Tävla som vuxen
5 years ago
När jag skrev om barn och hobbyer var kommentarerna som vanligt så jäkla bra. Jag bar med mig flera av dem, men speciellt en. Den handlade om hur hobbyer för barn (speciellt inom sport) så ofta går ut på att tävla. När man börjar dansa, rida, spela tennis eller padel som vuxen är det sällan för att vinna tävlingar, utan för att det är kul. Jag gillar att vara bäst, men har ingen lust att tävla. När min kompis Tamara, hon som äger alla hästarna, sa att hon ville köpa ett par vita ridbyxor åt mig så jag kunde ställa upp i dressyrtävlingar blev jag mer stressad än glad. Jag vill liksom inte göra ridningen till en prestationsgren, eller det är den väl redan, jag vill ju bli bättre, men ni fattar.
I helgen träffade jag en kvinna som varit tennisproffs. Hon sa att hon först under sina sista år lärde sig att omvandla nervositeten till kämparglöd. Hon sa att det var en sån lättnad när den försvann och att hon istället förvandlades till en djur när det blev match. Hon gjorde allt för att vinna. Någon annan vid bordet sa att hon borde bli tävlingscoach, alltså lära folk att bli av med sin tävlingsnervositet.
Hur som helst, det kan ju vara att jag skulle älska att tävla (min kompis Vanessa som tävlar mycket i Sverige sa att hon när hon väl började ställa upp i dressyrtävlingar älskade det), men än så länge nöjer jag mig med att rida runt utan domare eller publik.
Tävlar ni?
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Viktoria · 5 years ago
Jag tävlar och har tävlat mycket. Först med häst (i dressyr) och nu med min hund i spår och lydnad. Är en högst medelmåttig tävlare och har haft stora problem med nervositet och prestationsångest. Tränar också i sammanhang där många andra är på SM-nivå och det är inte jag, vilket ibland stjälper mer än hjälper. Mår dåligt, men kan inte låta bli att utsätta mig för det. Det är också oerhört frustrerande när man vet att man kan och vet man är bra på något, men inte får till det på tävling. Det blir lätt en ond cirkel (säljer ju inte riktigt in tävlandet här ...). Men jag gick faktiskt en kurs i mental träning, och det har hjälpt jättemycket. Om man inte har den där instinkten att naturligt koppla bort allt som stör, då kan man träna sig på det. När jag insåg det, istället för att bara känna mig dålig, så släppte en mycket Senaste tävlingen tog jag det resultatet jag ville, och det var så roligt. Jag har verkligen landat i att det är något jag gör för min skull och att det är superviktigt att både hunden och jag har kul. Så har jag dock inte alltid sett på det ...
Kugge · 5 years ago
Har ju spelat handboll sen jag var 6 år så har väl tävlat i nån form sen dess (åtminstone tills corona, eheh). Ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig om hur det går. Jag är där för att det är kul. Däremot gör jag så klart mitt ALLT på plan för att prestera bra, men skakar av mig förlusten på mindre än fem minuter efteråt – ifall inte nåt megaexceptionellt råkar hända under matchen. Typ jättejättedåliga domare som påverkar resultatet. Men som sagt: mycket sällan nu.
L · 5 years ago
Jag hade ingen lust att tävla som barn, så massor av hobbies gick bort för att det kändes som att det enda de gick ut på var att tävla. Älskade att spela fotboll, men att åka på match varje helg? Njäe. Tycker det är toppen nu som vuxen att man slipper tävla! Woop woop!
saara · 5 years ago
Samtidigt blir det ju svårt (och kanske lite tråkigt) inom vissa sporter att inte tävla. Tänker på barnens fotbollsspelande, att åka på turneringar och matcher och möta lag av olika kaliber för att se hur man har förbättrats och vad man kan jobba på är på sätt och vis hela grejen, att alltid spela mot samma spelare gör att man inte utvecklas i längden. Sen kan ju dethär bli väldigt fel, om tränaren eller föräldrarna vägrar förstå att det handlar om barn som till största del spelar för att det är kul och inte blivande premier league-spelare. Har hört skräckexempel på tränare som på riktigt släckt glöden hos t.o.m. de ivrigaste fotbollsjuniorer, och det är ju hemskt synd. En match satt jag på läktaren och tjuvlyssande på föräldrarna till motståndarlaget, motvilligt erkände dom att (vårt lag) nog spelade bra för att komma från en så liten ort, men samtidigt hade dom inget snällt att säga om sina egna spelare, som tydligen borde ha kunnat spela bättre, underförstått då slå ett "litet lag från liten ort". Har också hört rykten om att det förekommer inom större föreningar, där man kan ha flera lag i samma ålder men på olika nivåer, att man plockar in "bättre" spelare i ett "sämre" lag då det blir match för att se till att man säkert vinner. Då blir det nog för stort allvar tycker jag, och väldigt orättvist för dem som därmed troligen inte får vara med och spela alls, och inte heller utvecklas på samma sätt som de spelare som får spela match.
Helena · 5 years ago
Jag är gammal tävlingssimmare som led för jävligt av att tävla. Nervositeten drev upp pulsen före start till förbi maxnivå. Å andra sidan var ju känslan i vattnet när väl starten gått fullkomligt insane - jag bara SKÖT fram genom vattnet utan minsta känsla av ansträngning. Å tredje sidan räckte inte adrenalinet så länge... På den tiden (70- och 80-tal) fanns liksom inte mental träning riktigt. Man fick bara hantera det så gott man kunde själv. Och eftersom ens erfarenhet och reflektionsförmåga är ganska outvecklad i så tidiga år tänkte vi nog alla att det hela var en del av själva tävlandet. Jag minns i och för sig att jag pratade med någon lagkamrat som bara inte fattade vad det handlade om. "Nä, jag bara dyker i och simmar!" Den personen vann för det mesta, så jag tänkte nog att det handlade om det - trygghet i att vara bäst. Så lite man begrep:)
Nora · 5 years ago
Ljuvlig bild!
Evelin · 5 years ago
Jag tävlade (i friidrott) tills jag var 24, och hade fortsatt ännu längre om jag inte hade varit tvungen att sluta pga överträning och utmattning. Jag älskade tävlandet! Visst var jag nervös innan, men nervositeten förhöjer ju upplevelsen och skärper sinnena. Det bästa med att tävla är att just då är det bara den enda saken, loppet man ska springa (eller vad man nu tävlar i), som är viktig och allt annat försvinner. När man står på startlinjen kan man inte förbereda sig mer, utan det handlar om att göra det allra bästa man kan där och då i stunden. Saknar det så mycket. I friidrott kan man ju också verkligen tävla mot sig själv eftersom man får ett resultat, en tid eller en längd eller en höjd, som man kan jämföra med sina egna resultat från andra tävlingar. Plus att man på tävlingar fick träffa andra friidrottare; när man har varit med ett tag blir man ju vän med många av sina medtävlare! Det var fint. (Att det sedan gick som det gick för mig handlade mer om prestationsångest i vardagen (= aldrig tycka att man gör tillräckligt) och tränare som skapade en miljö som inte var helt hälsosam ... vilket i och för sig inte helt går att särskilja från tävlandet. Men minns framför allt själva tävlandet som något väldigt härligt.)