Ett tydligt slut, ett öppet slut, ett kryptiskt slut

7 months ago

Ett tydligt slut, ett öppet slut, ett kryptiskt slut

Jag håller ju på med en roman som kommer ut på Norstedts våren 2022. Jag är väldigt stolt och glad över det. Ironiskt nog är jag alltid gladast innan boken kommit ut eftersom den då bara är min. Så fort en bok publiceras tillhör den läsaren och är tillgänglig för kritik och tolkningar som kanske är annorlunda än mina. Och så ska det vara!

Det sagt är det såklart också ångestfyllt för mig att skriva bokjäveln. Jag läser alltid parallellt medan jag skriver och är just nu inne i Merete Mazzarellas senaste Från höst till höst där hon som vanligt skriver om världen och sig själv. Hon skriver mycket om att bli äldre och hur det är att se världen från ett sjuttiofemårigt perspektiv. Jag tänker mycket på den här boken och fann det trösterikt när hon skriver att man som författare ska acceptera att dålig text är bättre än ingen text alls. Dålig text går alltid att redigera.

Tillbaka till boken jag skriver på. När jag skickade in mitt råmanus skämdes jag så mycket över hur rått det var att jag började med att be om ursäkt när jag träffade min förläggare första gången. Lyckligtvis är hon ett proffs som fattar att det kommer att mejslas fram bättre versioner. Och det har jag nu gjort, stigit upp lite över sex varje morgon för att skriva minst en timme och få fram en bättre version. Det är faktiskt snyggare, mer logiskt och renare än råmanuset, men jag fattar att jag kommer att skriva om det några gånger till. Det jag ännu har problem med är slutet. HUR ska den sluta? Ett tydligt slut, ett öppet slut, ett kryptiskt slut? Det får gärna vara lite grumligt, men inte så läsaren känner sig otillfredställd. Det här är egentligen ingen fråga. Ville bara klaga lite inför er.

Moa · 7 months ago
Oavsett slut kommer jag läsa! Du är grym Smart, stark, inspirerande och så mycket du. Ser fram emot boksläpp!

Ulrika · 7 months ago
Tror att slutet kan bli tydligare för en vid varje bearbetning. Att det liksom hamnar i samklang med tonen man mejslar fram i resten av romanen. Så känns det i alla fall i det bokprojekt jag arbetar med. Hela dramatiken blev lite mer lågmäld i resten av romanen, och därför blir också slutet mindre melodramatiskt (från de första versionerna har jag liksom gått från att en person dog till att den... inte gjorde det, och det mer lågmälda i att inte slå på stora trumman med allt drama som finns har gjort den bättre.) Älskar att läsa sådana här inlägg om skrivandet!

Peppe Öhman · 7 months ago
Tack för att du säger så, det ger mig lite trygghet. För det stämmer ju, när historien tar form blir slutet tydligare. Försöker lita på att det kommer att komma.

Lina · 7 months ago
Kom att tänka på när jag var liten och var besatt av Peter Pohls böcker. Jag skrev flera brev till honom och frågade angående sluten i böckerna och vad som hände sen med allihop osv. Han svarade något i stil med att jag fick tänka ut det själv. Så efter det satt jag och skrev ihop egna fortsättningar på böckerna som fick tydliga (och väldigt brutala) slut, för jag stod inte ut med att inte veta! Nu för tiden kan jag dock gilla lite kryptiska slut men jag kommer ofta på mig själv med att ändå fantisera ihop egna mer definitiva slut, innan jag kan känna mig helt färdig med boken.

Peppe Öhman · 7 months ago
Så fint att du hörde av dig till honom och att han svarade!

Linnea P. · 7 months ago
Jomen det ska vara grumligt, som du säger! Gillar ett sådant slut som jag först känner att retar mig en gnutta (eller mycket), men som jag sen får sitta och luska i på nätet och läsa olika tolkningar och analyser om. Det får inte vara FÖR öppet, det ska gå att dra en del väldigt troliga slutsatser av det. Gärna ska författaren sen i någon intervju lite antyda mot att hen bekräftar/avfärdar vissa teorier och absolut inte säga "åh äsch jag hade väl inte tänkt något särskilt", herregud så störande, men det blir också trist om det beskrivs alldeles kristallklart. Men det varierar lite från bok till bok ändå. Hur som helst, du kommer hitta det rätta slutet för din!

Peppe Öhman · 7 months ago
Tack! Och jag är helt med dig här. Det får absolut inte var PUNKT SLUT, alla fattar allt, noll tolkningar och teorier.

Hanna · 7 months ago
Vilken kul fråga! Jag har två favoritslut på böcker: Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och Hennes nya namn av Elena Ferrante. Båda sluten är explosiva men på helt olika sätt. Tycker också om hur Marie Aubert slutar sina berättelser, där allt egentligen har gått åt helvete, men man känner som läsare att det är så det ska vara. Ett fint slut har även Alias Grace av Margret Atwood där man som läsare känner att man verkligen får closure. Summa summarum finns det väl inget rätt sätt att avsluta, många olika sätt funkar!

Peppe Öhman · 7 months ago
Vilka otroligt bra exempel! Håller med om alla! (och älskade extra mycket slutet i Låt den rätte komma in).

LF · 7 months ago
Åh, Elena Ferrante är ju otroligt skicklig på avrundningen, har älskat alla hennes böcker! Och heja Peppe, det blir nog bra hur du än väljer att göra. Väntar ivrigt på din nästa bok!

Sara Pepparkaka · 7 months ago
Det behöver inte vara övertydligt. Någonstans mellan tydligt och öppet brukar jag gilla bäst. Förutom på romanceböcker, där är det faktiskt ett måste att det ska sluta lyckligt. Men inte heller där behöver precis allt falla på plats bara för att boken tar slut. Enligt min smak då. Och allt det här jag sagt får du ta för vad det är värt, dels har jag aldrig skrivit en bok, och dels är det din bok och den ska naturligtvis sluta på det sätt du så småningom kommer fram till att är bäst.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.