tala om ordet "rasist". Rasist är inte synonymt med till exempel skällsordet rövhål. Man kan vara ett rövhål (till exempel sparka små hundar, alltid låta sina vänner betala i baren och skattesmita) utan att vara rasist, däremot är man automatiskt ett rövhål om man är rasist. Vad jag menar är att rasist inte är en random förolämpning man slänger ur sig när man är arg på någon. En rasist är en person som tycker att folk med ljus hudfärd eller en viss etnicitet är överlägsen människor med mörk hudfärg. Eftersom världen vi lever i (ja, inklusive Norden och USA där jag för tillfället bor) är djupt strukturell rasistisk där vi med ljus hudfärg gynnas och folk med mörk hudfärg systematisk diskrimineras blir vi såklart påverkade och kan ibland göra rasistiska handlingar och säga rasistiska saker, utan att aktivt tycka att människor har olika värde. Vi kanske utgår från att folk från ett visst land är mer benägna att stjäla, begå våldtäkt eller ljuga än folk från landet vi själva bor i. Vi kan tycka att det är lite enklare att anställa en person med ett namn och utseende vi är vana vid och vi tycker i hemlighet, trots att vi kanske knappt vill erkänna det för oss själva, att folk från vår egen kultur är lite hederligare, renare och pålitligare. Ingen av oss identifierar oss själv som rasister, inte ens Timo Soini, ordförande för det parti som gång på gång uttalar sig rasistiskt vill ha något att göra med ordet rasist. Herregud de är ju äckliga de där rasisterna Ku Klux Klanare, White Power och Sieg Heil, men vardagsrasismen som ligger och lurar i hur vi ser på, tänker om och behandlar människor med annan etnicitet, den är också rasistisk. Som vit med nordiskt pass kan det vara svårt att se sina egna privilegier. Men som sagt, man kan tänka rasistiska tankar, uttala rasistiska kommentarer, man kan utföra rasistiska handlingar utan att vara rasbiolog. Men det betyder inte att det är okej, därför måste vi (jag också) rannsaka oss då och då och fundera över varför vi ser på vissa människor på ett visst sätt. Det räcker inte med att säga: "Jag är inte rasist" eller "Mina handlingar är inte rasistiska" i ett rasistiskt system måste man aktivt jobba för att inte sugas in i vardagsrasismen.

I dag åkte Mickus, Joey och Oscar hem och om en liten stund anländer min syster med familj. Det har varit en väldigt mysig vecka. Våra gäster uppskattar god mat och dryck och har lagat mat åt oss och vi har tagit dem ut till några av våra favoritrestauranger som Gracias Madre, Kang Ho Dong Baekjeong och bara Art's Table uppe på vår hemgata (åt världens godaste hummermacka med pocherade ägg där i dag). Från och med i dag finns det fyra barn och fyra vuxna i vårt hem. Älskar det. Förutom när det alltid står någon och rycker i toadörren.