Jag kopierade den här listan av en av mina bästa vänner Karkki. Hon hade i sin tur inspirerats av Ratata.fi. Senaste inkomna sms? "Dubbelkolla bara om våra semiprivate inte blir av på någon av de tisdagarna så vi inte blir dubbelbokade. Haha tack" Det var Frida som försöker reda ut vilka dagar vi ska rida eftersom jag ska vara borta under alla våra vanliga lektioner. Den sista meningen är ett svar på min uppskattning för att hon ser till att jag får rida varje vecka. Senaste selfien? Det måste nog vara den här groupien med Maggie och Pekka på Paradise Cove i fredags. Bra fredag, men alla fredagar i paradiset är väl bra fredagar. Senaste presenten du fått? Det måste ha varit salmiak och en liten låda med Mignonägg som Pekka hämtade med sig. Fick också en Filter och rågbröd nyligen, av Ida-Lina och Janne (Pekkas bror som OCKSÅ och helt oberoende av Pekka är här och hälsar på). När Magnus vill skämma bort mig går han och köper pappersversionerna av NYT och LAT, kaffe och blommor. Senaste smeknamnet? Peppe, Pepitum, Pepschen, Peppis. Senaste musikupptäckten? Jag åkte Lyft med en brasiliansk skejtare som chaufför och han tipsade om en hiphopartist vid namn Djonga. Senaste personen du sovit bredvid? SOV ENSAM I NATT! Living the dream, alltså. Men vanligtvis Maggan och Majlis. Senaste cravingen? Jag har precis gått in i en vattenmelonperiod. De är tydligen extra goda den här tiden på året. Längtar efter körsbärsperioden. Och sen rågbrödsperioden i sommar. Cravar ofta kall öl. Senaste sporten du utövat? Red i fredags och sprang en lugn åtta kilometer igår. Senaste klädinköpet? Jag går faktiskt aldrig i klädaffärer här i L.A. Den senaste nätshoppade produkten måste vara min Meryl Street t-shirt från The Reformation. Senaste personen du träffade? Jag hänger ju STÄNDIGT med Maggan, Vidar och Majlis. Men utanför familjen måste det vara Magda som är Vidars kompis mamma som svängde förbi igår och sa att de fått låna ett hus vid Venice Canals och undrade om vi vill svänga förbi på ett häng.

I onsdags åt jag middag på Saltair i Venice (det är dit man går när man inte får bord på Gjelina) med några av Los Angeles bästa kvinnor Frida, Cissan och Anne. Efter middagen skjutsade Cissan mig hem och betonade vikten av att lyssna på bra musik när man sitter ensam i bilen och susar omkring i Los Angeles. När jag bekände att jag oftast lyssnar på podcaster som kan lära mig nåt och gör detta eftersom jag är så himla duktig, sa Cissan att jag verkligen får sluta med det. Att det är förstadiet till att bli en tråkig människa. Och hon har såklart rätt. Jag tänkte ändå dela med mig några av mina bästa poddar just nu. Men lyssnar ni på dem får ni lova mig att ta en stund när ni inte gör något som är nyttigt eller duktigt. (Och gärna tipsa mig om era senaste favoritpoddar). On The Media NPR Politics Podcast 1A Planet Money Slate Double X Gabfest På svenska lyssnar jag mer eller mindre regelbundet på de Maggie klipper Lillelördag, Penntricket och Blankens Swanberg (som precis börjat på nytt!) och Peg och Penny (fast där ljög jag, den har jag aldrig lyssna på). Och SÅKLART Magnus och Peppes podcast för feminism, samhälle och mediekritik och Mellan raderna med Jihde och Öhman för boktips och bra snack. Och när jag ändå är inne och tipsar så gör Cissan inte bara sjukt snygga skor, utan nuförtiden också en vansinnigt fin kofta. Ja, och en massa nya väldigt, väldigt fina sandaler. In mer er på Blankens och kolla (OBS ej sponsrat på minsta sätt).  

I går var jag så trött att jag började gråta när jag insåg att det inte fanns någon bensin i bilen och att jag skulle köra till stallet följande morgon. Min extrema känslighet berodde på att jag haft alldeles för mycket att göra och sovit alldeles för lite. Således beslöt jag mig för att ta en ledig dag.   Vår kompis Pekka är här och hälsar på och tillsammans åkte vi ut till Paradise Cove i Malibu. Trots att vi bor så nära stranden känns det alltid lite speciellt att åka till Malibu och doppa tårna i havet. Vi såg inga delfiner, men en hel del pelikaner. Vi drack en öl ute på strandserveringen och fick sedan ett bord inne i restaurangen. Det blev fishtacos och lite barngråt. Om nån undrar varifrån Majlis väldigt snygga Flamingobody kommer ifrån är svaret: Tao & friends som donerar en euro för varje sålt plagg till välgörenhet. De finns bland annat på Babyshop. Så SJUKT fina kläder. När allt var uppätet susade vi tillbaka till Santa Monica och det var inte illa det heller. Det här är kanske en ofin fråga, men varför grät ni senast?

Veckans Mellan raderna ligger ute och bara väntar på att du ska lyssna. Vi pratar om Lena Anderssons debut "Var det bra så" och diskuterar förortsexotik. Jag har läst "På andra sidan förlåtelsen" som handlar om en kvinna som blir våldtagen och sexton år senare stämmer möte mannen som våldtog henne. Och så blir det "Vildsvin" av Hannah Lutz. Följ oss gärna på Soundcloud, Instagram och Facebook. Hjärta, hjärta, hjärta.

Som frilansare (eller entreprenör som det heter om man är moderat/samlingspartist) har jag för länge sedan bestämt mig för att tacka nej till att jobba gratis. Nu för tiden blir jag till och med blir provocerad när folk med månadslön ber mig göra det. Men som alla regler har också denna ett undantag. Nyligen tackade jag ja till att skriva en kolumn om psykisk ohälsa. Det är ett viktigt ämne och det var en fin förfrågan. Det är bara det att jag verkligen inte vet vad jag ska skriva om. Jag har försökt rannsaka mig själv, visst hade jag som barn ont i magen i ett under det halvåret innan mina föräldrar separerade, och den där sommaren när jag var arton och min pojkvän gjorde slut åt jag praktiskt taget ingenting på två månader, eller nattångesten om huuuur det ska gå som ibland kryper fram. Inget känns ändå legitimt nog för att klassas som psykisk ohälsa. Eller så här: Mina banala problem ska väl ändå inte jämföras med folk som på riktigt mår dåligt. Samtidigt är det är extremt viktigt att avstigmatisera psykisk ohälsa, men ska jag, som uppenbarligen har noll koll, verkligen ta plats för att skriva om det? Ni smarta människor, vad tycker ni jag ska göra?  

Magnus går på fest med Oscarsvinnare, Tom of Finland och får en andra chans i att pitcha sig själv, jag kritiserar Lyft, vi diskuterar kommunalvalskandidater som plötsligt är jätteaktiva på sociala medier och jag berättar vem som sover bäst ensam. Väldigt bra avsnitt om jag får säga det själv (men det får man väl inte längre i det här landet). Stort tack alla ni som visar att det visst finns folk som vill betala för innehåll!

Sevendays inleder den nya satsningen på veckans bloggtema med, kommunalvalet. Jag är med! 1. När jag hör ordet politik tänker jag på hur allt är politik, lagar, föräldraskap, konst, litteratur, vardag, fest och hobbyn. Vem som stannar hemma med barnen är politik, vem som får gifta sig, om det finns en ishockeyrink och om den är plogad, om trottoarerna är sandade, om det finns ett ridhus, hur mycket skatt jag betalar på min lön, hur länge det tar innan jag får se en läkare på hälsovårdscentralen, hur långt det är till närmaste BB och så vidare. Jag tänker också på The West Wing, House of Cards, Veep och alla amerikanska podcasts som på ett underhållande sätt förklarat politik i USA för mig. Jaja, jag fattar att de inte är dokumentärer, utan just underhållning, men man måste ge Hollywood plus för att kunna baka in dagspolitik i sina tv-serier. Och tvärtom underhållning i politik. 2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom kommunalpolitik låter så innerligt tråkigt. Jag tror att det associeras med långa enformiga möten i dammiga lokaler med ljusa trämöbler från tidigt 1990-tal. Jag tror också att folk drar sig från att engagera sig grejer de inte riktigt fattar. Att man genom att göra politiken lite mer konkret och lättfattligt också gör den intressantare. Det skulle vara magiskt om det t.ex. fanns fler smarta poddar om politik i Finland, eller kanske det finns. Jag har bara missat dem. Tipsa mig gärna i så fall! 3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på feminism, jämlikhet och miljö. Jag vill ge min röst på en kandidat som sätter människan före företagen och som jobbar för en rättvisare värld. I mitt valdistrikt Helsingfors känner jag personligen bland annat Eva Biaudet, Karin Hautamäki, Silja Borgarsdóttir Sandelin, Anna Jugner-Nordgren och Byoma Tamrakar och vet att de alla är utmärkta kandidater. När jag gjorde Yles valkompass landade också flera kandidater från det nygrundade feministiska partiet högt på min lista. 4. Om jag skulle driva en valkampanj skulle jag använda bloggen och andra sociala medier. Prata i podden och debattera med andra kandidater. Jag skulle vara väldigt tydlig med vad jag står för. Jag skulle träffa människor och lyssna på dem. Det sagt är jag sannerligen ingen specialist på valkampanjer och säger KUDOS åt er alla som står ute i snålblåsten och pratar med fölk. Jag kan för övrigt bli lite avtänd när kandidater plötsligt blir superaktiva på Instagram, Twitter och Snapchat några veckor innan valet för att sedan fejda igen när rösterna lagts. Som om de bara var intresserade av att tala med folk när folkets röster står på spel-  

I går skickade jag in den där krönikan om invandring jag kämpade så mycket med och i dag skriver jag ut en intervju med en känd finländsk artist. Texten har precis börjat löpa och jag anstränger mig verkligen för att inte avbryta skrivandet med twitter eller skriva blogginlägg (ehum). Hur många av er räknar er som skrivande människor? Ni får tolka det som ni vill, men jag är nyfiken på om ni känner samma sak som jag: Att man kan arbeta med en text utan framgång hur länge som helst, att det känns hopplöst att den blir sämre för varje ord man skriver. Sen tar man en promenad eller lagar en macka och när man kommer tillbaka ser man en lösning. Ibland krävs det hela dagar innan man tänjer den. Men att det alltid går från det omöjliga till att ändå bli en helt okej text.

För någon månade fanns det ett troll som gled omkring och bajsade i min blogg. Jag orkar inte med sånt så jag satte på kommentarskontrollen. Hoppas att ni inte stör er för mycket på den. Jag publicerar såklart alla kommentarer, förutom de som sprider rasistiskt och antifeministiskt skit. De får hitta andra plattformer att göra sig höra på. Eller ändra sig. Jag försöker också svara på alla kommentarer. Ibland kan det ta några dagar, men jag försöker få det gjort inom en vecka. Ni skriver nämligen så bra kommentarer, rättar mig, säger snälla saker till mig och varandra och diskuterar vettigt. Tycker att det skulle vara rent oartigt att inte svara och att den här bloggen skulle vara mycket sämre utan dem.

När jag senast hälsade på min barnmorska såg jag att det fanns en babybox på mottagningen. Jag var givetvis inte sen att kommentera att konceptet kommer från Finland. Barnmorskan visste såklart det, men sa att hon inte tycker den är så superbra som säng alla påstår. Att hon tycker att man helst ska samsova. Det är det bästa för bébén. Jag förklarade att babyboxen i Finland inte främst handlar om att ge babyn en säng, utan är full med kläder, filtar, engångsblöjor och what not. När vår barnläkare frågade om vi samsover med Majsan svarade Maggan och jag lite svävande (det raka svaret vore: "Gudars JA. Orka stiga upp och mata henne. Plus myset!"). Läkaren rekommenderade ett så kallat babynest om vi nu absolut måste sova med ungen. Och jag fattar att läkare vill vara på den säkra sidan, det finns ju folk som i berusning eller annat tillstånd rullat över sin baby och kvävt hen. I morse läste jag den här texten på NPR, som handlade om att spädbarnsdöd inte är helt ovanligt i USA (ca 3500 stycken varje år i USA) och att speciellt många nyblivna föräldrar, som inte har råd att köpa vaggor åt sina babyn, samsover. Enligt NPR finns det en större risk för plötslig spädbarnsdöd då man sover med sin bébé. Stater som Alabama, New Jersey och Ohio delar nu ut boxarna och passar på att informera föräldrar om att babyn inte ska sova med en massa kuddar och gosedjur på grund av kvävningsrisk. För att få boxen måste de nyblivna föräldrarna kolla på en instruktionsvideo och svara på en quiz. Och eftersom alla gillar nåt som är gratis når man en stor publik. Jag föreställer mig att babylådan i Finland till stor del är en gammal god jämlikhetstanke. Att alla bébér ska få ett paket med nödvändigheter och att ingen ska sakna sovpåse, febertermometer, vinteroverall eller motsvarande. Att det där med egen säng liksom kommer längre ner på listan. Men vad vet jag, ni kanske har bättre koll? Ni då, samsova eller separatsova?