Jag kom på hur romanen ska sluta! Fy fasiken så skönt det är. Det hjälpte att jag talade högt om det med min kompis Frida. Vi var ute och red tillsammans och jag förklarade om hur svårt det var att hitta på slutet och sedan liksom pratade jag fram slutet. Det den typen av slut jag själv gillar. Jag måste ännu fila på detaljerna, men det känns tryggt att ha ramarna klara. En av mina största rädslor är att förlora förmågan att hitta på saker, eller helt att skriva. Nuförtiden kan jag känna en trygghet i att alla texter, alltså allt från krönikor till romaner, kommer att ha en början, en mitt och ett slut. Trots att det kan kännas helt omöjligt när jag börjas skriva. Det dyker alltid upp en självklar lösning trots att jag inte initialt ser den själv.

Det jag också tänker på är att jag gillar mest just den här stunden av skrivandet. När texten har en ram, men ännu är öppen för ändringar och förbättringar. När den väl kommer ut tillhör den inte längre mig, då ska alla ha analyser och tolkningar kring den och det blir ett slags tävling i om man ska tycka att det jag skrivit är bra eller inte.

Det ligger ett nytt avsnitt av min podd Skåpet ute! Cissan , Johanna och jag pratar om 15 minutes cities, om Hanna Hellquists essä om smuts, om det lortigaste hem jag besökt, om bh:n och att vara mer eller mindre känslig för äcklig mat. Vi tycker inte lika i allt, det är roligare att diskutera och lyssna så.

Lyssna gärna! Kommentera gärna! Och de betyder supermycket för oss om ni går in på iTunes och ger oss några stjärnor och en recension. Då blir algoritmen glad och kanske lyfter upp oss så fler personer hittar podden. TACK!

När jag skrev om barn och hobbyer var kommentarerna som vanligt så jäkla bra. Jag bar med mig flera av dem, men speciellt en. Den handlade om hur hobbyer för barn (speciellt inom sport) så ofta går ut på att tävla. När man börjar dansa, rida, spela tennis eller padel som vuxen är det sällan för att vinna tävlingar, utan för att det är kul. Jag gillar att vara bäst, men har ingen lust att tävla. När min kompis Tamara, hon som äger alla hästarna, sa att hon ville köpa ett par vita ridbyxor åt mig så jag kunde ställa upp i dressyrtävlingar blev jag mer stressad än glad. Jag vill liksom inte göra ridningen till en prestationsgren, eller det är den väl redan, jag vill ju bli bättre, men ni fattar.

I helgen träffade jag en kvinna som varit tennisproffs. Hon sa att hon först under sina sista år lärde sig att omvandla nervositeten till kämparglöd. Hon sa att det var en sån lättnad när den försvann och att hon istället förvandlades till en djur när det blev match. Hon gjorde allt för att vinna. Någon annan vid bordet sa att hon borde bli tävlingscoach, alltså lära folk att bli av med sin tävlingsnervositet.

Hur som helst, det kan ju vara att jag skulle älska att tävla (min kompis Vanessa som tävlar mycket i Sverige sa att hon när hon väl började ställa upp i dressyrtävlingar älskade det), men än så länge nöjer jag mig med att rida runt utan domare eller publik.

Tävlar ni?

Min kompis Tina drar på torsdagen den 25 mars en avgiftsfri föreläsning om hur du får mer ut av sociala medier. Tycker att ni ska gå på det. Tidpunkten är 11:30-12:15, med andra ord perfekt att äta lunch till! Signa upp på Friday Lab Academy.

Förenkla, förbättra och få ut mer av det du gör i sociala medier

Varför ska folk följa dina konton? Och hur kan du minimera tiden du lägger på att uppdatera och engagera dig i dina sociala medier? Tina Sayed Nestius går igenom grunderna för att minimera och effektivisera ditt sociala medier-arbete.

Om Tina Sayed Nestius:

Har skrivit boken #Bli Digitalt Smart – sociala medier för företag och hjälpt kunder som till exempel Pensionsmyndigheten, Riksidrottsförbundet, skönhetstidningen Daisy Beauty och Swedavia att jobba med sina sociala medier. Det roligaste jag vet är att lära ut hur du ska jobba strategiskt med sociala medier, och skapa den där aha-känslan – när du förstår att arbetet med kommunikation och sociala medier är enklare än du trodde.

Eventet ligger på Friday Lab Academy och är öppet för alla som anmäler sig.

Det är såklart Sara Arnald som tagit bilden.

Jag har inte kunnat ladda upp nya bilder på några dagar, men nu är jag tillbaka med en bildBOMB som man säger på kvällstidningsspråk. Jag har gjort något så ovanligt som att gå på restaurangmiddag på fredag och fest på lördag. Här i LA går lyckligtvis coronasiffrorna ner och allt fler av ens kompisar är vaccinerade. Som journalist hoppas jag på att själv få vaccinet inom kort. Efter ett år av mörker är det så oerhört skönt att se en liten ljusning.

I lördags ordnade min kompis Malin en smyglansering av sina sockerfria viner och cava (cavan kommer för övrigt att finnas i Sverige alldeles snart. Den heter Un’Sweet). Det var så kul med fest! Jag åkte motvilligt hem lite före två bara för att jag måste jobba på söndagen. Annars hade jag stannat hela natten. Då måste ni komma ihåg att jag är en person som ytterst sällan kommer hem efter midnatt även under pandemifria år. I Ubern på väg hem genom ett nattligt LA textade jag kompisar som satt och åt frukost i Finland och Sverige. Väldigt mysigt.

I kommersiellt samarbete med Reserol

Det är inte ofta jag gör samarbeten på den här bloggen, men när jag gör det ska ni veta att det är bra grejer jag skriver om. Jag vill att den produkt/tjänst jag skriver om ska vara någon nytta för er och att den ska passa mina egna värderingar.

Det var inte självklart att hudvård skulle göra det, men sen tänkte jag på saken och kom fram till att svenska Reserol passar perfekt in här. Delvis för att jag har en teori om att kvinnor tar hand om så många personer i sig omgivning, inte bara barn, utan också ofta äldre föräldrar, män, vänner, kolleger och grannar. Att då också ta hand om sig själv är minst lika viktigt. Det kan man såklart göra på många sätt, ett är att smörja in sig med produkter som gör huden mjuk och len. För mig är det att rent fysiskt pyssla om mig själv med en bra kräm på kvällen innan jag lägger mig (jag tar också hand om mig själv genom att sova länge, rida, läsa bok i badkaret och ta ett glas vin).

Eftersom de allra flesta av oss smörjer in oss med någon form av kräm, varför inte då välja ett litet svenskt företag istället för multinationella giganter? Inte minst för att Reserol är ett litet svensk hudvårdsmärke där grundarna kommer från läkemedelsbranschen. Det är alltså inte några hobbykosmetologer som vispat ihop något på lunchrasten. De riktar sig inte heller uteslutande till kvinnor, utan till människor.

Min absoluta favorit är overnight ansiktsmasken (som för övrigt vann Årets mask 2019 på Daisy Beauty Awards). Använder den två gånger i veckan och min hy är återfuktad när jag vaknar på morgonen. Jag använder också Reserols högkoncentrerade serum. Serumet är designat för att aktivera cellerna och skapa en jämn och hudton och lyster.

Ja, det var väl det jag ville säga. Stor och genuin rekommendation på Reserols produkter.

Det är givetvis den otroliga Sara Arnald som tagit bilderna.

Min kompis Kugge skriver om hur det är att vara författare, men inte bli inbjuden i de finlitterära kretsarna. Om skammen som gör att ens första instinkt är att hålla det hemligt. Få vill berätta om hur det känns att bli bortvald. Inte få gå på festen alla andra verkar ha en inbjudan till. Men berättar man om sina egna erfarenheter visar det sig att “alla andra” ändå är en begränsad grupp. Det är det som är så fint med att kunna uttrycka sig i text, man kan skriva om sina känslor skapa igenkänning hos andra och kanske till och med rucka på föråldrade system och uppfattningar. Äsch, gå in och läs själva.

Och Kugge, jag fick inte heller stipendium i år.

Det är fredag igen och det innebär fredagslänkar! Ni som ännu inte signat upp på min Substack uppmanar jag ödmjukast att göra det. Bloggen är gratis, men det vore ju fint om ni är personer som kan tänka er betala några dollar i månaden för allt innehåll. Ett stort tack till er som redan gör det! Jag ser er! <3

Om ni hade en favorittext, eller önskar er texter på ett visst tema, säg till så gör jag mitt bästa för att samla på mig såna.

Vet ni vad Peloton är? En motionscykel för knappt 2000 dollar och minst lika mycket identitetsskapande.(eng)

Peloton är så mycket mer än spinning. (eng)

Den här var bra: Your face is not your own. (eng)

Kryptokonst fattar jag inte ännu, men kommer säkert att göra det snart. (sve)

I helgen ska jag se The Dissendent.

Allt hemmasittande under pandemin har verkligen vaskat fram “riktiga journalister”, “kritiskt tänkande medborgare”, “sanningen bakom…” och andra konspirationsteoretiker som tror att myndigheter och media avsiktligt ljuger. (eng)

I det senaste avsnittet av podden Skåpet pratar vi om microdosing av schrooms, psykedeliska svampar, nu verkar det som om allt fler länder överväger att använda dem i vården. (eng)

En fin text om wheelies, trick på cykel. (eng)

Är teknologi verkligen lösningen på problemet män som inte ser kvinnor som likvärdiga människor? (eng)

Rasismen gentemot asiater har långa anor i USA. (eng)

Tanzania får ni första kvinnliga president. (sve)

Hollywood är inte oskyldigt. (eng)

De stora köpcentren har döden dött, varför inte göra om dem till skolor? (eng)

Tre saker som pandemin faktiskt förbättrat. (eng)

Jag gillar alltid Johannes Klenells texter. Den här om barn födda in i kultureliten gjorde mig icke besviken. (sve)

Joe Bidens mål var att vaccinera 100 miljoner amerikaner de 100 första dagarna av presidentskapet. Bara 58 dagar in fixade han det. (eng)

Bra service. (eng)

Hästar är lösningen på det mesta. Här är en som tröstar cancerpatienter. (eng)

En solskenshistoria (men också otroligt sorgligt att det finns 77-åringar i världens rikaste land som bor i sina bilar). (eng).

Har ni kollat på dokumentärerna om Britney, Allen v. Farrow och R. Kelly? Här är en bra text vilken påverkan de här tv-dokumentärerna haft. (eng)

Häromdagen tryckte jag igång dokumentären Kid 90 utan vidare förväntningar. Det var som att slängas in i mina egna tonår. Minus LA och Johnny Depp, Leo Dicaprio, Brian Austin Green, David Arquette och Charlie Sheen. Den nu vuxna barnskådespelaren Soleil Moon Frye hade med sig en filmkamera under hela sin tonårstid (lite som vi lever nu), men eftersom folk inte var vana vid att allt de gjorde kunde publiceras för omvärlden var folk helt oförställda. Kanske det är just det som får igenkänningen att vara så stor. De här killarna (det är mest killar hon umgås med eller i alla fall filmar) kunde ha varit mina killkompisar då. Alla är filmstjärnor eller blivande filmstjärnor, men helt vanliga. Mina pojkvänner och/eller killar jag var förälskad i såg ut som skådespelarna i filmen Kids.

Också så rörande när Soleil letar upp sitt ex, Daniel “Danny Boy” O’Connor, sångare i House of Pain i Tulsa där han bor nuförtiden. De är båda medelålders och så otroligt gulliga. Jag tänker på hur det man kände då gentemot sina vänner var så stort och så viktigt eftersom det lade en grund för ens vuxna jag. Det är kanske därför flera av mina gamla kompisar från den tiden nu hör av sig och vill återuppta vår vänskap. För att den, i perspektiv korta, tid vi tillbringade tillsammans var så intensiv och grundläggande. Det var skönt att liksom få bekräftelse på att det också jag kände då var äkta, inte något som jag inbillade mig eller som jag konstruerat i efterhand.

Nu gillade jag kanske den här dokumentären extra mycket för att jag hade noll förväntningar, men jag vågar lova att alla som ens gillar 90-talet lite kommer att tycka om detta.

Jag håller ju på med en roman som kommer ut på Norstedts våren 2022. Jag är väldigt stolt och glad över det. Ironiskt nog är jag alltid gladast innan boken kommit ut eftersom den då bara är min. Så fort en bok publiceras tillhör den läsaren och är tillgänglig för kritik och tolkningar som kanske är annorlunda än mina. Och så ska det vara!

Det sagt är det såklart också ångestfyllt för mig att skriva bokjäveln. Jag läser alltid parallellt medan jag skriver och är just nu inne i Merete Mazzarellas senaste Från höst till höst där hon som vanligt skriver om världen och sig själv. Hon skriver mycket om att bli äldre och hur det är att se världen från ett sjuttiofemårigt perspektiv. Jag tänker mycket på den här boken och fann det trösterikt när hon skriver att man som författare ska acceptera att dålig text är bättre än ingen text alls. Dålig text går alltid att redigera.

Tillbaka till boken jag skriver på. När jag skickade in mitt råmanus skämdes jag så mycket över hur rått det var att jag började med att be om ursäkt när jag träffade min förläggare första gången. Lyckligtvis är hon ett proffs som fattar att det kommer att mejslas fram bättre versioner. Och det har jag nu gjort, stigit upp lite över sex varje morgon för att skriva minst en timme och få fram en bättre version. Det är faktiskt snyggare, mer logiskt och renare än råmanuset, men jag fattar att jag kommer att skriva om det några gånger till. Det jag ännu har problem med är slutet. HUR ska den sluta? Ett tydligt slut, ett öppet slut, ett kryptiskt slut? Det får gärna vara lite grumligt, men inte så läsaren känner sig otillfredställd. Det här är egentligen ingen fråga. Ville bara klaga lite inför er.