I veckans avsnitt av Mellan raderna pratar vi om Unni Drougge och bekännelselitteratur (ett återkommande tema). Jihde har läst Meg Wolitzers Hustrun och lyfter den till skyarna. Vi pratar också om hur två världar krockar när kulturjournalister och entreprenörer möts och så svarar vi på en lyssnarfråga. Skicka gärna in fler. Och inte att prenumerera!

En kompis till mig tipsade om en hemlig Facebook-grupp här i Santa Monica där folk ger bort grejer till varandra. Ett slags gratis Craigs List, fast utan sexet och stöldgodset. För några veckor sedan fick jag till exempel en sprillans ny Soda Streamer eftersom personen som köpt den inte gillade färgen. Den som vill bli av med sin grej lägger ut den i gruppen och de som är intresserade kommenterar så artigt de kan. Sen är det upp till ägaren att välja vinnaren. Inget först till kvarn, utan vanligtvis en enkel utlottning. Igår hade jag äntligen något att lägga ut. Eftersom gästsäsongen börjar på torsdagen åkte vi ut till Ikea och köpte inte bara nya lakan utan också ett nytt matbord, stolar och en ny lampa (som Maggan med fara för sitt eget liv monterade upp). Istället för att sälja det gamla bordet lade jag upp det och inom en timme fanns det flera stycken som var intresserade. I dag hämtade en trevlig dam möblerna och nu är det ljust och luftigt i vårt hem. PLUS att det kändes bra att ge bort bordet och stolarna. Gruppen heter förresten Buy nothing Santa Monica och så här ser det nya matbordet ut mitt i natten då Magnus fick för sig att fota det.

I går precis innan jag slocknade dök Kents avskedsvideo upp i mitt social media-flöde. I dag har jag läst fem-sex krönikor där olika journalister berättat om just sin relation till Kent, folk har varit ledsna i på Twitter och Facebook, somliga har skojat om comebacken 2020 och andra har såklart varit noga med att (lite stolt) påpeka att de inte haft någon relation alls till Kent. Jag har själv haft en relation till Kent, men brukar inte tala om det för att, jag vet inte, kanske för att jag är rädd för att bli uppfattad som pretto eller bara väldigt, väldigt förutsägbar. För precis som alla andra krönikörer såg jag dem sommaren 1995 eller var det 1996, älskade Blåjeans, När det blåser på månen, Chans, Lilla ego, 747, Klåparen och ja ni fattar. Grät till Kent när jag var olyckligt kär i början av 2000-talet och tog långa promenader med dem i öronen i sällskap av min rumskompis Jani när han var olyckligt kär. Såg Kent på Tavastia med en dålig kille och på Ishallen i Helsingfors med goda vänner. Kände mig, precis som alla andra så ensam och speciell. Jag FATTADE Kent. Så jävla vanlig är jag. Det måste vara nästan tio år sedan jag senast aktivt lyssnade på Kent (och med tanke på att jag verkar kunna orden i de flesta låtarna före 2006 måste jag ha lyssnat en hel dem), men när jag nu gör det får jag lite fuktiga ögon. Inte så mycket för att jag var ett så hängivet fan, men för att det hände så mycket på den tiden jag lyssnade på Kent. Nu för tiden händer det såklart också mycket, men då var det så mycket hjärta och smärta. Så stora känslor och så mycket osäkerhet och ständigt rädslan för det där utanförskapet som Jocke Berg är så bra på att beskriva. Nåt slags orientering in i vuxenlivet och farväl till barndomen, ungdomen. Det är ju inte hela världen att ett band lägger ner och kudos för att Kent gör det så snyggt. Jag är mer nostalgisk än ledsen. Livet där Kent var en aktiv del känns så oändligt avlägset. Herregud så jag är gammal. Herregud så jag var ung. On a different note så fyllde Vidar sex år i går och i dag när jag kom hem från ett möte väntade en anonym stor bukett ballonger på dörrhandtaget. Mycket amerikanskt, mycket fint.

I morse sprang jag som vanligt en sväng, den här gången med Söndagsintervjun i öronen. Tycker att Martin Wicklin gör skitbra intervjuer, han är påläst och vågar ställa också obekväma frågor utan att det blir dålig stämning i studion. Den här gången var det dessutom Ebba Witt-Brattström som intervjuades. Eftersom jag tycker att EBW är en så spännande person och ser så mycket fram emot hennes stundande skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig. Jag kan inte påstå att jag håller med EWB i allt hon säger, men det var liksom mänskligt att höra hur hon också är nervös för hur hennes bok ska tas emot. Vi måste tala om det här i Mellan raderna-podden. På väg tillbaka hem igen trampade jag upp för Santa Monica-stairs. Det var en tid sedan jag senast sprang i dem på en helgförmiddag och fick trängas med massor av andra människor som också ville träna sina vader och rumpor. Alla jag mötte log och hälsade. Uppe på gatan gjorde två kvinnor squats, en man i åttioårsåldern joggade förbi, en extremt vältränad snubbe gjorde sitt tjugonde varv upp och ner och en annan man iklädd mössa, mjukisbyxor och hoodie gjorde nåt slags koreografi till musik bara han kunde höra i sina hörlurar. Att se mannen koncentrerat öva sina steg bland alla andra människor gjorde mig innerligt glad. Det fanns ingen skam eller funderingar kring vad-ska-folk-tycka-om-jag-dansar-till-musik-bara-jag-kan-höra. Där fanns bara dansen. Jag tänkte på hur folk i min trappuppgång i Finland hellre låtsades att inte se mig istället för att hälsa, för det är lite pinsamt att säga hej. Hur det bara är fyllon och galningar som sjunger och dansar eller pratar med främlingar i Finland. Här tänker folk inte så mycket på vad andra tycker om dem. Sen sprang jag hem och vi åkte till Ikea för nåt slags nordisk input måste man väl ändå få.

I veckans andra avsnitt pratar vi om den påstådda feministeliten som snubbar inte sällan refererar till. Magnus fortsätter att spå i House of Cards och så blir det en lång och arg diskussion om hur utsatta kändisar EGENTLIGEN är för att bli oskyldigt anklagade för sexualbrott.

Jag har funderat en del på manliga feminister på sistone. Ber om ursäkt för generaliseringen (INTE ALLA FEMINISTMÄN! liksom), men det finns en del snubbar som tror att det är en gåva till alla kvinnor att de kallar sig feminister. Om den här typen av män kallar sig feminister ska de enbart hyllas och får aldrig ifrågasättas eller gudbevare kritiseras. Som om mänskliga rättigheter och kvinnors och mäns lika värde var en present männen satt på och fritt kunde välja att ge bort eller behålla. Det är ofta samma sortens män (plus alla antifeminister) som tror att feminismen är något slags statsfinansierad förening och att alla feminister är organiserade och tycker exakt samma sak. Säger en person som kallar sig feminist en hotfull sak är alla feminister rabiesfeminister (en gammal favorit är att Valerie Solanas skrev SCUM-manifestet och eftersom hon kallade sig feminist vill alla feminister skära upp alla män). Men hörni, alla feminister representerar inte alla feminister (och SCUM-manifestet måste man inte läsa bokstavligen). Feminismen är en rörelse som har en gemensam nämnare: Människor som vill att män och kvinnor ska behandlas med samma värde och ser att vårt samhälle inte gör det nu. Hur vi ska uppnå jämställdhet och vilka det viktigaste frågorna är finns det massvis med olika åsikter om. Alla feminister tycker med andra ord inte samma sak hela tiden, och det är en bra sak eftersom kritik och diskussion gör att en rörelse utvecklas och man i bästa fall på individnivå lär sig något nytt. Men mer om detta i Livet & Patriarkatet. Så kära feministmän som blir ledsna över att inte alltid bli välkomnade med konfetti och blowjobs: Kul att ni är för mänskliga rättigheter, tråkigt att ni inte ser det som en jäkla självklarhet.

Här kommer veckans länkar till läsvärda texter. Herregud så det skrivs mycket bra (och dåligt) på internet. hur ska en liten människa hinna läsa allt? Är det rätt att hänga ut torskar? (New Republic) Näthat är inte ett internetproblem, utan ett socialt problem. (SVD) Ni vet hur man pratar om att vi kommit en lång väg i jämställdhetsfrågor? Well, inte på alla plan. New York Magazine skriver om hur studenters uppfattning om könsroller inte har förändrats på trettio år. Det här är ju ingen överraskning, senast igår diskuterade jag på Facebook med en man som hävdade att det finns "emotionella och psykologiska skillnader mellan könen och dessa är viktiga för artens fortbestånd". Ni har säkert läst om mamman som lobbade för friare vapen i USA och blev skjuten av sin fyraåring. Welcome to America. Det här pratade vi också om i senaste podden: The Establishment skriver om det problematiska med This American Lifes reportage om våldtäkt och tvivel. Tidningen Mama gör en lista på åtta saker som gör din relation med jämställd. REDAN I DAG! Ja och jag vet inte hur intressant det här är för er, men Los Angeles Times skriver att universitetet jag gick på 2013-2014 nu är det dyraste i hela USA. Drygt 50 000 om året kostar det. Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas. Ja, en sak till! Det känns som om jag redan lyssnat på ALLA podcaster och behöver nya tips. Hjälp mig! Ni behöver inte tipsa om Värvet, P1 Dokumentär eller Alex & Sigge, men gärna någon feministisk (lyssnar bl.a. på En varg söker sin podd, Nord & Francke och Slate Double X), mediakritisk (lyssnar bl.a. på Atladottir och Bjurwald och Medierna), poddar där jag lär mig någonting nytt, eller bara bra reportage (lyssnar bl.a. på This American Life, Radio Lab, P1 dokumentär etc). Jag är inte intresserad av dåligt ljud, "sköna typer" som snackar skit med varandra eller folk som klagar på att de är trötta, att de inte vet vad de ska tala om eller bara skrattar åt varandras insidevitsar. Usch vad jag lät sträng och obehaglig nu, men IBLAND MÅSTE MAN FAKTISKT VARA STRÄNG.

Inledde som venligt helgen med en ridlektion i Topanga. Jag var jättedålig, men en dålig ridlektion är ändå en trevlig stund på dagen. Det är extremt amatörmässigt att skylla på hästen så jag vill påpeka att det var mig det var fel på, men vi hade heller ingen som helst kemi hästen och jag. Längtade efter att få rida min själsfrändehäst Tony. För övrigt regnar här i L.A. i dag. Precis när jag plockade upp Vidar från skolan öppnade sig himlen och på mindre än en minut var vi dyblöta. Vi rusade in i Starbucks och myste till det med en americano (åt mig) och några smörkakor (Vidar). Väldigt lyckat faktiskt. Kände mig dock som förrädare som drack kaffe på Starbucks och intepå stammisstället Primo Passo på andra sidan gatan. Sen avtog regnet lite och vi gick hem. Jag drog i hemlighet en lättnadens suck då regnat (=undantagstillstånd och panik i LA) gjort att Vidars baseball-träning avbokades. Istället sitter jag nu och slösurfar på Pinterest. Mina jeansbuntar är blöta av regnet, men orkar inte byta. Hoppas att ni får en fin helg!  

De senaste dagarna har min hjärna planlöst drivit omkring som en jättestor ö av skräp ute i Atlanten. Jag har inte klarat av att producera en smart tanke eller originell spaning. Påstår inte att jag annars går omkring och är knivskarp hela tiden, men det HAR hänt att jag vid sällsynta tillfällen fått till det. Så istället för att skriva springer jag. Jag bara springer och springer och lyssnar på podcaster och svettas och låter hjärnan flyta fritt utan att anstränga sig det minsta. Det är som om det fysiska har tagit över hjärnverksamheten. Ibland försöker jag peta lite i mitt manus och skriva lite på en krönika om Making a Murderer och American Crime Story, men mest antingen springer jag eller sitter i soffan och slösurfar på era bloggar. Tröstar mig lite med att Anne Hietanen skriver att man inte behöver vara på topp hela tiden.

I dag läser jag att artisten Axl Smith gått ut på sin YouTube-kanal och förklarat varför han haft en videokamera riggad i sitt sovrum och filmat alla kvinnor han haft sex med. Orsaken är, enligt Smith, att han ifall av att bli oskyldigt anklagad för våldtäkt vill ha bevis på att så inte är fallet. Det här är ju obehagligt på många olika plan. Främst för att det är olagligt att filma andra människor utan deras samtycke, men också för att det sprider en uppfattning om att det är vanligt att kvinnor falskt anklagar män för våldtäkt. Ironiskt nog är det ju tvärtom, kvinnor låter bli att anmäla sexuellt våld eftersom det fortfarande finns ett stigma kring det och att det är så förnedrande att inte bli trodd. Fortfarande ifrågasätts kvinnors berusningsgrad, klädsel och sexuella historia. Enligt en rapport på Sverige Radio från 2015 anmäler bara runt 10-20 procent av alla som utsatts för sexuellt våld det. Obehagligt snygg mediahantering av Smith också. Att fort som attan gå ut och säga att han bara försökte beskydda sig från hämndlystna kvinnor.